Boken

Till vissa ting har jag ett märkligt förhållande. Min relation till vissa prylar är helt enkelt lite märklig. En sådan pryl är boken. Jag vill ha massor av dem. Jag helt enkelt älskar dem. Jag tycker om att känna doften av en helt ny. Och det är väldigt nöjsamt att sitta fraför en boksajt och söka, leta och till sist handla. För att sedan få hem den. Titta på den. Beundra den. Och börja läsa den.

För att kort därefter glömma av den. Något annat kom emellan. Var det ett besök hos sjukgymnasten. Eller en fråga från mitt älskade barn? Eller kanske en kopp kaffe. Eller en välbehövlig paos. Eller liten tupplur. I soffan.

Sedan kommer jag till ögonblicket då jag får syn på den igen. Boken. Jag påminns om den. Och fortsätter att läsa. Lite.

Precis så är det med denna boken. Jag liksom återfann boken när jag röjde lite i bokhyllan. Den låg där under gamla veckotidningar och annat oviktigt. Och började således läsa. Och begrunda. Det var ju detta med att acceptera.

Acceptera är ett bra ord. Ett nyttigt ord. Men inte bara ett yttrande utan även en benämning på något att fundera på och även tillämpa. I synnerhet om din fyraåring lekt frisör. Med resultatet att såväl hennes egen lugg blev avsevärt mycket kortare på sina ställen som hennes lillasysters lockar föll av.

Acceptera. Inte döma.

Men för katten. Jag är väl människa. Och mamma.

Inte tusan kan man acceptera de ljusbruna lockarna i papperskorgen.

Inte ett endaste dugg.

Torpadagar

När jag var barn tillbringade jag den mesta tiden av mitt sommarlov ute på mitt torp. Långt ute på landet. Långt ifrån stadens buller och brus. Min farmors far bodde kvar på sin bondgård när jag var rätt liten och jag och min syster brukade bo där ibland. Jag minns hur vi fick följa med när korna skulle mjölkas och djuren skulle matas. Jag minns hur vi hoppade i höet, sprang på ängarna och hur vi blev brända av brännässlor. Jag minns hur vi blev getingstuckna och hur tant Greta baddade med salubrin. Som inte hjälpte ett dugg.

Nu är pappas morfar bortgången sedan väldigt länge. Han var född på 1800 talet. Fast blev väldigt gammal. Så jag hade förmånen att få träffa honom. Men jag blir ändå påmind av Per varje gång jag åker ut på landet. Till torpet. Det var ju Per vi ärvde torpet ifrån. Och ett foto av honom hänger ståtligt ovanför chiffonjén.

I kväll kom vi hem efter nio underbara dagar på landet. Nio lata dagar i ett underbart landskap med en sagolik miljö. Inga grannar som stör. Inga bilar som tutar. Ingen tvätt som ska tvättas. Inga mail som ska kollas. Ja inte ens mobilen fungerar där ute. (nåja, sms går det att ta emot och skicka men ej ringa). vi har heller inte rinnande vatten eller toalett. Och det är verkligen alldeles ljuvligt. Hade det inte vart för att vardagens måsten, såsom betala räknar med mera, jagade hem oss till Billdal hade vi nog stannat.

För vi trivs på landet. Vi. Familjen sweetie. Vi har badat massor. Morgondopp. Lunchdopp. Kvällsdopp. Och tio dopp däremellan. Och vi har plockat bär. I massor. Jag har hittat en hel hallonskog och hade kunnat tillbringat flera dagar plockandes där. Om kroppen tillät. Vi har ramlat bland skogens snåriga buskar och ris. Och fått hål på knät. både jag och Leia. Och vi har vart på lokal underbar loppis. Och fyndat. Dockor från femtiotalet. Och en lergryta. Så nu ska det kokas kyckling i ugnen!

Förutom dessa lata sysslor har vi även renoverat skafferiet. Närmare bestämt Tias och pappa min. De har målat. Lagt golv. Köpt kyl, frys och spis. Och fixat bänkskivor. Det blir så fint. Så fint!

Visst finns det vissa saker i vardagen som blir lite besvärliga där ute. Och det har jag ju berättat om förr. Exempelvis Stellas vardagsvård. Men det får gå. Även med det lyckades vi få till lite rutin. En vanlig spann är ett bra badkar. Oavsett det är tjugofem eller femton grader varmt. Och finns det något som är ljuvligare än att värma sig framför en brasa?

