Tävling

Jag är med och tävlar. Kolla in Håkans fina blogg. Tavlan man kan vinna innehåller visdomsorden "give your dreams the wings to fly". Underbart! Talar rätt in i mitt hjärta!

Förmodligen vinner jag inte (man kan faktiskt inte ha tur i både kärlek och spel). Men orden är helt klart värda att bevaras. I mitt innersta. Där får de ligga och vänta. Vänta på att mina vingar ska läka. Och bli hela. Sedan bär det minsann av.

Vart bär dina vingar?

Puss o Kram

Ny layout

Igår var det en trött dag. Ja jag kände mig helt slut i kroppen. Därför var en tupplur tillsammans med Stella vid lunchtid väldigt välkommen. Och efter det att vi sovit någon timme åkte vi till Therese och Theodore och hälsade på. Vi fikade och myste. Barnen lekte. Sida vid sida. Ja de gör ju mest så när de är runt året gamla. Stellas favoritsysselsättning hos dem var dock att klättra upp på stolen, sedan upp på bordet och ner på en annan stol. Helst barnstolen. Och varje gång hon klarade det klappade hon händerna åt sig själv. Väldigt sött. Stella är nämligen väldigt duktig på att klättra. Och jag är desto sämre på att säga nej. Eller åtminstone få henne att lyda nej.

Som ni nog ser är min blogg-layout ny. Visst är den fin?! Det är helt klart Therese förtjänst. Tusen tack söta du!!! Jag och hon satt och spånade lite igår. Dagen till ära upptäckte familjen sweetie kamerafunktionen på macen. Ett och ett halvt år efter inköpande av datorn. Bättre sent än aldrig heter det väl!

Och här är resultatet. Foton tagna igår och idag.

Ny upptäckt av familjen sweetie. Kameran på macen.
Foto måndagen den 30 augusti.

Jag och Stella söndagen den 29 augusti.

Puss och Kram

Massor av färg

Idag har vi mest myst hemma. Bara varit. Lekt på lekparken. Fikat med vänner. Kokat kokekorv. Med lagerblad som fick rotas fram längst bak i skafferiet. Och så har vi pysslat hela familjen. Med färg och form. Fingerfärg är att rekommendera. För er som vill låta barnen kladda och forma fritt. Idag gjorde vi handavtryck på en kanvastavla. Och målade ramar. Och konsoler till barnens rum. Det har alltså vart en fin dag. Fast Stella vaknade med ett otroligt svullet öga. Se själva, vad kan det vara? Det är helt torrt. Kladdar inget alls så jag tippar på myggbett. Mycket nära ögat. För andra gången på en vecka. Min krigartjej. Arg men go. Glad men bestämd.

Lilltjejen vaknade med otäckt svullet öga.
Andra ggn denna vecka.

Vi blandar färg...

...och det kliar i mitt ilskna öga...

Skapande med stort engagemang

Se på mig

Konsoler till Leias blivande rum

Vacker ram skapad av Leia.

Förtjusande resultat.
Handavtryck på canvastavla.

Puss och Kram

Hösten

Idag har luften känts sådär hög och klar. Ja det är som att atmosfären innehåller extra mycket syre som letar sig ner i lungorna. Och det blir lättare att andas. På något sätt upplever jag att det är extra rent ute. Jag fullkomligt älskar hösten. Årstiden då de vackraste färgerna kommer fram i skog och mark. Årstiden då det är alldeles ljuvligt att ta en skogspromenad. Men även att vara inomhus. Dricka en kopp te. Eller pyssla med barnen. Varför inte måla en tavelram?

Jag har köpt målarfärg på panduro. Tänkte nämligen måla några tavelramar till barnens rum. Och även måla klart Leias fina stol hon fått. Den som Tias hittade på vinden i ladugården på torpet. Den blev för övrigt helt ljuvlig som svagt rosa. Och nu ska vi bestämma färg för texten "Leia". Vitt, silver eller cerise.

