tisdag 4 februari 2014

Tack Sverige

I lakartidningen.se stötte jag på denna artikel från 2013-11-27 som handlar om att antibiotikaförbrukningen minskar i Sverige. Det går att läsa att "Smittskyddsinstitutet (SMI) konstaterar att förbrukningen minskar i alla län för första gången sedan mätningarna infördes 2010". Längre ner kan man läsa "Läkartidningen tidigare har skrivit, att samtliga landsting har nått patientsäkerhetssatsningens antibiotikamål. Därmed får landstingen del av de statliga stimulansmedlen (totalt 100 miljoner kronor). "

OK, vad drar jag som läsare för slutsats av detta tro?

Jo, givetvis att det finns ekonomiska incitament hos sjukvården att skriva ut så lite antibiotika som möjligt. Det står ju där. Svart på vitt.

Läser jag längre ner i artikeln står det "Hon påpekar samtidigt att det är viktigt att vara vaksam så att antibiotikaanvändningen inte blir för låg.
– Någonstans går gränsen för att man behandlar för lite.  Därför måste vi hela tiden följa upp detta och vara vaksamma om det blir en ökad andel komplikationer bland befolkningen.".

Och vad säger det mig? Jo, att den risk dessa mål och direktiv om att minska antibiotikaförbrukningen medför, faktiskt existerar.  I och med ovanstående mening bestyrks min egna uppfattning om att det föreligger en risk att gå ut med nationella riktlinjer att minska antibiotikaanvändandet, en risk att det drabbar fel patientgrupper.

Men visst. Jag kan förstå problemet med resistenta bakterier och strävan efter att inte skriva ut antibiotika till infektioner som läker ut av sig själv.

Fine. Det köper jag. Och det är inte det jag ifrågasätter.

Men när det drabbar patienter som i allra högsta grad är i behov av antibiotika. I längre perioder. För att bli friska. Och bli av med sina bakterier. Som Borrelian är. Ja när det drabbar dessa människor. Då blir det väldigt fel.

Då blir det såhär.

Och vad är då kopplingen, tänker ni.

Jo, det finns kopplingar. Det är i alla fall vad jag kommer fram till, efter en egen snabb research på nätet. Jag är civilingenjör. Vilket även innebär problemlösare. Och jag har påträffat ett problem. Jag har inte bara påträffat det, jag har kört med full hastighet rakt in det där jävla min-dotter-är-jävligt-sjuk-i-borrelia-men-läkarna-på-dsbus-vägrar-hjälpa-mig -problemet. För så är det. Vi får ingen hjälp.

För 21 dagars antibiotikakur mot Borrelia behöver inte alls innebära att man blir frisk. I synnerhet inte om patienten är i en situation att patienten haft Borrelia i många år. Vilket även de vanliga svenska ELISA-testerna visar. Och i synnerhet inte om patienten samtidigt lider av fler infektioner. Fästingburna. Tex Ehrlichia. Eller twar. Som försämrar läget.


Ja i synnerhet då. Då behöver man längre behandlingar. Vilket ni kan läsa om här. Och här. tex. Vilket alltså är bevisat på många håll och kanter globalt sett världen över. Men ändå vägrar Svergie prata om det. Ändå lägger man locket på. Och gömmer sig bakom fina utredningar, där vaga sammanfattningar kommer ut som återigen inte belyser kärnan av problemet. Att vi har mycket svårt sjuka människor i Sverige som behöver hjälp. Som behöver behandling. I fler än 21 dagar. För Borreliabakterierna har inte dött ut. Alltid. efter 21 dagar. Vi behöver bättre borreliadiagnostik, behandling och informationsspridning. Och kan jag, en vanliga ingenjör och mamma till ett mycket sjukt barn, rota fram det på eget håll, hur jävla svårt kan det då vara?

För Sverige som helhet?

Ja tydligen väldigt svårt. Och därför förstår jag inlägg som dessa. Där det spekuleras kring jävfrågor, dvs vilka personer sitter egentligen med i SMIs utredningsgrupp. Jo personer med en egen agenda. Personer som inte är opartiska.

Och då blir det väldigt konstigt. Då blir det som så att min sjuåring får ligga hemma i soffan och inte kunna stå på sina ben. Inte kunna böja på armen. Eller kunna äta en tallrik gröt. För hon har så ont. Då blir det som så. Att min sjuåring inte växer en enda jävla mm på ett år för att kroppen orkar inte. Då blir det som så att det hamnar en jävla massa människor i fetkläm. Och där har ni kopplingen.

En gubbe, eller två, eller tre, eller hur många de nu är... med egna politiska och ekonomiska agendor sitter och utreder om Leia ska få bli frisk eller inte. I Sverige.

