Vitt eller svart

För några år sedan, ja rätt många faktiskt, förväntade jag mig mycket på ett visst sätt. Det kunde vara egna uppsatta förväntningar. Eller egna uppsatta krav. Saker eller förhållanden jag tyckte var fasta och bestämda. På ett visst sätt helt enkelt.

Det fanns alltså en himla massa regler. Som man följde. Jag och du. Och det var inte accepterat att frångå dem. Inte i min värld. Som det allra enklaste exempel, var man trött var det bara att sova. Så blev man pigg igen. Och ännu enklare, var man trött var det bara att lägga sig. Så somnade man. Och skulle man gå till skolan gick man dit. För så var det. Om man inte hade feber förstås. För då var man hemma. Ingen feber inte sjuk. Det hade mamma sagt.

Hade vi bestämt något, jag och min vän, eller pojkvän, skulle det bli så. Jag förväntade mig att avtal hölls och blev besviken om planer ställdes in. Jag förväntade mig även att pengar kom in varje månad och jag förväntade mig att mamma och pappa svarade i telefon om jag ringde. Jag förväntade även att det fanns någon när jag kände mig ensam.

Och jag tänkte aldrig efter innan jag satte mig i en bil. Att bli påkörd var aldrig något jag reflektera över. Inte ens att åka ambulans. Eller ligga på sjukhus. Eller att vara på ett sjukhus.

Men livet är ju sällan svart eller vitt. Det är inte så enkelt. Alla för länge sedan uppställda eller upplärda regler suddades sakteligen ut. De självklara är inte så självklart. De uppenbara är inte särskilt uppenbart. De rätta svaren försvinner. Och de allra enklaste problem tycks svårare än någonsin.

Ena ytterligheten. Allt är frid och fröjd. Inga faror hotar. Livet flyter på. Du är trygg. Och glad. Du sover gott om natten. Du och din familj mår väl. Ni har det gott ställt. Och framför allt, alla är friska.

Och andra ytterligheten. Livet rasar likt en korthus faller. Du får uppleva dess skörhet. Det kan falla ihop på en endaste sekund. Krasch. Du är förtvivlad. Och ledsen. Finner ingen tröst. Din nära vän är kanske sjuk. Eller din mamma. Eller pappa. Eller ditt barn. Eller både och. Döden knackar på.

Men vad händer däremellan?

Hur är det egentligen då?

Ja jag är nog inte ensam om att mena att livet helt enkelt består av en himla massa gråzoner. Vad som är rätt för dig kanske är fel för mig. Eller tvärt om. Och det är faktiskt ok.

Nu pratar jag givetvis inte om Sveriges Rikes lag. Det som står i lagen ska följas. Och är rätt. Oftast i alla fall. Och att vara elak är fel. Och så vidare.

Nej det jag pratar om är allt annat. Livet i stort. Och smått. Är du trött kan du inte alltid gå och lägga dig. Nej du kanske sitter på en stol i ett rum på ett sjukhus. Hos ditt sjuka barn. Och får du lov att sova är det inte alls säkert att du kan somna.

Har du bestämt en träff med en vän kanske vännen får förhinder. Och meddelar dig efter det att ni skulle mötts. Men det är ok. Det kan vara så. Allt kan man inte förutse. Och allt kan man faktiskt inte påverka. Och styra över. Det kan hända saker. Och detta lär man sig med tiden. Att förstå alltså. Och att acceptera. Och att förhålla sig till. Inte låta sig påverkas av allt. Och inte analysera sönder alltsammans.

Vidare behöver man inte alltid förklara allt. Det är upp till var och en att avgöra. Om man vill berätta. Och vad man vill berätta. Och till vem. Och det kan räcka med att man säger "Nej jag kan inte ses i veckan, jag har inte tid". Det är inte upp till dig att döma om det är rätt eller fel. Nej. Utan acceptera. Personen kan av någon anledning inte se mig eller dig i veckan och såvida den anledningen inte meddelas här och nu är det inte min ensak att ifrågasätta eller ens fråga.

Och det gäller även andra situationer. Är du hemma en dag från jobbet och möter en nyfiken granne behöver du inte alls säga något mer än hej. Han eller hon behöver inte få veta varför du är hemma.

Det är alltså ok att säga nej. Jag skulle vilja påstå det. Till allt. Utom dig själv. Du är alltså ingen sämre människa för att du säger nej. Tvärt om. Säger du nej säger du även ja till något annat. Något mycket viktigare. För dig själv. Och det är det bara du själv som kan avgöra. Så tänk efter. Vill jag detta???

Och du har inte rätt att döma någon annan som tackar nej. Oavsett det är till din 30-års fest, mormors 80-års fest eller ett bröllop. Tackar någon nej får man acceptera det. Och ännu viktigare, respektera det.

Det är inte svart eller vitt. Inte ens på ett bröllop.

Oftast ligger det mycket mer bakom ett litet nej än en bekväm eller lat person.

Självklart finns det kvar många regler i mitt liv. Men min livsåskådning har förändrats. Inte minst sedan jag blev mamma. Men även sedan jag själv blev dålig och för tillfället sjuk.

Det som dock finns kvar är mina djupaste värderingar. Och min tro. Och min ambition att följa dessa. Att lyssna till magkänslan är emellertid oftast ett mycket bra alternativ. Att lyssna till dig själv. Till ditt inre. Och att inte döma. Eller värdera. Dig själv eller andra.

Det är min filosofi. Vad är din?

Nu ska jag strax och gå och lägga mig. Och jag blir djupt tacksam och jag får sova i natt. Och ännu mer om jag kan somna.

God natt och puss och kram