Jag har även köpt nya blommor till vardagsrummet. Det är en vardagslyx med friska, fräscha, fina blommor. Och det brukar jag unna mig!

För att fortsätta i shoppingtemat har jag idag även fyllt i listan för vad jag ska handla från Me&i. Provkollektionen står här i hallen. Det finns som vanligt hur mycket som helst som jag vill ha. Men vi väljer ut två set var till barnen. Igår hade jag själva träffen hemma. Det var väldigt trevligt och mycket folk. Jag hade ju bjudit in många grannar och vänner. Härligt att få ordna något. Någon gång. Träffas och umgås lite. Ni vet. Hälsa på verkligheten. Mitt liv.

Vad har mer hänt? Jo Stella har börjat inskolningen på dagis. Har jag sagt det? Hon har vart där fem dagar ännu. Det har gått toppen. Hon har kommit runt halv tio och som längst stannat till halv tre. Det som är svårast är väl maten. Vi fick en intyg på posten idag. Intyg om vad hon ej får äta. Och det är framför allt fullkorn och majs. Men även ris har hon svårt för. Magen strular då.

Nu ska vi se några avsnitt av Solsidan, har den hemma på dvd. Den är verkligen hur rolig som helst. Och det piggar upp. Roligheter.

Vad ska ni göra i helgen?

Puss och Kram

Måndag...

Idag är det måndag igen. Härligt. På något sätt. Idag har vi bland annat (läs pappa) rivit tak och golv. Stellas och Leias rum ska renoveras. Vi bor ju i ett gammalt 70-tals radhus och nog för att jag gillar retro men äkta spänntak och plastmattor är för mycket 70-tal även för mig!

Jag har vart duktig o fotat det hela. Rummet före alltså. Men bilder kommer vid ett senare tillfälle. Nu ska jag strax tvätta kräkkläder och kolla film. Kräk-kläderna är från Stellas åksjuka (det slår aldrig fel, spydde igår i sista rondellen på väg in till stan) och filmerna lånade jag från bibblan. De har för övrigt oförskämt bra filmer där. Alldeles gratis. Och lagligt.

Har även vart på både gruppträning och behandling idag. Så skönt att dra ut nerverna, som jag kallar det. Ja hon drar i huvudet och det lättar på själva smärtan från huvud ner i bena. Underbart! Och masserat musklerna har jag med. Åkte även förbi jobbet och sa hej idag. Och fyllde på blöjförrådet. Tack söta Jennie du är för go!! Och har världens ljuvligaste blogg!!!

Idag måndag började även Leias ridning igen. Hästarna och mammorna har haft sommarlov. Och hör och häpna, men nu är det dags o rida själv. Utan att ha en mamma som springer runt jämte alltså. Så det gjorde hon. Nästan hela lektionen. Blott fyra år gammal. Jag är så imponerad. Så klart.

I morgon är det dags för Stellioni att lämnas själv på dagis. För första gången! Åhh vad stor min lilltös har blivit. Det kommer säkerligen gå galant. Måste bara fixa ett läkarintyget på hennes diet. Det är ju viss mat hon, på grund av sina tarmar, ej får äta. Exempelvis fullkorn i alla dess former. Och med tanke på dagens fullkornshysteri som jag för övrigt är en stor motståndare till, behövs sannerligen ett intyg.

Puss o Kram vi syns på stan

Två dagars vila

Jag älskar att baka. Allra helst bröd. För det kan jag sedan äta med gott samvete. Obegränsat.

Idag har vi satt en deg. Jag och lilltjejen. Som troligen påverkats av dagisstarten rätt rejält. För idag var det gnälligt efter förskolan. Men det får det vara. Barn får vara trötta. Jag mammor med för den delen.

Nu ska degen vila. I två dagar. Innan det är dags att fylla formen och grädda den i ugnen. Två dagars vila. Utan att bli störd. Eller avbruten. Två dagars vila för en deg.

Orättvist!

