fredag 14 juni 2013

Livets snöre och Mina ord

Jag känner mig som femåringen som missade julafton. Besviken och grymt ledsen.

Vi hade planerat en torpethelg. Men vår älskade ettåring, har fortfarandekvar sin sond, så vi måste stanna hemma. Måste och måste. Visst. Vi hade kunnat dra iväg, men den sekunden vår lilleman drar ut sin sond (sond=plastslang genom näsan ner i magsäcken, livets snöre) måste vi åka upp till barnsjukhuset och sätta tillbaka den. Och det är väldigt lätt hänt. Att en klåfingrig fjortonmånadersbaby får tag i antingen plastslangen eller någon av tejparna som sitter över hela kinden.

Usch. Det känns visset. Och jag borde kanske vara tacksam. Över att "någon" lyssnar. Och "gör något".

Det har vart så mycket turer. Och så mycket har hänt. Och ändå inte. Så jag vet inte vart jag ska börja. Jag vet inte ens om någon läser längre. Fast jag får ändå mail från er där ute varje vecka. Ni som läser om Borrelia, om twar och om hirschsprung. Usch. Vilken tråkig sjukdomsblogg detta blev tänker jag. Och nu skriver jag om sondmatning. Men tusen tack för alla mail och så vidare, ändå!

Jag skulle vilja påstå att vi är rätt grymma på sondmatning nu. Ebbe har haft sin sond i, 10 dagar idag. eller är det 11? Och jag är ju mest på jobbet. Och pappan fixar och donar. Kollar på lackmuspapper att den ligger rätt. Blandar sondnäring. Matar. Och åker till sjukhuset och kotrollväger.

Frågan är om det är någon idé? Om vi kommer komma fram till något?

Det man kollar är om den lille mannen mår bättre. Utan mat. (Jo mat får han så klart, men utan fast mat som inte är kontrollerad. Nu får han istället neocate Advance) Om han får lov att slippa skrika i panik om natten. I sömnen. Än så länge vet vi inte.

Men det blir i alla fall svårt att resa iväg så länge han har kvar sin sond. För vi måste vara på ett hyfsat nära avstånd till barnsjukhuset. Annars är allt förstört.

Det var nog det. För denna gången.

För övrigt har jag faktiskt skickat in mitt manus. På min barnbok. Det hade vart en riktigt julklapp det. Att få ge ut sin egna bok.

Men jag gissar att jag får hålla till goda med min blogg. Så därför funderar jag på att återuppta mitt bloggande. För att stilla det oändliga sug jag har efter att få skriva, helst med följden av att någon läser.

Mina ord.
  




Puss och Kram

 

Skriv om ett snöre

6 kommentarer:

Sandra R sa...

Jag läser varenda ord du skriver. Läser och försöker förstå hur ert liv måste vara. Önskar att det var mer lugn och väldigt mycket enklare. Spontana turer till stugan och sömnfyllda nätter.
Stora kramar till dig min vän. <3

Grå papegoja sa...

<3
Lycka till med barnboken!

Kalle Byx sa...

Låter jobbigt. Håller tummarna för boken.

Linda S sa...

Jag läser. Lycka till med sondningens resultat, och med bok! Vad roligt att ha skrivit en egen. Kram!

Anna Olsson sa...

Hej. Be dem på östra visa hur man kan stoppa den själv, sonden menar jag. Det gjorde vi för att slippa springa dit varje gång Lida drog den ut. Lakmuspapper är bra att ha då vet man om sonden sitter rätt. Lycka till!!!

Skrivarstudio ordOide' sa...

Jag har undrat hur du har haft det under tiden det har varit tyst på bloggen. Go glad kille trots sond på bilden! Härligt! Och du....lycka till med barnboken...ibland händer det faktiskt!!