Stella på barnakuten

Min stjärna hade ont i magen. Under flera nätter vaknade hon runt tio gånger per natt och beklagade sig och grät. Och ibland ville hon även ner och sätta sig på pottan mitt i natten. Och maten smakade inget vidare. Hon åt allt mindre och vissa mål hoppade hon över helt. Och hon sa att hon hade ont i magen och rumpan. Vi gav ju lavemang som vanligt varje dag och tyckte eg inte att det var så mycket skillnad. Men det är ju så svårt att veta. Ändå. Efter cirka en veckas tid utan att det gav med sig ringde jag upp till Drottning Silvias Barn-och ungdomssjukhus. Direkt till "Stellas avdelning". De är ju så rara där, bara att ringa om vi har problem och vill ventilera med sköterskor och läkare.

Vi fick kontakt med en av överläkarna som är bäst på Hirschsprung. Och han tyckte absolut att vi skulle åka in och visa upp henne. Så de får kolla på henne, röntga henne och känna om det dragit ihop sig i tarmen igen. Så att hon kanske behöver vidga den igen. Precis det vi gjorde för ett år sedan.

Väl där fick vi eget rum direkt. Som tur är! Och slapp alltså sitta i det allmänna väntrummet med jordens alla bakterier och virus samlade på tjugo kvadratmeter. Det står förvisso i hennes journal att hon ska få det eftersom hon är infektionskänslig (bla tål hon ej magsjukevirus) men det är inte alltid så att de människor som man först träffar på barnakuten när man kommer in, är så medgörliga och verkligen gör det som de ska!

Hur som helst. Efter två och en halv timme hade vi träffat läkaren tre gånger och sköterskan tre gånger, fått behandling och fick åka hem. Och jag drog en lättnads suck och tänkte att det nog var tidsrekord för oss. Stella fick ett litet större lavemang och så sköljde vi tarmarna samtidigt. Och medan behandlingen pågick låg hon helt stilla och oberörd på bänken med min iPhone i handen och kollade på foton. Och sköterskan påpekade både en, två och tre gånger hur fantastiskt duktig hon var. Och jag kunde inte annat än hålla med, så klart. För det är inte helt självklart att barn som får plastslangar upp i rumpan som man dessutom spolar in en liter vatten i, ligger stilla och kollar på foton och kommenterar alla de ser och känner på fotona.

Läkarna trodde att det satt ngt i tarmarna trots att vi ger henne lavemang varje dag. Och så trodde de att hon skulle bättra på sig snabbt och om fallet inte var så skulle vi komma tillbaka. Röntgen hoppade de över, även att känna på henne inne i tarmen, antagligen för att läkaren som var på akuten eg inte var specialist på just Hirschsprung och tyckte att Stellas egna läkare fick göra den bedömningen.

Men som tur var, var min stjärna lika go o glad som vanligt dagen därpå och åt som vanligt. Åh tack för det, skönt! Nu väntar vi otåligt på vår ordinarie tid till Dr Överläkare som vi ska till i december. Och jag hoppas att detta inte återkommer innan dess! Förmodligen kommer de planera in en liten operation inom det närmaste. Med tanke på hennes problem.

Men säg ser hon ändå inte oförskämt glad ut, min trollunge. I alla fall när man får isglass!



Puss och Kram