Puss Och kram

Firsören och sms

Så var det äntligen dags att besöka Salong It igen. Sex månader har det hunnit gå sedan jag var där sist. Sex månaders uppehåll. Det är betydligt längre än vad det brukar gå mellan mina klipptider. Denna gången tog det dock så lång tid. Det kom helt enkelt något annat i vägen.

Före denna hårvårdstid var det emellertid dags för rehab-tid. Eftersom jag dragit på mig en förkylning vilket ter sig i rinnande näsa och en mycket öm och värkande hals kunde jag inte träna så värst mycket. Och dessutom har jag fortfarande så förtvivlat ont och mår illa och är yr så det blev mest stretching. Och massage. Vilket i sig dock inte ska förminskas. Det gör undervärk. För stunden åtminstone.

Den där tiden hos frisören som annars brukar vara så behaglig och omtyckt var dock ansträngde idag. Nacken värkte och jag var yr och illamående. Som tur är hade jag en paus på en timme mellan färgningen och klippningen vilket gjorde att jag kunde strecka ut och vila nacken.

Jag blev väldigt nöjd med håret. Fick även köpt mig tre nya nagellack jag och dotter min kan roa oss med. Om jag orkar. Snygga är de hur som helst. Blev dessutom bjuden på bussresan hem. Av chauffören himself. För mobilen lade av. Och det är ju så man betalar numera. Med ett sms.

Min fyraårige dotter har fått dille på mobiltelefoner. Hon har en gammal obrukbar hon leker med. Idag bad jag henne göra något. Fick då som svar; "Snart mamma, jag ska bara skicka ett mäss först".

Dagens fyraåringar är mycket kommunikationsupplysta.



Puss och Kram

Ps, Dagens bussresa var ett engångsundantag som jag ur whiplashskadesynpunkt hoppas slippa framöver Ds

Hemligt och något dunkelt

Se här. Nu har även jag hittat hit. Jag har sett det länge. På bloggar, på facebook, ja överallt. Foton som polariseras. Och tänkt tanken att det vill jag testa. Jag vill också skapa den där känslan av "för länge sedan". Och ge bilden lite extra djup. Eller mystik. Bilderna får helt enkelt något hemligt och dunkelt över sig.

Här kommer några smakprov. Testa själva. Det är alldeles gratis. Och enkelt. Ja allt är ju lätt när man kan det.

Eller hur?




Puss Och Kram

Påsen

Känner ni igen känslan av att det är något man glömt. Man liksom jäktar vidare men kan inte riktigt skaka av sig känningen att allt inte står rätt till. Idag hade jag den förnimmelsen. Vi skulle cykla ner till stranden. Höll på som bäst att packa matsäck, badkläder, extrakläder, blöjor, handdukar, leksaker, kamera och mobiltelefon. Det var lite smått stressigt. Kaffet skulle kokas och barnen var något missnöjda. De hade nämligen väntat hela förmiddagen. Medan jag låg och sov. Däckad. Hur som helst. Jag försökte förbrilt få ihop en hyfsad packning. Som åtminstone innehöll något att dricka och våtservetter. För det är prylar vi förr glömt av. Och tiggt oss till. Av någon vi känner. Eller inte.

Vi kom iväg. Efter en lite avstickare från vårt egentliga resmål kom vi fram till vår badplats. Njöt några timmar av havet, lugnet och svalkan. Efter att ha kramat ur den sista värmen ur sommaren var det dags att bege sig hemåt. Väl hemma var det något jäktigt innan de små hungriga magarna fick middag.

Eftermiddagen och kvällen var lugn. Barnen kom i säng i god tid eftersom gårdagens besök av kusinerna hade satt sina spår. Redan vid halv sju sov Stella och Leia sussade så gott vid sjutiden.

Någon timme senare skulle jag kolla av mobilen. Då kom den tillbaka. Olustkänslan. Det var något som inte stämde. Jag försökte erinra mig själv om vart jag hade lagt den. Och efter ett tag kom jag på att jag packat den i en påse. Påsar är nämligen något jag ofta packar i. Trots att jag har väskor så det räcker och blir över. Men vilken påse det var det nu igen?