Helt utan verklighetsanknytning. Till synes helt utan hjärta. Helt utan empati. Helt utan blanka, opartiska glasögon som talar för patientens bästa. 

För om patientens välmående kom i första hand, hade Leia idag blivit omhändertagen på dsbus, man hade lugnt och metodiskt diskuterat Leia och sett till henne som individ, vad kan vi göra för henne? Vad felas? Jasså, ni har dessa provsvar. Ok, hur gör vi nu? Hur hjälper vi henne bäst? Vad säger dem som är experter inom detta området? Som med framgång har behandlad patienter med dessa åkommor? Vad säger andra läkare. Som behandlar på andra sätt. Finns det andra behandlingsformer vi kan prova?

Så hade jag önskat att det såg ut.

Istället ligger hon här. Hemma. Och vi får ingen hjälp.  

Men tack Sverige. För att jag får betala en stor del av min lön i skatt men inte får ett skit tillbaka.

Tack Sverige.

För att ni tar ställning.

Tack Sverige.

7 kommentarer:

Mats Lundin sa...

Ingen rolig läsning, jag känner hur det skär i hjärtat av att höra vad ni gått igenom. Men jag är tyvärr inte förvånad, detta är ett förfall som pågått länge.

Inte för att man blir gladare, men artikelserien som Maciej Zaremba skrev i DN ger säkert en del av förklaringen till varför det ser ut som det gör;
http://mobil.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/forlat-dem-ty-de-visste-inte-vad-de-gjorde/

Det jag tänker på spontant om jag varit i er situation är att utnyttja min rätt att söka vård i ett annat landsting, eller för den delen annat EU-land. Men rådig som du verkar vara har du säkert redan undersökt det.

Jag önskar er allt väl.

Mats

Mats Lundin sa...

Ingen rolig läsning, jag känner hur det skär i hjärtat av att höra vad nu gått igenom. Men jag är tyvärr inte förvånad, detta är ett förfall som pågått länge.

Inte för att man blir gladare, men artikelserien som Maciej Zaremba skrev i DN ger säkert en del av förklaringen till varför det ser ut som det gör;
http://mobil.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/forlat-dem-ty-de-visste-inte-vad-de-gjorde/

Det jag tänker på spontant om jag varit i er situation är att utnyttja min rätt att söka vård i ett annat landsting, eller för den delen annat EU-land. Men rådig som du verkar vara har du säkert redan undersökt det.

Jag önskar er allt väl.

Mats

Lotta sa...

Alltså, detta är så fruktansvärt, jag lider så med er. Får jag fråga vad den svenska sjukvården tycker att ni ska göra - vänta ut det hela eller vad?? När er dotter är så dålig, vad är deras lösning/förslag? Gör ont i hela kroppen på mig när jag försöker leva mig in i det ni går igenom. Kram!

Anonym sa...

Om jag var i din situation så skulle nog jag inte se något annat alternativ än att själv försöka komma över en nog lång antibiotikakur från nätet. Vet inte hur men det går ju att köpa det mesta genom nätet om man letar....
Jag skulle i alla fall kolla upp det alternativet men ändå ha i bakhuvudet att man inte kan vara säker på vad man får.
Tror det finns länder där man inte är sådana paragrafryttare att man inte låter folk fara illa hellre än att uppfylla åtaganden om att hålla antibiotikaförskrivning nere.

Anonym sa...

Lekman som jag är, men jag skulle nog inte chansa på att beställa något läkemedel via nätet. Se upp! Däremot tycker jag som Mats säger, andra landsting, annat EU-land. Jag förstår dock att det inte är en lätt sak att åka iväg, utan ni borde naturligtvis få all sjukvård ni behöver här hemma i ert landsting. Nu minns jag inte på rak arm vilka vägar du redan har prövat, men att söka efter en landstingspolitiker med hjärtat på rätta stället kanske kan vara en utväg. Att söka efter en barndoktor, inte vårdcentral, kanske kan ge något. I övrigt hoppas jag du kan få kraft och mod via din blogg och alla som kommer dig till mötes där.

/Lekman

Jenni sa...

Hej! Jag läste den här länken idag. Svenska Yle.fi är en nyhetssida på svenska i Finland. http://svenska.yle.fi/artikel/2014/02/10/patienterna-som-glomdes-bort

Anonym sa...

Hej,

Jag lider verkligen med dig och er!

Jag känner igen mig i din frustration då jag haft, och kämpar fortfarande, med en TWAR-infektion.

Kontakta mig gärna på info@twarfonden.se, tillsammans kan vi förhoppningsvis göra skillnad!

Mvh,
Thomas