Skriv om en epok

Del två.

Hon låg hemma i sängen. Det var varmt och kvavt i sovrummet. Trots att persiennerna var nerdragna letade solens strålar sig in i rummet. Och man såg hur dammet virvlade i luften. Hon följde dammkornens dans. De far runt, runt, runt. Precis som tankarna i hennes huvud. De oändliga banorna av tankar som aldrig tog slut. Meningar och föreställningar som malde på i huvudet sekund efter sekund, timme efter timme, dag efter dag. Rösterna slogs om hennes uppmärksamhet och det enda sättet på att få stopp på dem var att sova. Sova, sova sova. Herr Tiedemann hade gång på gång påtalat vikten av att hon åt sina mediciner, men hon lyssnade inte. Hon hade gett upp tilltron om ett värdigt liv för länge sedan. Men, för många år sedan, fanns det en period i hennes liv då hon faktiskt orkade kämpa. Kämpa mot hjälplösheten och oförmågan att existera inom samhällets normer och regler. Men ingen hade lyssnat på henne. Sett henne. Och gett henne en ärlig chans att få läka sina sår. Så nu låg hon där. Och allt hon ville och förmådde var att sova. Helst för evigt.

Dammkornens evinnerliga dans började nu dämpas en aning och det skymde ute. Hon visste inte hur länge hon legat i sängen men plötsligt tystnade allt och hastigt kom hon att tänka på barnen. Anton och Agnes, hennes små ögonstenar. Det finaste hon hade. Hon satte sig tvärt upp på sängkanten och samlade kraft för att orka resa på sig.


Skriv om en epok

Puss och Kram