Strax därefter mindes jag. Problemet var bara att den påsen inte gick och hitta. Jag ringde mobilen utan att höra någon signal. Någonstans.

Tusan också.

Nu fick jag ihop det. Känningen om att något var fel föll på sin plats.

Jag hade slängt påsen. Tillsammans med den andra soppåsen. Påsen som skulle med till stranden låg långt nere i moloken. Påsen som vi aldrig saknade. Eftersom varken extrakläder eller ombyte till mig behövdes.

Jag sprang bort mot soptunnan och ringde min mobil. Mycket riktigt. Långt där nere i det mörka ringde det. Soppåsen med mina grejer låg i moloken. Och det gick inte att öppna det stora locket. Eller komma åt påsen.

Jag var dock fast besluten om att få tag i min påse och därmed även mina grejer. Sagt och gjort. En timme senare var allt fixat. Jag hade fått nyckeln till moloken av ordförande i föreningen och även fått tag i en pinne med krok och röjt runt bland alla soppåsar.

Det låter kanske inte så märkvärdigt. Och egentligen var det väl inte det heller. Fast hela situationen gjorde mig enormt stressad. Jag visste ju egentligen aldrig att det skulle lösa sig. Att jag skulle få tag i alla kläder och mobilen.

Det jag så här i efterhand fått lära mig av en sådan simpel sak som att slänga fel påse i soporna är det inte hjälper att stressa upp sig i pressade situationer. Och att min envisa sida kommer väl på pass när det ska lösas problem. Jag skulle nog vilja påstå att jag är rätt så grym på det. Att lösa problem problem alltså.

Ja det är nog min starka sida. Att sikta in mot målet och bara ha det i sikte.

Det jag dock får öva på är att packa väskan till stranden.

För nästa gång blir det en väska.

Påsar är till för sopor.

Fina syster och kusinerna

Sötaste fyraåringen

Helt Rätt!!

Hallå där!

Puss och Kram

Da Kofta

Antingen tycker ni att jag är otroligt självömkande. Att jag helt enkelt beklagar för mig mycket. Eller att jag upprepar mig. Och skriver om samma sak hela tiden. Och det är så klart rätt så tjatigt. Ni har redan hört det. Att jag har en ilsken värk och har inte så mycket mer att säga om det.

Eller så tycker ni att det är jobbigt. Att ni inte vet hur ni ska bemöta mig. Att jag är för ärlig. För utlämnande. Eller så bryr ni er inte ett skit.

Ja för det är liksom noll kommentarer på förra inlägget och det har nog aldrig hänt innan. Men jag skriver ju absolut inte för att få kommentarer. Fast jag måste erkänna att jag blir barnsligt glad när jag får dem. När jag skapar en kommunikation med er. En dialog. Eller ja... dialog och dialog. Det är väl att överdriva det blir ju inte mycket mer än mitt inlägg och sedan en kommentar. Eventuellt ett svar i eran blogg eller här i min blogg om ni inte har någon. Men en kontakt blir det i alla fall.

Hur som helst. Det är helt ok. För mig. Med noll kommentarer alltså. Jag fortsätter att blogga ändå. Så klart.

Idag har det i vilket fall som helst varit en mycket bättre dag. Tre inplanerade möten och det ena innebar träning och lite stresching och det tredje var akupunktur. Eftersom jag har haft fullt upp av annat i mitt liv har jag ej hunnit ansöka om förlängt parkeringskort inne i stan. Så idag fick jag skjuts in. Och blev hämtad. Lyxigt. Det var inget annat alternativ nu när det är så trixigt att parkera. 30 kr per timme och jag skulle vara inne i stan typ hela dagen. Och i och med skjuts in hade jag lite tid över mellan besöken. Som jag förvaltade på bästa sätt.

