fem kanelbullar

Att vara sjukskriven och inte jobba är inte ekvivalent med att ligga på soffan och käka praliner. Det är heller inte ekvivalent med att ha massa tid över till allt och inget. Eller att känna sig fri. Och ledig. Nej att vara sjukskriven och inte jobba innebär för mig att ha ilsket ont och vara förbannat dålig. Det innebär att vara förhindrad till att ta dig för det du känner för. Och egentligen vill. Eller borde. Eller önskade göra.

Det innebär även att ha uppbokade möten med olika rehabiliteringsteam och människor varje dag. Och ibland flera gånger per dag. Jag hänger hos de flesta olika aktörerna ute på rehabiliteringsmarknaden som man kan göra tror jag. Förutom hos den viktigaste kanske. En kompetent specialiserad läkare.

Vart hittar man en sådan?

Hur som helst. Jag känner mig för övrigt trygg med det rehab-nät jag har fastnat i. Eller själv skapat. Jag känner mig lugn av mina sjukgymnaster och stödpersonal. I alla fall när jag träffar dem.

Nu har jag kommit igång med rehaben igen. De hade ju semester cirka tre veckor bakåt. Vilket fick min rygg att värka desto mer. Trycket i nacken är konstant igen istället för intermittent. Och det strålar ut i båda armarna och ilar i armbågarna- igen. Förutom det bränner det exempelvis i hela nacken, och ned längs ryggen, nervsmärta heter det tydligen. Och illamåendet. Att ständigt ha ett molande illamående är som att vara bakfull jämt utan att ha druckit något alls på flera år. Eller att vara gravid månad efter månad efter månad.

Jag ligger på soffan med en vetekudde. Stella gnyr lite på golvet. Vill leka med mig. Eller att jag ska ta henne. Så jag får snällt lyfta upp henne. Och nacken bränner till igen. Jag tar några tabletter. Och förbarmar mig över att jag inte fått sluta äta dem ännu.

Träffar sedan någon när jag går ut. Får höra att jag ser pigg ut.

Irriterande. Som tusan. På något märkligt sätt. Att det inte syns på mig. Hur jag mår alltså.

Ibland vill jag bara skrika rätt ut. Sådär som ettåringar gör. När de inte får äta en tredje kanelbulle. På raken.

Men jag är tyst.

Och äter fem kanelbullar.

Nybakta.

Puss och Kram