Det var på tiden

Vi har haft gemensam aktivitet med förskolan i helgen. Träffades, lekte och grillade. Det var poängpromenad, sopbubblor och gos med kaniner. Hur mysigt som helst. Förutom att jag slog i min fot precis innan vi skulle åka. Så jag kunde knappt gå, typiskt va? Den är svart idag. Tån och delar av foten. Funderar på om det är en spricka eller om den är bruten. Fast jag kan ju gå idag. Med hjälp av alvedon. Och det är ju bra. Så då lär den inte vara bruten.

Tias har målat om soffan nu. Den ska målas en gång till dock. Den blir hur läcker som helst. Nu ska vi bara leta tyg också. Jag har en klar bild i huvudet vad jag vill ha. Slitstarkt ska det vara med. Kökssoffor behöver nog det.

Förresten, om man har en spricka i foten eller så, då gör de inget va? På sjukhuset alltså. För jag har ingen större lust att sitta och vänta på att träffa en läkare. Om det inte är till någon nytta alltså.

Idag var det avslutning på söndagsskolan i kyrkan. Vi sjöng låtar från djungelboken och grillade korv. Himlans trevligt. Som alltid.

Och jag har slutat att gråta. Det var på tiden, tänker jag!

Klättra är verkligen kul!

Och rida med.

Kaningos.

Full pott på poängpromenaden.

Sopbubblor och marshmallows.

Nymålad.

Puss och Kram