Först blev det en stillsam, ensam, behaglig och väldigt god lunch på café Brogyllen. Med en sojalatte till efterrätt. Och sedan en shoppingtur på stan. Kort men väldigt givande. Ja vi kan kalla det impulsköp. Ett dyrt sådant. Fast å andra sidan fullkomligt avgudar jag både tjocka beigea koftor och Odd Molly så det kunde nog inte bli mer Caroline över själva köpet.

Se själva.

Hösten är verkligen min favoritårstid.
Och har alltid varit.
Vem älskar inte att gömma sig i en varm o go kofta!
Nu har jag en som dessutom är otroligt snygg!
Da kofta!

Puss och Kram Syns på Stan

fem kanelbullar

Att vara sjukskriven och inte jobba är inte ekvivalent med att ligga på soffan och käka praliner. Det är heller inte ekvivalent med att ha massa tid över till allt och inget. Eller att känna sig fri. Och ledig. Nej att vara sjukskriven och inte jobba innebär för mig att ha ilsket ont och vara förbannat dålig. Det innebär att vara förhindrad till att ta dig för det du känner för. Och egentligen vill. Eller borde. Eller önskade göra.

Det innebär även att ha uppbokade möten med olika rehabiliteringsteam och människor varje dag. Och ibland flera gånger per dag. Jag hänger hos de flesta olika aktörerna ute på rehabiliteringsmarknaden som man kan göra tror jag. Förutom hos den viktigaste kanske. En kompetent specialiserad läkare.

Vart hittar man en sådan?

Hur som helst. Jag känner mig för övrigt trygg med det rehab-nät jag har fastnat i. Eller själv skapat. Jag känner mig lugn av mina sjukgymnaster och stödpersonal. I alla fall när jag träffar dem.

Nu har jag kommit igång med rehaben igen. De hade ju semester cirka tre veckor bakåt. Vilket fick min rygg att värka desto mer. Trycket i nacken är konstant igen istället för intermittent. Och det strålar ut i båda armarna och ilar i armbågarna- igen. Förutom det bränner det exempelvis i hela nacken, och ned längs ryggen, nervsmärta heter det tydligen. Och illamåendet. Att ständigt ha ett molande illamående är som att vara bakfull jämt utan att ha druckit något alls på flera år. Eller att vara gravid månad efter månad efter månad.

Jag ligger på soffan med en vetekudde. Stella gnyr lite på golvet. Vill leka med mig. Eller att jag ska ta henne. Så jag får snällt lyfta upp henne. Och nacken bränner till igen. Jag tar några tabletter. Och förbarmar mig över att jag inte fått sluta äta dem ännu.

Träffar sedan någon när jag går ut. Får höra att jag ser pigg ut.

Irriterande. Som tusan. På något märkligt sätt. Att det inte syns på mig. Hur jag mår alltså.

Ibland vill jag bara skrika rätt ut. Sådär som ettåringar gör. När de inte får äta en tredje kanelbulle. På raken.

Men jag är tyst.

Och äter fem kanelbullar.

Nybakta.

Puss och Kram

Rädd arg ledsen glad

Rädd, arg, ledsen och glad är fyra känslor som täcker 100% av oss. Generaliserat. Enligt en teori. Jag vet inte om jag tror på det. Men visst. Man kan välja att tro på det. Åtminstone leka med tanken. Och varje känsla ska man tydligen ha 25% av ungefär. I balans alltså. Om man är det. Vissa kan dock tro att man ska vara glad 100%. Det vill säga jämt. Men så är det ju inte.

Men jag fattar ändå inte riktigt. Om man bara är glad 25%. Och arg, rädd eller ledsen resten av tiden, fyller 75% av ens tid med negativa känslor. Eller?

Nej så är det inte. Det är nämligen så att alla de tre känslorna jag precis skrev behöver vi tydligen. Ja uppenbarligen ska man tolka in arg som att kunna säga nej. Rädd som i att se sig för innan man går över gatan. Och ledsen, hm i att kunna visa empati? Eller vad? Ja det vet jag inte. Få läsa vidare om det. Och återkomma. Kanske.

