Dagens sjukhusbesök med Stella

Igår var det alltså dags att besöka DSBUS igen. Det var ändå ett tag sedan vi var där sist. Tack och lov. När jag körde in på sjukhusområdet tog hjärtat ett extra litet slag. Jag kände mig faktiskt lite olustig. Såg ett nyblivet föräldrapar komma ut genom kk-dörren. Pappan bar på en babylift. De såg så lyckliga ut. Än en gång tog hjärtat ett extra skutt. Jag blev liksom lite ledsen. Det fick mig genast att minnas den oroliga tiden jag haft på bb. Och tiden efter bb. Jag känner mig alltid lite utanför när jag ser nyblivna föräldrar. Gå hem med sina barn för första gången. Förväntansfulla. Trötta. Men lyckliga. På något vis är just det ett magiskt ögonblick. Och jag har själv upplevt två sådana. Men ändå inte. För första gången det skedde var jag själv väldigt sjuk. Och fick vänta hela tio dagar på bb innan jag fick lov att åka hem. Och andra gången så var jag förvisso frisk. Så vitt vi visste då. Och lyckan att kliva i bilen med min nyfödde dotter jämte mig, utanför bb var obeskrivbar. Men samtidigt var tiden som väntade oss den värsta tiden i vårt liv. Tiden med ett nyfött barn som var svårt sjuk. Utan att vi först visste om det.

Det får mig att bli ledsen. Och få lite ont i magen. För när jag klev ut ur den där bb-dörren den där söndagseftermiddagen var jag så lycklig. Men visste inte då. Och det gör mig så ledsen. Vetskapen att jag var så lyckligt ovetande. Kunde det inte bara få vart så? Sådär lyckligt? Sådär rosaskimrande? Sådär som det ska vara för en nyförlöst mamma?

Väl inne på sjukhuset igår kom vi in rätt snabbt till Dr Överläkare. Först pratade vi en stund. En rätt lång stund. Och vi kunde konstatera att vi haft en fin tid bakom oss. En sommartid utan allt för mycket bekymmer. Stämningen var liksom god. Sedan var det dags för undersökning. Och Stella blev tokledsen. Alldeles förtvivlad. Kort därefter säger Dr Överläkare något som jag inte alls var förberedd på. Fast egentligen var jag det. Jag visste att det kan komma. För det har det gjort förr.

"Jag vill gärna kolla på henne under narkos och töja tarmen så som vi gjort en gång innan. Jag kan känna att hon har en sammanväxt."

Skit också. Jag vill inte. Jag orkar inte.

Fast. Det är klart jag gör. Orkar. Är det någon som måste orka är det väl mamman? Är det någon som aldrig får svika är det mamman. Så jo. Jag orkar. Jag måste.

På kvällen var det svårt att somna. Och det var inte bara för att det som vanligt kändes som att jag skulle kräkas i sängen av smärta. Att hela rummet snurrade av tabletten jag precis tagit. Eller av att astmahostan kom så fort jag lade huvudet på kudden.

Nej igår kväll var det för att jag var så ledsen. För det måste jag erkänna att jag var. Och är. Förbannat ledsen över att min stjärna ska sövas. Igen. Och för att de ska greja med tarmen kirurgiskt. För det kommer göra ont. På min krigar-Stella. Och det är så förbannat orättvist. Orättvist att den lilla ska behöva genomgå detta.

Därför är jag ledsen.

Stella på kirurgmottagningen. Fiskarna är roliga.

Puss och Kram