Det får mig att bli ledsen. Och få lite ont i magen. För när jag klev ut ur den där bb-dörren den där söndagseftermiddagen var jag så lycklig. Men visste inte då. Och det gör mig så ledsen. Vetskapen att jag var så lyckligt ovetande. Kunde det inte bara få vart så? Sådär lyckligt? Sådär rosaskimrande? Sådär som det ska vara för en nyförlöst mamma?
Väl inne på sjukhuset igår kom vi in rätt snabbt till Dr Överläkare. Först pratade vi en stund. En rätt lång stund. Och vi kunde konstatera att vi haft en fin tid bakom oss. En sommartid utan allt för mycket bekymmer. Stämningen var liksom god. Sedan var det dags för undersökning. Och Stella blev tokledsen. Alldeles förtvivlad. Kort därefter säger Dr Överläkare något som jag inte alls var förberedd på. Fast egentligen var jag det. Jag visste att det kan komma. För det har det gjort förr.
"Jag vill gärna kolla på henne under narkos och töja tarmen så som vi gjort en gång innan. Jag kan känna att hon har en sammanväxt."
Skit också. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Fast. Det är klart jag gör. Orkar. Är det någon som måste orka är det väl mamman? Är det någon som aldrig får svika är det mamman. Så jo. Jag orkar. Jag måste.
På kvällen var det svårt att somna. Och det var inte bara för att det som vanligt kändes som att jag skulle kräkas i sängen av smärta. Att hela rummet snurrade av tabletten jag precis tagit. Eller av att astmahostan kom så fort jag lade huvudet på kudden.
Nej igår kväll var det för att jag var så ledsen. För det måste jag erkänna att jag var. Och är. Förbannat ledsen över att min stjärna ska sövas. Igen. Och för att de ska greja med tarmen kirurgiskt. För det kommer göra ont. På min krigar-Stella. Och det är så förbannat orättvist. Orättvist att den lilla ska behöva genomgå detta.
Därför är jag ledsen.
Stella på kirurgmottagningen. Fiskarna är roliga.Puss och Kram
18 kommentarer:
En stor kram till tappra familjen /Frida
Nu har jag varit här och läst igen... nu vet du oxå:). Din stjärna e stark hon klarar ju detta oxå men fattar att det e hemskt! Härligt att prata med dig senast! Kramar
åh, jag blev tårig av att läsa detta inlägg. Lilla Stella då! Och lilla mamman. Att behöva gå igenom detta. :(
Ja, tänk vad även jag önskar att ni hade fått fortsätta vara så lyckliga. Men du, kära vän, försök ändå tänka på vilken tur ni har i allt det här - två underbara tjejer och två underbara ni - en underbar familj, helt enkelt. Håller tummarna för att allt går bra nu. Och för att du ska må bra.
Massor av kramar och hoppas att vi kan ses snart igen.
Men stackars lilla stora Stella. Hon är verkligen en riktig kämpe!
Åh vad jobbigt! Det är nog bland det värsta, när de söver dem! Är så tacksam att vi inte har behövt va med om det på några år nu! Allt är bra med oss annars. Axel har fått kalsongskydd utskrivet och vi har börjat med Movicol igen . Han har tagit det i fyra dagar nu så jag hoppas på en förbättring snart!
Kram fina du och hör av dig om du behöver mer salva, jag har precis beställt en ny omgång.
Hej Vännen!
Vilket gripande inlägg, jag sitter här med en klump i halsen..hoppas det går bra för er och er lilla kämpe!
Jag tycker du skriver så bra Caroline, man blir liksom uppslukad av dina ord, du har inte funderat på att börja skriva som yrke?? :)
Stor styrkekram!!