Arg betyder i alla fall inte att du nödvändigtvis måste smälla i dörren. Eller slänger på telefonluren i örat på din mamma. Eller mormor.

Ja man kan faktiskt vara över åttio år men ändå få en telefonlur i örat. Visst. Det är lite hårt. Och väldigt argt. Från den som lägger på alltså. Men är man arg kanske man har rätt att vara det. Och får man höra massa skitprat kanske man inte vill lyssna. Allt behöver man faktiskt inte acceptera att lyssna på gång på gång på gång när man gång på gång på gång har försökt att tala om att man inte vill lyssna. På skitprat. På prat som handlar om att ge skuld. Till någon oskyldig.

Nu har jag ju ingen mormor. Men ändå.

Ja jag är rätt arg i kväll. Jag har vart rätt så arg hela veckan. Och lite ledsen. Tänkte att om jag är rädd i natt, för åskan eller nå't, så får jag vara glad hela dagen i morgon?

Tänk, jag har kommit på den ultimata lösningen.

Eller är det bara mig själv jag lurar?

Min nya dockvagn

Goosing i kväll hemma på golvet.

Puss o Kram

Bryggan

Vi har hängt på bryggan. Vi har badat. Solat. Och bara varit.
Jag har suttit på bryggan. Stretchat. Tänkt. Och bara varit.
Hon har hoppat från bryggan. Lekt. Tjoat. Och bara varit.
Han har vilat sig på bryggan. Betraktat. Hållt ett öga på. Och bara varit.
Hon har klättrat på bryggan. Upp. Ner. Och bara varit.

Över bryggan

På bryggan

Vid bryggan

Puss och Kram

Vitt eller svart

För några år sedan, ja rätt många faktiskt, förväntade jag mig mycket på ett visst sätt. Det kunde vara egna uppsatta förväntningar. Eller egna uppsatta krav. Saker eller förhållanden jag tyckte var fasta och bestämda. På ett visst sätt helt enkelt.

Det fanns alltså en himla massa regler. Som man följde. Jag och du. Och det var inte accepterat att frångå dem. Inte i min värld. Som det allra enklaste exempel, var man trött var det bara att sova. Så blev man pigg igen. Och ännu enklare, var man trött var det bara att lägga sig. Så somnade man. Och skulle man gå till skolan gick man dit. För så var det. Om man inte hade feber förstås. För då var man hemma. Ingen feber inte sjuk. Det hade mamma sagt.

Hade vi bestämt något, jag och min vän, eller pojkvän, skulle det bli så. Jag förväntade mig att avtal hölls och blev besviken om planer ställdes in. Jag förväntade mig även att pengar kom in varje månad och jag förväntade mig att mamma och pappa svarade i telefon om jag ringde. Jag förväntade även att det fanns någon när jag kände mig ensam.

Och jag tänkte aldrig efter innan jag satte mig i en bil. Att bli påkörd var aldrig något jag reflektera över. Inte ens att åka ambulans. Eller ligga på sjukhus. Eller att vara på ett sjukhus.

Men livet är ju sällan svart eller vitt. Det är inte så enkelt. Alla för länge sedan uppställda eller upplärda regler suddades sakteligen ut. De självklara är inte så självklart. De uppenbara är inte särskilt uppenbart. De rätta svaren försvinner. Och de allra enklaste problem tycks svårare än någonsin.

Ena ytterligheten. Allt är frid och fröjd. Inga faror hotar. Livet flyter på. Du är trygg. Och glad. Du sover gott om natten. Du och din familj mår väl. Ni har det gott ställt. Och framför allt, alla är friska.

Och andra ytterligheten. Livet rasar likt en korthus faller. Du får uppleva dess skörhet. Det kan falla ihop på en endaste sekund. Krasch. Du är förtvivlad. Och ledsen. Finner ingen tröst. Din nära vän är kanske sjuk. Eller din mamma. Eller pappa. Eller ditt barn. Eller både och. Döden knackar på.

Men vad händer däremellan?

Hur är det egentligen då?

