Bara Bröllop

I lördags var vi på bröllop. Och vilket bröllop sedan. Bruden, min kusin Josephine, var otroligt vacker i en svindlande, magnifikt vacker klänning som hon bar upp med värdighet! Och brudgummen var mycket elegant i sin Londoninköpta kavaj som matchade brudens stil perfekt! Ja det var nog inget som kunde vart bättre. En vacker plats att gifta sig på, Bara kyrka, ljuvlig musik i kyrkan, fint vigseltal av en fin präst (brudgummens kusin) och så klart ett förtjusande brudpar. Middagen och festen efteråt var väldigt trevlig och fick högsta betyg med massor av fina, roliga och känslosamma tal, god mat, trevlig bordsherre och ett förstklassigt band som sedan spelade! Det var min helg det!

Och här kommer bilderna. Typsikt nog glömde jag kameran i bilen som åkte vidare till Borås, men dessa tog jag med min iPhone! Andra bilder kommer vd ett annat tillfälle!





Puss och Kram

Spektakel

Del ett.

Hon stod vid sidan om. Iakttog alla glad människor. Flickor och pojkar som sprang runt och småbråkade mad varandra, skrattade och retades tills fröken sa till dem. Några stod i kö för att köpa glass. Eller spunnit socker. Och så hördes skriken i bakgrunden. De följde rytmiskt berg-och dalbanas upp- och nerförsbackar. Solen stod nu lågt på himlen. Det var kväll. Och det kändes alldeles magiskt att stå bakom trädet utanför stängslet och tjuvkika. Och alla tycktes vara där. Hela klassen. Femtio kronor hade det kostat. Pengar hon aldrig fick. "Nej, sådant jävla spektakel går inte vi i vår familj på. Vi har annat att lägga pengarna på", hade pappan svarat när hon frågade om hon fick gå. "Ja, det har ni sannerligen", hade hon tänkt tyst.

Hon tänkte på alla de gånger hon fått ljuga för fröken. Komma med bortförklaringar över varför de hade missat kvartsamtalet. Hon sa att hon hade glömt att berätta det. Eller som den gången det var utflykt till simhallen. Men hon hade varken någon baddräkt eller pengar till bussen. Då sa hon att hon hade jätte-ont i magen. Så hon fick stanna kvar i klassrummet. Och sitta och rita och göra små papperstranor. Och Elsa vara också där. Elsa som egentligen hade hand om Emil och Victor som inte kunde läsa och skriva, så bra. För de blandade ihop alla bokstäver med varandra. Elsa var snäll och alltid så glad. Hon brukade bjuda på karameller när inte fröken såg. Hon hade dem i en liten tygpåse som hon själv hade sytt till sin dotter en gång. Till sin Ida, men nu fanns inte Ida längre. Hon hade dött föra julen av någon hemsk sjukdom där man först tappade allt hår. Och Elsa hade gråtit och gråtit. Men då fick vi extra mycket kramar. Stora varma kramar och Elsa sa att nu fick vi äta upp karamellerna. För inte kunde man kasta hemlagade karameller. Och alltid kom hon med nya sorter. Antingen var de rödvita eller ljusbruna. Ibland fick vi även svarta. Eller gröna. Min alldeles egen karamell-tant tänkte hon.

Nu hade det blivit lite mörkare. Och det kändes kallt att stå där bakom trädet. Nej, nu var det nog dags att gå hem igen. Hem till mamma och pappa och lille Anton. Hon var tvungen att vara hemma innan han skulle läggas annars blev det uppståndelse i huset. För Anton kunde inte somna om inte hon var hemma. Och klappade honom på pannan tills han somnade. De delade rum. Anton sov underst och hon överst. Fast oftast sov de båda underst. Anton ville det. Han vaknade om nätterna och grät och kunde inte somna om. Om inte hon låg jämte och viskade några små ord i hans öra.

Hon vände sig om och började sakta gå. Ljudet av barnens skrik och skratt dämpade sig allt mer ju längre hon gick. Och snart hördes bara hennes egna små steg, nätta små skor som knastrade mot gruset. Steg för steg gick hon hemåt.


Skriv om ett Spektakel säger skrivpuff.