Nu ska jag ta en titt på mina alla femhundra foton jag lyckades ta. Med min nya kamera. Och jag skulle gärna visa er allihop! Men det går ju inte. Så håll till godo med dessa!

Lite ostbågar som mellis och bus i vagnen

Nytt golv i skafferiet.
Med inkopplad el till huset kan vi även ha kylskåp och spis. Lyx!!!

Vårat charmtroll- eller uggla

Verandan- den liksom hela huset ska målas om!

Här hjälper man till att vattna blommorna

Hopp i sjön!

Nakenfis på rymmen

Hjälp vågar jag verkligen klappa

Underbar kvällsgudstjänst

Solnedgången beskådas från bryggan

Magiskt

Puss och Kram- har saknat er!!!!!

Analysera mindre

Jag måste vart lite överambitiös igår. Jag måste överskridit min egna gräns. Över vad jag kan. Och klarar av. Just nu i alla fall. Eller just igår. För idag har det vart en bottendag. Jag har haft väldigt ont. Och vart trött. Och grinig. Ja hela registret.

Trots det orkade jag mig iväg på min gruppträning. Eller övning. Och mer om det kanske kommer någon annan gång. Mitt tillstånd gjorde mig dock knappt mottaglig för övandet. Jag kände mig kritisk och nästan lite misstänksam. Var det bara trötthet? Eller hade jag någon anledning?

Analysera mindre. Det får vi lära oss. Allt behöver faktiskt inte utredas och värderas. Låt det vara. Låt det gå. Så jag släpper det. Helt enkelt. Bara sådär. Och visar er istället några bilder. Några av de första tagna av mig med min nya kamera. Jag har ännu inte läst bruksanvisningen. Och jag kan inte så mycket. Men det får vara som det är.

Just nu.

Favoritsysselsättning.
Att klättra i cykelkärran och sitta där och fiffilura.

Min 15 månaders flicka är så otroligt duktig på att äta själv.
Resultat av att vägra bli matad!

Är det sommaren som gör det?
En hel portion mat i magen.

Och här går det långsammare.
Dagdrömmaren.

Jag kan se butter ut.
I alla fall när mamma säger åt mig att jag inte kommer att få leka med hennes nya kamera.

Puss och Kram

Hela glada gänget

Jag var bara tvungen att fota lite. Känner mig som ett barn på julafton. En mycket varm julafton. Och rätt ensam. Men dock julafton. Jag har ju fått en leksak. Som jag längtat efter. Flera år. Och nu är tiden då jag sitter och klämmer och känner. Och provar den så smått. Inga överväldigande resultat. Men det är känslan som räknas. Känslan av att ha fått något man länge velat ha. Nu hänger den runt halsen. Kameran alltså. Den är lite tung. För en whipplashnacke alltså. Den får nog bo i sin väska i natt. Ihop med sina kompisar. Teleobjektivet och blixten. Hela glada gänget helt enkelt.

Som Leia brukar säga.

Dagens shopping började med kläder
Tunika från nygårdsanna

Middagen för idag
Kyckling och potatissallad från ica

Och mer shopping
Kylväska till Leia och Stella från mio

Spagettiburk från mio

Puss och Kram

Passa på

Har man en barnfri helg ska man passa på. Ja det säger alla. Precis alla jag pratat med. Alla som jag har berättat för att barnen ska iväg till sin gulliga farmor i Varberg. Till deras husvagn. Säger så. "Ja men vad skönt, du får du passa på att ...".

Passa på. Ja det var just det. Det lilla enkla. Här ska det passas på. Passas på att bara vara. Att Vila. Att Sova. Så länge och mycket som jag bara vill. Och passas på att Göra det jag vill. Men samtidigt så måste jag ju hinna städa upp lite. Efter småtrollen. Utan småtrollen. Ja Passa på att städa. Att Tvätta. Att Damma. Att Dammsuga. Och Röja i garderoberna. Sortera ut gamla kläder. Så man hinner i kapp alla måsten hemma. Hinner i kapp sig själv. Och hinner i kapp tiden. Men glöm nu inte att passa på att bara vara. Och passa nu på att shoppa. Gå i affärer. Så mycket du orkar. Ta en fika. Och passa nu på att surfa på internet. Och prata de där telefonsamtalen du annars aldrig hinner.

Passa på. Passa på. Och passa på.

