måndag 15 oktober 2012

Döden och livet.

Det regnar ute. Ihållande kallt höstregn och termometern visar endast sex grader. Iklädd en lätt sommarblus och endast en kall sommarjacka står jag och väntar på min far. Jag fryser och drar upp dragkedjan på jackan ända upp. Nu börjar det bli fullt även på min parkering. Det är mycket folk här och jag undrar om alla kommer att få plats? En efter en går de in i kyrkan, svartklädda och med ett paraply i handen. Någon gråter och andra ser sammanbitna ut. Inne i kyrkan möts jag av en stillhet. Ett lugn som vilar över nuet och hela kyrkan är prydd av blomsterarrangemang i ljuvliga färger. Vitt, rött, rosa och cerise. Och längst fram står kistan. Vit prydd med vackra blommor och några ljus. Det ser så fridfullt ut. Så vackert och ändå så smärtsamt! Livets kontraster. Döden och livet.

Det är oerhört smärtsamt att se de närmast anhöriga på bänken längst fram. Nedsjunkna med lätt böjda huvuden. Förtvivlande över den sorg som drabbat dem. Att den dem älskar gått vidare. Och lämnat dem bakom. Och jag känner med dem. Jag känner så det gör ont. Ont att mista den man älskar. Ont att tvingas skiljas, så mycket i förtid.

Begravningsceremonin var högtidlig, vacker och ofantligt sorglig.

Smärta! Det gjorde fysiskt ont i mitt bröst. Och mina ögon. Alla tårar! Jag torkade och torkade men pappret räckte inte till. Jag fick låna av vännen jämte mig. Fler näsdukar. Och mer tårar. Jag funderade över om man kan gråta så mycket så att linserna sköljs ur ögonen? För i så fall skulle de nog göra det nu, tänkte jag. Så tänkte jag på alla minnen. Minnen med den avlidne. Hon som alltid såg oss. Vi som fanns runt omkring. Hon som gav av sig själv. Och med öppna armar tog emot dem runt omkring. Och likaså av livet självt.

Hon älskade livet. Och nu är hon borta. Och det gör så ont. Ont att möta döden.

Döden och livet.

Det var temat på gudstjänsten i söndags. Döden och livet i den ordningen för att det är livet som segrar. Uppståndelsen. Och det var som att hon talade till mig. Prästen i söndags. Det gick rakt in i hjärtat och lade sig som en lindrande slöja runt min ledsna själ. Och texten var så fin. Så fin så att jag vill dela med mig!

Till er!

På väg hem!
Vi står på bryggan och betraktar fartyget som just lämnat hamnen. Det är dags att påbörja den långa färden över havet. Länge betraktar vi det ståtliga, fina fartyget, hennes fladdrande segel och vackra skrov. Men ju längre tiden går, desto mindre bli fartyget. Och snart syns bara en vit liten prick där hav och himmel möts. Och precis när fartyget försvinner vid horisonten säger vi till varandra: "Nu är hon borta".

Men fartyget har bara försvunnit ur vårt synfält. Fartyget är lika ståtligt och mäktigt, lika mycket på väg mot sin destination som det var när det lämnade den trygga hamnen. Det är ur vårt perspektiv fartyget förminskat, och ingenting annat. För just som vi säger "Nu är hon borta", finns det andra som ser fartyget komma och som med glada röster ropar "Nu kommer hon".

Vila i frid!



Puss och Kram




3 kommentarer:

Anonym sa...

så fint och känslosamt skrivet.
kram Maria A-S

Anneli sa...

Så vackert och så oändligt sorgligt!
Kramar!

Frida sa...

ÅÅÅÅ Caroline så vackert och oändligt sorligt...tårar rinner.../ från hon som lånade dig näsdukar