Med eller utan bruten tå

"Det tar fyra veckor att läka", sa läkaren och tittade på mig. Han var blond och sådär ohyggligt käck och trevlig. Iklädd blåa kläder och sådana där väldigt fotvänliga sandaler. Jag ger mig tusan på att han cyklar till och från jobbet med. Varje dag. Oavsett väder. Sedan fortsatte han med att säga att jag kunde gå på foten men inte med de skorna. Mina snygga nya röda converse var ännu en gång utdömda. Andra gången på en vecka. Förra veckan var det min sjukgymnast som sa att de skorna endast var till för att sittas i. Och det ligger väl något i det. Annars får man ju inte en inflammerad slemsäck i foten efter blott tio minuters promenad. Åt gången.

Besöket på akuten tog mindre än två timmar. Inklusive att träffa läkaren två gånger och röntga foten. Det måste vara något slags rekord. Eller så tyckte de väl att jag såg ohyggligt lidande ut. Och ville korta ner tiden. Ja sköterskan var till och med på väg att hämta en rullstol. Men kära nån, tänkte jag, där går väl ändå gränsen. "Nej tack", sa jag vänligt och log. Om hon bara visste att jag släpat iväg mig på dagisutflykt blott tio minuter efter det att den lilla olyckan hände.

Ja ja. Vad är väl en bal på slottet? Eller ett bröllop i Malmö? tänker jag. Jo. Vi ska ju på bröllop till helgen. Min kusin gifter sig. Och det ska bli så roligt.

Med eller utan bruten tå!

Växelpengar till parkeringen behövdes.
Såldes fick jag inleda dagen med en kaffe från Statoil.
En laktosfri latte var inga problem att
ordna av den ohyggligt bussiga tjejen.
Visst var hon uppfinningsrik?

Jag vidhåller min mening att jag är allt för morgontrött för mitt
(och andras!) bästa. Därför lyckades jag först köra till helt
fel sjukhus (de har inte ens någon ortopedi där)
och fick mig då en omväg på cirka två mil.

I väntan på domen.
Börjar dock bli en vana nu.
Att sitta i ett väntrum alltså!

Puss och Kram