Boken

Till vissa ting har jag ett märkligt förhållande. Min relation till vissa prylar är helt enkelt lite märklig. En sådan pryl är boken. Jag vill ha massor av dem. Jag helt enkelt älskar dem. Jag tycker om att känna doften av en helt ny. Och det är väldigt nöjsamt att sitta fraför en boksajt och söka, leta och till sist handla. För att sedan få hem den. Titta på den. Beundra den. Och börja läsa den.

För att kort därefter glömma av den. Något annat kom emellan. Var det ett besök hos sjukgymnasten. Eller en fråga från mitt älskade barn? Eller kanske en kopp kaffe. Eller en välbehövlig paos. Eller liten tupplur. I soffan.

Sedan kommer jag till ögonblicket då jag får syn på den igen. Boken. Jag påminns om den. Och fortsätter att läsa. Lite.

Precis så är det med denna boken. Jag liksom återfann boken när jag röjde lite i bokhyllan. Den låg där under gamla veckotidningar och annat oviktigt. Och började således läsa. Och begrunda. Det var ju detta med att acceptera.

Acceptera är ett bra ord. Ett nyttigt ord. Men inte bara ett yttrande utan även en benämning på något att fundera på och även tillämpa. I synnerhet om din fyraåring lekt frisör. Med resultatet att såväl hennes egen lugg blev avsevärt mycket kortare på sina ställen som hennes lillasysters lockar föll av.

Acceptera. Inte döma.

Men för katten. Jag är väl människa. Och mamma.

Inte tusan kan man acceptera de ljusbruna lockarna i papperskorgen.

Inte ett endaste dugg.