Ja jag är nog inte ensam om att mena att livet helt enkelt består av en himla massa gråzoner. Vad som är rätt för dig kanske är fel för mig. Eller tvärt om. Och det är faktiskt ok.

Nu pratar jag givetvis inte om Sveriges Rikes lag. Det som står i lagen ska följas. Och är rätt. Oftast i alla fall. Och att vara elak är fel. Och så vidare.

Nej det jag pratar om är allt annat. Livet i stort. Och smått. Är du trött kan du inte alltid gå och lägga dig. Nej du kanske sitter på en stol i ett rum på ett sjukhus. Hos ditt sjuka barn. Och får du lov att sova är det inte alls säkert att du kan somna.

Har du bestämt en träff med en vän kanske vännen får förhinder. Och meddelar dig efter det att ni skulle mötts. Men det är ok. Det kan vara så. Allt kan man inte förutse. Och allt kan man faktiskt inte påverka. Och styra över. Det kan hända saker. Och detta lär man sig med tiden. Att förstå alltså. Och att acceptera. Och att förhålla sig till. Inte låta sig påverkas av allt. Och inte analysera sönder alltsammans.

Vidare behöver man inte alltid förklara allt. Det är upp till var och en att avgöra. Om man vill berätta. Och vad man vill berätta. Och till vem. Och det kan räcka med att man säger "Nej jag kan inte ses i veckan, jag har inte tid". Det är inte upp till dig att döma om det är rätt eller fel. Nej. Utan acceptera. Personen kan av någon anledning inte se mig eller dig i veckan och såvida den anledningen inte meddelas här och nu är det inte min ensak att ifrågasätta eller ens fråga.

Och det gäller även andra situationer. Är du hemma en dag från jobbet och möter en nyfiken granne behöver du inte alls säga något mer än hej. Han eller hon behöver inte få veta varför du är hemma.

Det är alltså ok att säga nej. Jag skulle vilja påstå det. Till allt. Utom dig själv. Du är alltså ingen sämre människa för att du säger nej. Tvärt om. Säger du nej säger du även ja till något annat. Något mycket viktigare. För dig själv. Och det är det bara du själv som kan avgöra. Så tänk efter. Vill jag detta???

Och du har inte rätt att döma någon annan som tackar nej. Oavsett det är till din 30-års fest, mormors 80-års fest eller ett bröllop. Tackar någon nej får man acceptera det. Och ännu viktigare, respektera det.

Det är inte svart eller vitt. Inte ens på ett bröllop.

Oftast ligger det mycket mer bakom ett litet nej än en bekväm eller lat person.

Självklart finns det kvar många regler i mitt liv. Men min livsåskådning har förändrats. Inte minst sedan jag blev mamma. Men även sedan jag själv blev dålig och för tillfället sjuk.

Det som dock finns kvar är mina djupaste värderingar. Och min tro. Och min ambition att följa dessa. Att lyssna till magkänslan är emellertid oftast ett mycket bra alternativ. Att lyssna till dig själv. Till ditt inre. Och att inte döma. Eller värdera. Dig själv eller andra.

Det är min filosofi. Vad är din?

Nu ska jag strax och gå och lägga mig. Och jag blir djupt tacksam och jag får sova i natt. Och ännu mer om jag kan somna.

God natt och puss och kram

Liseberg, check

Så har vi äntligen gjort det. Samtidigt som alla andra. Åtminstone nästan. Packat för det fina sommarvädret och endast iklädda sandaler begav vi oss sent omsider till Liseberg. Leia var mycket glad och entusiastisk.

Eftersom jag tvekade in i det sista. Om jag skulle orka. Vilja. Och våga. Och eftersom jag låg och vilade på sängen halva dagen, kom vi iväg väldigt sent. Så vi var inte inne förrän vid 16-tiden. Men såhär efteråt var det perfekt. För vid 18-tiden gick de flesta barnfamiljer hem och köerna till karusellerna försvann. Till barnens förtjusning.