Jag känner hur jag slits mellan soffan och tvätten. När jag ligger i soffan och läser Gp's alla artiklar noggrannare än jag någonsin läst ser jag i ögonvrån hur kläder ligger och dräller på golvet. Jag blir påmind om det stora tvättberget i tvättkorgen. Locket på vår gigantiska tvättkorg går inte ens att stänga. Jag lägger ifrån mig tidningen och tittar ut. Solen skiner. Det påminner mig om blommorna som måste vattnas. Och jag får inte glömma grannens. Som är bortrest. När jag väl står vid blommorna passar jag på att plocka vissna blommor. En halvtimme senare går jag in. Jag går igenom hallen och snubblar på leksaker och väskor. Jag påminns om allt som ska plockas upp. Börjar plocka bland kläder, väskor och skor. Sorterar.

När jag som ivrigast rensar bland Leias kläder påminns jag än en gång om orden. Passa på. Passa på att vila. Och Bara vara.

Vilket återigen för mig till soffan. Fast där känner jag mig för rastlös för att bara vara. Jag vill ju passa på att få lite gjort här hemma när jag ändå har tid.

Eller?

Vad är det egentligen som ska passas på? En barnfri helg och mitt huvud går i spinn. Min hjärna skenar ur och vill allt på en gång. Jag slits mellan alla måsten och den där bekanta känslan av att ta det lugnt. Lugna ner dig. Sätt dig. Lägg dig. Vila.

För visst är det så? Som det alltid är. Man vill så mycket. Men man måste välja bort. Måste säga nej. För säger man bara ja säger man automatiskt nej till något annat. Oftast till sig själv. Så därför får man börja säga nej så att man också kan säga ja. Till sig själv. För så är det. Precis så.

Jag har i alla fall sagt ja till bio. VIP-bio med middag. Och jag har även sagt ja till sovmorgon. Loppisbesök. Shopping. Närmare bestämt kläder från Nygårdsanna samt en ny systemkamera. Från Sony. (nu får ni något roligt att se fram emot, hoppas jag, det vill säga nya bilder, med förhoppningsvis bättre kvalitet). Jag har även sagt ja till färdiglagad mat. Lite grejande hemma. Och en och annan maskin tvätt.

Nu ska jag säga ja till soffan. Och en film. Och en kopp kaffe och lite gott att äta.

Man får ju passa på!

Puss och Kram

Inte vilken som helst

Nu smattrar regnet mot rutan. Luften har känts ovanligt tung idag. Det är lika varmt och klibbigt ute som inne. Regnet kom som en räddning igår kväll. Just när det var som fuktigast, klibbigast och varmast ute öppnade sig himmelen och det uppfriskande regnet svalkade allt varande som skrek efter avkyla.

Vi har nu haft vår underbara torpahelg. Barnen har busat och badat som aldrig förr. Eftersom vi ej har något rinnande vatten i torpet blir det många turer ner till sjön. För att fylla spännerna. Inte för att jag kan bära, men Tias. Eller far min. Som vart med och grejat lite med huset. Och vid varje tillfälle ner till sjön var det en liten tös som skulle med och bada. Hänga och sprattla i stegen. Som en liten groda. Släppa stegen får man dock inte. Inte för en endaste liten sekund. För sjön är djup som den djupaste grav. Gravsjön min.

När jag stillsamt beundrar barnen som springer runt på gräset är det som att tiden stannar. Det känns i hela kroppen att det är en alldeles speciell sommar. Första sommaren vi har två små prinsessor som leker ihop på torpet. En sommar utöver det vanliga. En sommar jag aldrig förr upplevt. Och det känns alldeles märkligt och ovanligt men samtidigt fullkomligt naturligt och normalt.

Förutom det sedvanliga matandet, vyssandet och blöjbytandet har jag även njutit av landsluften. Lyssnat till vindens sus. Badat naken i sjön. Kliat på alla hundra myggbett. Och jagat en och annan blinning.

Och nu är det vardag igen. Nåja. Visst är det fortfarande sommar och sommarlov. Visst är det fortfarande den där alldeles speciella sommaren. Men nu har vi också vart på planerat sjukhusbesök med Stella. Hon fick godkänt hos logopeden. Det betyder att hon kan tugga och svälja. Vilket jag dock redan visste. Men vi fick massor av tips för att komma till bukt med matintaget. Och en vidare remiss till dietist. För att räkna på kalorier med mera.

Det är även vardag i egenskap av rehabilitering och träning. För ond nacke och ont huvud. Jag har vart hos sjukgymnasten. Som jag är varje vecka! Flera gånger. Hela sommaren. Jag tränar och jobbar på med att få bort det onda. Och få må bättre. Kunna utföra lite mer för varje vecka. Se de små framstegen! Visst känns det lite småsegt ibland. Inte minst att ha bokade rehabiliteringsbesök på sommaren. Men detta är ju inte en sommar vilken som helst. Det är inte en tid vilken som helst.