Jenny
Å nej, lilla Stella gumman:( Vad innebär en sammanväxt? Hur ter sig denna sjukdomen i vuxen ålder? Skulle du inte kunna göra ett faktamässigt inlägg om sjukdomen? Nej ni borde inte drabbas av mer elände, men det är alltid de ljuvligaste människorna som råkar ut för elände. Det är inte rättvist, men Caroline du har så mycket att vara stolt över också, det är jag helt säker på. Skulle inte du kunna messa mig din adress?? STORA KRAMAR
Förresten, vilka coola vita hundar som fanns på sjukhuset. Har sett dem i inredningssammanhang innan men trodde inte de köpte in såna till sjukhus. Jag vill ha en sån till Lovas rum:)
Det gör ont att läsa. Känner igen mig i det där med bb. Det gör också ont i mig när jag ser lyckliga går därifrån med ett nytt litet knyte. Mitt minne är skräck för att mitt barn skulle dö.
Däremot har jag ingen smärta och det tackar jag för. Kan bara förska föreställa mig hur du mår.
Och visst gör det ont med små barn på sjukhus. Med läkare som vill bra och gör rätt men som ändå på något sätt förstör friden och sprider oro. Inte ska små barn behöva ligga under kniven. Om ändå livet kunde vara rättvist!
Kram
Fina lilla Stella. Stjärnan med mod som en dinosaurie, hon kommer att klara det här. Det går alltid, på något sätt. Jag önskar och håller tummarna för att det går så smidigt och smärtfritt som möjligt.
Och fina mamman Carro! Din dröm om rosa BB-bubbla skaver mot hjärtat ditt. Det är sällan rättvist, men rättvisan kunde vara mer jämnt fördelad. Jag önskar dig en massa små vardagsbubblor, små minnen fyllda med kärlek. De kan aldrig ersätta vad du inte fick, men de kan förgylla i vad du har.
Ja, mammor måste orka. Och pappor. Vi måste, MÅSTE, bita ihop och gå rakt in i striden. Ibland är det lättare än andra gånger. Men såren som blir gör det tuffare allt längre in man kommer. Som tur är, är du en stor person med mycket "hud". Jag tror på dig, Carro. Du är bäst!
Många kramar.
Ja, gråt och gråt. Skapa en flod, bara du inte drunknar inombords.
Åh..jag blir oxå helt tårig...Alla mina styrkande kramisar till dig Carro och extra energi och styrka till lilla Stella oxå...hon kommer att klara det..
Tänker massor på er!
Oj..det var jag Katja som skickade inlägget ovan..ursäkta så mkt..
Hej igen! Och tack för din kommentar! :)
Vad jag har lärt mig på vår resa sedan lillebror föddes (vet inte om du läst dig till det?) med flera hjärtfel (av vilka det ena är extremt ovanligt och mycket komplicerat) är att för mig har livet ingen mening, det är inte rättvist, det finns inget öde. Vi är en del av naturen och den är hård. Jag har förstått att det är min sak att ge mitt liv en mening och att den enda uppgiften här är att föröka sig. Jag har lärt mig att människan är det värsta rovdjuret och att man måste lita på sitt samvete och instinkt. Försöka leva efter att vara tacksam, nyfiken, snäll mot andra OCH sig själv.
Det är min sanning.
Bara det att det är så HIMLA (censurerar en svordom här) svårt!
Att leva.
Att vara förälder.
Och att se sitt barn lida.
Skickar en massa energi och hjärta till er.
Hmm, vet inte om det framgick riktigt … men jag har också funderat mycket på varför. Jag har spenderat många timmar hos psykologer och kuratorer på sjukhuset. Mitt svar blev att det finns inget svar. Det är bara tråkigt, kort och koncist ‘därför’. Något jag får leva med helt enkelt.
Jag menar inte att det är ditt svar på frågan men för mig har det inneburit en enorm lättnad att bara acceptera faktum.
Sen är det inte så att jag aldrig förbannar. Det är bara det att jag har ingen att vara arg på.
Kram igen
Men fy. Man blir så ledsen. Kan det inte bara få rulla på åt er nu. Stor kram.
Stackars lilla Stella, och stackars Stellas familj! Ni ska inte behöva mer nu utan bara få bli bättre, smärtfria och ha det bra! Klart att du blir, och får vara ledsen, när lilltjejen måste sövas och sjukhustiden gör sig påmind igen!! Många kramar till er
Skicka en kommentar