Tretton hela karuseller åkte min fyraåring. Och hela åtta åkte ettåringen. Leia åkte vissa stora attraktioner själv. Min modiga fyraåring. Och lillfisen pekade mot karusellerna och sa "mer" hela tiden. Vi hann inte ens med en fika. Fast jag satt så klart på varje bänk jag hittade. Och vilade. Och stretchade. Fast det gjorde ju inte direkt undervärk. Nu är det smärtstillande, kramplösande och värmedyna som gäller. Fy tusan vad ont jag har. Ångrar mig såhär i efterhand. Nästan i alla fall. Vissa säger att man måste våga prova med. Men de känner nog inte mig så bra. För jag vågar ju. Och jag vill. Men borde inte alltid.

Nåväl. Nu är det gjort. Liseberg kan med gott samvete bockas av från listan. Jag kan pusta ut. Nu får det dröja ett år till nästa gång.

Igår var jag på svindyr privat behandling. Mot nacken alltså. (för er som trodde det handlade om manikyr eller något liknande! ha ha ha nu var jag ironisk, lite övertydligt att säga kanske men alla känner ju inte mig) Och det är väl inte så värst mycket bättre idag. Det känner jag mig väldigt ledsen över. Och besviken. Men jag är ju inte sämre heller.

Jag saknar henne. Hallå. Kom tillbaka nu. Från semestern alltså!!

Vissa yrkesutövande borde ju helt enkelt inte få ta semester, visst?

Lycklig tjej

En egen häst

Puss o Kram

Ingen småsak

Jag är trött. Arg. Och lite smått irriterad. Och det har jag vart sedan jag steg upp. Minst. Det känns som att ögonen aldrig öppnat sig helt idag. Allt går segt. Till och med internet verkar extra segt idag. Och det gör mig ännu mer irriterad.

Sådana här dagar hjälper inga självhjälpsböcker. De positiva tankarna vill inte infinna sig i huvudet. Jag vet att jag borde tänka och göra på ett annat sätt men det går inte. Omöjligt. Idag.

Huvud, axlar, nacke och rygg gör ilsket ont. Idag också. Och därför är jag arg. Tror jag. Energin är som bortblåst. Jag är totalt nockad. Utan att fått en smäll. Ibland önskar jag att det hade vart något mer konkret som träffat mig. Att det syntes. Som två gipsade ben. Men det gör jag bara i smyg. Önskar alltså. Fast bara ibland. När det känns som mest besvärligt.

Idag är det onda alltså ingen småsak. Inget jag kan vifta bort. Andas bort. Eller tänka bort. Jag kan heller inte möta det. Acceptera det. Jag får ingen ro till det. Något saknas. Men jag vet inte vad. Jag kan inte fokusera på något alls. Så jag har mest suttit bakåtlutad i en solstol och bara väntat. På att det ska gå över. Det mest negativa. Och ätit alla värktabletter jag hittat. Låter lite destruktivt. Jag vet. Men så är inte fallet. Jag skulle aldrig ta mer än vad läkaren ordinerat. Tabletter alltså.

I morgon är det dock en annan dag. Jag ska rehabilitera mig. På bästa vis. Genom att vara själv. Hela dagen. Även försöka pricka av en del måste-måsten på listan. Ni vet de som man inte får strunta i. Det som är livsnödvändigt.

Hoppas ni där ute haft en bättre dag!

Här kommer ett bildbevis på klippningen. Fotot visar dock ej den icke uppskattade klippningen så väl. Men ni får ett hum. Mitt charmtroll. Som irriterar sin mamma. Ibland. Precis som det ska vara.

Min fyraåring har dessutom lärt sig cykla själv. Utan stödhjul. Och det är definitivt ingen småsak!

Min älskade Prinsess-lucia-ängel.

Kronan döljer den korta klippningen. Men ni ser till höger hur kort det är.
Dock är i princip allt överhår kortare än så.

Jag kan cykla själv. Utan stödhjul. Lärde mig i förrgår.
Utan att ha övat särskilt mycket!

Puss och Kram