Läkarbesök

Första gången jag skulle göra det obligatoriska läkarbesöket på bb med min förstfödda dotter var jag i ett smärre chocktillstånd. Jag hade en svår infektion som ingen kunde härleda. Ett crp som låg på 320 och hög feber. Ingen på hela bb kunde uppenbarligen lista ut vad det kom ifrån. För det dröjde hela åtta dagar innan de tog ett livmoderprov och det visade sig att jag hade livmoderinflammation. Det är rätt vanligt att få det av akut kejsarsnitt. Om man har otur.

Hur som helst. Det var ju inte alls dit jag ville komma. Men med ett crp på 320 och hög feber, nysnittad och nybliven mamma är livet lite upp-och ner. I synnerhet om man befinner sig på bb. I en rullstol. I en korridor. På kö in till läkaren. Där tio andra mammor med barn också väntar. På domen.

Vi fick gå före i kön. Jag var för dålig för att sitta i min rullstol och vänta. Så jag rullas in med babyn liggande på en kudde i famnen. Hon läggs på undersökningsbordet och där står en manlig barnläkare. "Välkommen till världen" säger han till Leia. Det var så stort. Så vacker. Tänk, jag hade fått den finaste tjejen i världen. Såg du med det? tänker jag.

Han tittar och lyssnar och vrider. Lyssnar lite till. Och lite till. Men ska han aldrig sluta lyssna, vad lyssnar han efter, tänker jag. Han hummar lite... och lite till.

Tillslut kommer domen. "Jag hör ett blåsljud på hjärtat och kommer att skriva en remiss till hjärtavdelning på barnsjukhuset. Annars vill jag även att ni tar infektionsprover på henne eftersom mamman är sjuk".

Hela världen svajade till. Strax där efter låg jag i sängen igen. Blåsljud på hjärtat. Vad var det?

Även fast upplevelsen som sådan, både på läkarbesöket och inte minst när de gjorde ultraljudet på hjärtat på min lilla sparvunge blott tre dagar gammal, var otroligt jobbig gick ju allt bra. Såhär i efterhand. Blåsljudet är kvar. Men Leia mår bra. Hon kommer aldrig att behöva någon operation. Hålet mellan kammarna är så litet. Så det får vara.

Två år och cirka tio månader senare var det dax igen. Samma sjukhus. Samma bb. Och jag sittandes i en rullstol igen. Nysnittad och rätt bra dålig även denna gång. Både jag och Tias tyckte att hela grejen var otroligt jobbig. Nej, ska vi behöva höra något eländigt nu igen. Jag var rädd. Inget mer blåsljud.

Barnläkaren som var manlig även denna gång undersöker Stella. Lyssnar och tittar. Släpper det där stetoskopet utan att humma. Skönt. Men sedan kommer han till undersökning av höften. Han tar det där väl igenkännande taget om benen på babyn och känner. Och känner igen. Och hummar.

Skit också. Det hela kändes som en dålig upprepning på vårt förra läkarbesök.

Några timmar senare sliter en mycket hjälpsam undersköterska med rullstolen i kulvertarna. Vi, jag med Stella i knät och Tias gående jämte, är på väg till ortopeden. Läkaren var inte nöjd med Stellas höftled. Och mycket riktigt. Det var en höftledsluxation och vi ordinerades en frejkakudde i sex veckor.

I morgon är det återigen dags för sjukhusbesök. Stellas höftled ska röntgas och undersökas. Vi ska alltså till ortopedin på Östra sjukhuset. Men jag är inte så orolig idag. Jag vet att mitt busfrö klarar det mesta. Skulle det vara något fixar sig det med. Ja skulle höfleden fortfarande vara för flack, löser de problemet genom operation och gipsvagga i sex veckor.

Men jag tror faktiskt inte det är något alternativ. Jag är knappt orolig.

Stella med sin frejkakudde

Puss och Kram