Svårmodets melodi ger en bloggpaus

Det är inte så att jag inte längre tycker om att skriva. Eller blogga. Och jag har inte glömt av er. Eller bloggen. Och visst händer det massor av saker värda att berätta. Egentligen. Och tankar som snurrar. Liksom åsikter som vill komma ut.

Men varför händer det då inget här? tänker ni. Tja, jag har lite svårt att svara på det. Men gör ett försök.

En bidragande orsak är, tror jag, att jag har så förbannat ont allt som oftast. Och då har jag ingen lust att sätta mig här på bloggen och ösa ur mig en massa negativa känslor över er. För själv är jag så förbannat trött på alla "gnäll-inlägg" och "fiska-sympatier"- inlägg på Facebook man överöses med varje dag. Ja men det ÄR jobbigt att ha småbarn och inte få sova (fast man behöver kanske inte påpeka det sjuttiotvå gånger i veckan), det ÄR himlans trist att ha sjuka barn, vabba eller att ha en trasig bil, men vad tusan, ibland känns det som att höstens dunkla mörker sprider någon slags martyr över Sveriges halva befolkning och jag som redan har så lätt för att fastna i melankolins sega klister behöver LJUS; jag behöver glädje och positiva intryck. Varje dag.

Gör inte ni det?

Så därför blir det liksom mer att jag läser bloggar nu. Några få utvalda. Jag gilla ärliga bloggar, som filtrerar bort det mesta av all nonsens och kallprat och faktiskt skriver några ord med mening. Något som berör. Mig.

Självklart vill jag läsa om både livets ljus och mörker, nyanser och kontraster skapar helhet, skapar alltet. Men det jag försöker säga är att mitt sinne just nu är rätt så kontrastfritt. Det mörker jag känner sveper över mig om kvällarna behöver lyftas med ljus. Och den källan letar jag febrilt efter. Varje dag. Varje kväll. Och allt som oftast fastnar jag på vägen. Till exempel i soffan. Och det enda jag kan känna är ett tomrum. Ett vakuum. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Orka lyfta blicken, dra undan ridån och låta ljuset sippra in.

Inte blir det genom att öppna Facebook i alla fall. Heller inte genom att skriva femtio tycka-synd om mig inlägg på bloggen.

Jag är nog inne i en sådan fas. En tänka-fas. Eller kanske en vakuum-fas. Där inget hände. Inget kommer ut. Så därför behöver jag vackra bilder att titta på. Som skildrar det vackra, det ljuva. Det ihop med ärliga nakna ord brukar berör mig. Skapa mening. Och då är bloggar en ypperligt alternativ att äga sin tid åt. När inte smärtan tar över den lusten också.

Men om jag lyckas ta mig ur svårmodets melodi och helt plötsligt hamnar i en glad refräng, eller åtminstone känner att jag kan balansera upp det negativa och det positiva, lovar jag att höra av mig igen,

kanske händer det redan till helgen för då är det både målarkurs och bröllop,

tills dess pausar jag här,

Puss och Kram