lördag 14 augusti 2010

Påsen

Känner ni igen känslan av att det är något man glömt. Man liksom jäktar vidare men kan inte riktigt skaka av sig känningen att allt inte står rätt till. Idag hade jag den förnimmelsen. Vi skulle cykla ner till stranden. Höll på som bäst att packa matsäck, badkläder, extrakläder, blöjor, handdukar, leksaker, kamera och mobiltelefon. Det var lite smått stressigt. Kaffet skulle kokas och barnen var något missnöjda. De hade nämligen väntat hela förmiddagen. Medan jag låg och sov. Däckad. Hur som helst. Jag försökte förbrilt få ihop en hyfsad packning. Som åtminstone innehöll något att dricka och våtservetter. För det är prylar vi förr glömt av. Och tiggt oss till. Av någon vi känner. Eller inte.

Vi kom iväg. Efter en lite avstickare från vårt egentliga resmål kom vi fram till vår badplats. Njöt några timmar av havet, lugnet och svalkan. Efter att ha kramat ur den sista värmen ur sommaren var det dags att bege sig hemåt. Väl hemma var det något jäktigt innan de små hungriga magarna fick middag.

Eftermiddagen och kvällen var lugn. Barnen kom i säng i god tid eftersom gårdagens besök av kusinerna hade satt sina spår. Redan vid halv sju sov Stella och Leia sussade så gott vid sjutiden.

Någon timme senare skulle jag kolla av mobilen. Då kom den tillbaka. Olustkänslan. Det var något som inte stämde. Jag försökte erinra mig själv om vart jag hade lagt den. Och efter ett tag kom jag på att jag packat den i en påse. Påsar är nämligen något jag ofta packar i. Trots att jag har väskor så det räcker och blir över. Men vilken påse det var det nu igen?

Strax därefter mindes jag. Problemet var bara att den påsen inte gick och hitta. Jag ringde mobilen utan att höra någon signal. Någonstans.

Tusan också.

Nu fick jag ihop det. Känningen om att något var fel föll på sin plats.

Jag hade slängt påsen. Tillsammans med den andra soppåsen. Påsen som skulle med till stranden låg långt nere i moloken. Påsen som vi aldrig saknade. Eftersom varken extrakläder eller ombyte till mig behövdes.

Jag sprang bort mot soptunnan och ringde min mobil. Mycket riktigt. Långt där nere i det mörka ringde det. Soppåsen med mina grejer låg i moloken. Och det gick inte att öppna det stora locket. Eller komma åt påsen.

Jag var dock fast besluten om att få tag i min påse och därmed även mina grejer. Sagt och gjort. En timme senare var allt fixat. Jag hade fått nyckeln till moloken av ordförande i föreningen och även fått tag i en pinne med krok och röjt runt bland alla soppåsar.

Det låter kanske inte så märkvärdigt. Och egentligen var det väl inte det heller. Fast hela situationen gjorde mig enormt stressad. Jag visste ju egentligen aldrig att det skulle lösa sig. Att jag skulle få tag i alla kläder och mobilen.

Det jag så här i efterhand fått lära mig av en sådan simpel sak som att slänga fel påse i soporna är det inte hjälper att stressa upp sig i pressade situationer. Och att min envisa sida kommer väl på pass när det ska lösas problem. Jag skulle nog vilja påstå att jag är rätt så grym på det. Att lösa problem problem alltså.

Ja det är nog min starka sida. Att sikta in mot målet och bara ha det i sikte.

Det jag dock får öva på är att packa väskan till stranden.

För nästa gång blir det en väska.

Påsar är till för sopor.


Fina syster och kusinerna

Sötaste fyraåringen

Helt Rätt!!

Hallå där!

Puss och Kram

6 kommentarer:

  1. Uj, jag hade blivit smått panikslagen i den sitsen. Skönt att det löste sig och inte var tömningsdag.
    Som vanligt bjuder du på goa bilder, tjejerna är så söta.
    Ha en fin söndag. Kram

    SvaraRadera
  2. Underbara bilder!!!

    Så förargligt med mobilen! Jag glömde min i går jag med. I bilen, med nerfälld cab. Kom på det när vi åkt en stund med båten. Hoppades innerligt att ingen skulle ta den. Inte för telefonen i sig utan för allt jag har i den. Kontakter, meddelanden, födelsedagar och för att inte tala om alla kort..

    Men människor är ärliga. När vi kom tillbaka 7 timmar senare låg denisätet, fullt synlig och fullt tillgänglig ...

    Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Härlig blogg, hit kommer jag gärna på besök igen! Kram Maria

    SvaraRadera
  4. Vilka härliga foton. Trivs du med kameran? Det är ju sån skillnad på digital och systemkamera, ellerhur? Vilken tur att de inte hann tömma soptunnan - värsta mardrömmen! Säger som ovanstående, det är kontakter, foton mm som blir jobbigt att mista. En ny telefon kan man alltid ordna. Angående ett tidigare inlägg med Stellas dockvagn. Har du själv haft den som barn eller var får man tag på såna guldklimpar? Den är ju helt underbar, retro och cool. Jag gillar den stilen så in i norden...är väl för att man själv växte upp på 70-talets slut. Kramar

    SvaraRadera
  5. Å, vilken fin bild med hästen - helt underbar!

    Jag hade nog lagt mig ner och gråtit när jag upptäckt att påsen låg i sopkärlet! Inte öfr själva telefonen, men bilder, kontakter osv är ju inte så kul att bli av med!!
    Grymt bra jobbat av dig att ta tag i det och lösa problemet! Du är stark på många sätt!

    SvaraRadera
  6. Oh no! Kan tänka mig den isande känslan när du kom på att du slängt påsen med mobil och kläder.
    Men vilken tur att du fick upp den igen. Måste ju ha slängts en del efter du kastat den.
    Och att du löste allt så bra. Själv hade man nog stått som ett fån och inte vetat hur man ska lösa situationen.
    Kram!

    SvaraRadera

Vad roligt att just du lämnar ett avtryck, och glöm inte signera det! kram! <3