Nej det är en begränsad tid i mitt liv som kommer att gå över. Jag påminner mig själv varje vecka. Och sjukgymnasten påminner mig. Om att vi inte kommer att ses för alltid.

Och det är jag evigt tacksam för. Att vi till slut ska skiljas. Jag och hon.

Fast inte denna sommaren. För detta är sommaren inte vilken som helst.










Puss och Kram

Torpapremiär

I morgon är det premiär. För familjen Sweetie på torpet. Mitt älskade Dunkebo. Jag ser såååååå mycket fram emot det så ni kan inte ana. Att bara få vara för sig själv. Inte en granne på flera km. Jo en, på andra sidan sjön. Men de stör inte särskilt mycket.

Jag ska lyssna på fåglarna. Jag ska lyssna till vindens sus. Jag ska ligga i en solstol och se molnen sväva förbi. Och jag ska bada naken i sjön. Jag ska grilla korv på kvällen. Och jag ska bli myggbiten. Jag ska leka med mina barn. Och jag ska bara vara. Med min familj Och för mig själv.

Det behöver vi alla ibland. Få vara för oss själva.

Som pricken över i't håller vi på att renovera lite där ute. Vi och vi. Min sötaste pappa fixar och donar. Tusen tack för det käraste pappa. Vi kommer att frångå det mycket spartanska livet utan elektricitet där ute och faktiskt få el. Men rinnande vatten och avlopp. Där går gräsnsen. Nej det blir att kissa ute i det fria och diska nere i sjön. För så har det alltid vart.

Sommar 2008, Leia och Hanna badar i polen

Sommar 2009, Stella myser framför brasan

Sommar 2009, utedass är och förblir det på Dunkebo!

Puss och Kram
Ps, Stella är utskriven från ortopedin på Östra och det firas just nu med ett glas rosé Ds

Läkarbesök

Första gången jag skulle göra det obligatoriska läkarbesöket på bb med min förstfödda dotter var jag i ett smärre chocktillstånd. Jag hade en svår infektion som ingen kunde härleda. Ett crp som låg på 320 och hög feber. Ingen på hela bb kunde uppenbarligen lista ut vad det kom ifrån. För det dröjde hela åtta dagar innan de tog ett livmoderprov och det visade sig att jag hade livmoderinflammation. Det är rätt vanligt att få det av akut kejsarsnitt. Om man har otur.

Hur som helst. Det var ju inte alls dit jag ville komma. Men med ett crp på 320 och hög feber, nysnittad och nybliven mamma är livet lite upp-och ner. I synnerhet om man befinner sig på bb. I en rullstol. I en korridor. På kö in till läkaren. Där tio andra mammor med barn också väntar. På domen.

Vi fick gå före i kön. Jag var för dålig för att sitta i min rullstol och vänta. Så jag rullas in med babyn liggande på en kudde i famnen. Hon läggs på undersökningsbordet och där står en manlig barnläkare. "Välkommen till världen" säger han till Leia. Det var så stort. Så vacker. Tänk, jag hade fått den finaste tjejen i världen. Såg du med det? tänker jag.

Han tittar och lyssnar och vrider. Lyssnar lite till. Och lite till. Men ska han aldrig sluta lyssna, vad lyssnar han efter, tänker jag. Han hummar lite... och lite till.

Tillslut kommer domen. "Jag hör ett blåsljud på hjärtat och kommer att skriva en remiss till hjärtavdelning på barnsjukhuset. Annars vill jag även att ni tar infektionsprover på henne eftersom mamman är sjuk".

Hela världen svajade till. Strax där efter låg jag i sängen igen. Blåsljud på hjärtat. Vad var det?

Även fast upplevelsen som sådan, både på läkarbesöket och inte minst när de gjorde ultraljudet på hjärtat på min lilla sparvunge blott tre dagar gammal, var otroligt jobbig gick ju allt bra. Såhär i efterhand. Blåsljudet är kvar. Men Leia mår bra. Hon kommer aldrig att behöva någon operation. Hålet mellan kammarna är så litet. Så det får vara.

Två år och cirka tio månader senare var det dax igen. Samma sjukhus. Samma bb. Och jag sittandes i en rullstol igen. Nysnittad och rätt bra dålig även denna gång. Både jag och Tias tyckte att hela grejen var otroligt jobbig. Nej, ska vi behöva höra något eländigt nu igen. Jag var rädd. Inget mer blåsljud.

Barnläkaren som var manlig även denna gång undersöker Stella. Lyssnar och tittar. Släpper det där stetoskopet utan att humma. Skönt. Men sedan kommer han till undersökning av höften. Han tar det där väl igenkännande taget om benen på babyn och känner. Och känner igen. Och hummar.

Skit också. Det hela kändes som en dålig upprepning på vårt förra läkarbesök.

Några timmar senare sliter en mycket hjälpsam undersköterska med rullstolen i kulvertarna. Vi, jag med Stella i knät och Tias gående jämte, är på väg till ortopeden. Läkaren var inte nöjd med Stellas höftled. Och mycket riktigt. Det var en höftledsluxation och vi ordinerades en frejkakudde i sex veckor.

I morgon är det återigen dags för sjukhusbesök. Stellas höftled ska röntgas och undersökas. Vi ska alltså till ortopedin på Östra sjukhuset. Men jag är inte så orolig idag. Jag vet att mitt busfrö klarar det mesta. Skulle det vara något fixar sig det med. Ja skulle höfleden fortfarande vara för flack, löser de problemet genom operation och gipsvagga i sex veckor.

Men jag tror faktiskt inte det är något alternativ. Jag är knappt orolig.

Stella med sin frejkakudde

Puss och Kram

Att vara utvald

Vi har haft ännu ett kalas. För min fyraåring. Ett genuint barnkalas. Med korv med börd, tårta, fiskedamm och godispåsar. Så klart. Och dagen till ära var det tjugonio grader i skuggan. Perfekt för en lat mamma som på så vis slapp städa två gånger. Det räckte med innan kalaset. Dessutom har jag ju påbörjat min egna inre resa med att nedprioritera alla så kallade "måsten". Så därmed fick övervåningen lämnas åt sitt öde. Varför städa hela huset när vi förhoppningsvis bara använder halva.

Den där inre resan förresten. Det är inte så att jag bokade en charter för ett halv år sedan för att sedan sitta under parasollet och dricka Margarethas. Nej vet du vad. Detta är en enkel biljett där första klass inte existerar. Jag tror till och med att det är ett litet skakigt propellerplan där jag fått jobba mig till biljetten länge och dyrt. Väl ombord önskar jag ibland att jag redan var framme. Problemet är bara att jag inte vet vart planer bär av, inte har några medresenärer och piloten pratar ett språk jag knappt kan förstå.

Jag tillbringar några timmar per vecka genom att deltaga i en speciell utvald, sammanförd grupp. Där fokus ligger på att (kortfattat och något förenklat) må bättre. Med allt vad det kan medföra. Just nu får vi lära oss och öva på mindfulness. Det vill säga medveten närvaro. Låter kanske lite tramisigt i era öron. Och visst är det lite tramsigt i vissa avseenden. Med kontentan av det hela respekterar jag till fullo. Och tror på. Och därmed finns det en förutsättning att jag ska ha behållning av själva kursen.

Att vara utvald. Det innebär så klart att jag känner mig sedd och hörd. För det är jag. I denna gruppen alltså. Och genom att lära mig detta "nya" som vi håller på med just nu så kan jag helt enkelt få ut mer av dagen och även få större förutsättningar för att hantera dagens alla oförutsägbara och i många fall nyckfulla händelser. Ja ni vet säker själva att ibland inträffar det saker som får dig att känna dig lite stressad. Eller påverkar dig negativt på något sätt. Som då ev kan få dig att agera på ett sätt som kanske inte är helt optimalt. För dig själv eller någon annan. (Nu kan det exempelvis vara en sådan enkel sak som att du försöker hinna med så mycket som möjligt under en dag och därmed får stressa massor eller helt enkelt prioritera bort viktig vila eller egentid eller tid för återhämtning). Och jag har nog sagt detta förr om mindfullness. Här eller någon annan stans. Att man behöver varken vara psykolog, psykopat eller något alls för att ha behållning av fenomenet mindfullness. Utan både du och jag kan faktiskt vinna på det. För oss själva.

I morgon är det alltså måndag igen. Och då får jag återigen äran att deltaga i gruppen. Där vi får lära oss nya saker. Ta del av en ny värld.

Och det är jag enormt tacksam för. Allt ont för något gott med sig. Det vet du väl?

Sötnosar

Varsågod

Hela kostcirkeln på en gång

Hurra för Leia idag

Fiskekö

Puss och Kram