Puss och Kram

Ett litet guldkorn

Ibland kommer jag in i ett blogg-flow. Och då menar jag inte min egen blogg. Nej, utan jag är inne på någon fin blogg och gör som jag ofta gör, kollar dess länklista. Det kan vara namnet eller en vacker bild som tilltalar mig. Och ett litet klick senare har jag i den gigantiska cyberrymden stött på en litet guldkorn. Endast ett klick på tangentbordet bort, återfinns alltså bloggen med innehåller som förgyller.

Scarlet and Violet heter dagens guldkorn. Jag kan inte sluta att beundra de vackra arrangemangen! Den nedersta bilden tilltalar mig mest. Jag som älskar ceriset och turkost! Och har en förkärlek för virkat och vintage.

Titta och njut!









Puss och Kram

Den cerisa tejpen

Det är himlans konstigt idag. Om jag går in på blogger via Firefox kan jag ej logga in. Jag kommer alltså ej åt bloggen utan kan bara läsa. Men om jag går in via Safari (som jag för övrigt avskyr!) kan jag logga in. Och alltså skriva nya inlägg!

Så här är jag. I min hall, på min svarta barstol, iklädd mjukisbyxor från Me&i, tröja från H&M och tejp från sjukgymnasten. Japp. När jag vart hos min (ena!) sjukgymnast idag visade jag stolt upp min brutna tå (jo, det minsann, det är något att vara stolt över, åtminstone om man är patient hos en annars så upptagen sjukgymnast, för vips blev man genast mer intressant och fick massor av uppmärksamhet) och precis som jag trodde kunde hon inte hålla fingrarna borta. Så där sitter den nu. Den cerisa tejpen. Och om jag känner efter noga känns det nästan som att blodet i det närmaste har stannat. Ja, tårna börjar praktiskt taget domna bort. Vilket fullkomligt naturligt får mig att tänka att jag nog ska avlägsna den där tejpen. Illa kvickt. (Inget ont till sjukgymnasten, jag vet att hon bara ville mig väl!).

Hur som helst. Gällande de där conversen, vi har ju redan kommit fram till att jag inte kan ha dem längre. Åtminstone inte under dessa fyra veckor som det förmodas ta innan skadan är läkt. Ja ja, i varje fall inte om jag planerar att gå längre än, vad ska vi säga, sju minuter. Sagt och gjort. Efter besöket hos sjukgymnasten och tejpincidenten, tog jag bilen två gator längre bort (har man en miljöbil idag i Göteborg får man lov att parkera på alla AVGIFTS-parkeringar gratis under två timmar) för att gå in på Naturkompaniet och leta skor. Ja menar, vilket ställe borde inte ha promenadskor med bra, styv sula om inte Naturkompaniet. Givetvis fastnade jag första halvtimmen bland jackorna och hade fullt upp med att prova alla snygga sommarjackor från Fjällräven. Jag funderade om jag verkligen var värd en Fjällräven jacka. Jo, men självklart FÖRTJÄNAR jag en fjällräven jacka, jag om någon skulle jag vilja säga, med BÅDE whipplash och bruten tå. Hallå? Men, nu tänkte jag inte ur den synvinkeln. Nej, utan mer ur själva friluftslivssynpunkten. Ja, alltså, är det så mycket friluftsliv i mig? Eller av mig? Eller vad man ska säga. Tja. Jag går ju faktiskt i skogen rätt ofta. Och jag har ju ett torp i skogen. Det måste ge massa poäng. Hur som helst fullkomligt älskar jag naturen och det är ju Fjällrävens mission- att erbjuda funktionell utrustning för sköna upplevelser i naturen!

Cirka trettio minuter senare slår det mig varför jag egentligen gick in i affären. Jag söker mig bort mot skoavdelningen och möts av typ femtio i huvudsak mörka och förhållandevis rätt stora skor. Ja, inte storleksmässigt då utan mer ur designaspekt. Och håll i er nu, en timma och femton minuter senare går jag slutligen fram till kassan för att betala. Jo, det är sant. Det tog så lång tid. Och tusan vad svettig jag blev. Jag lyckades avverka två stackars expediter och provade nog alla tjejskor som fanns. Och jag kan lova er att det tar sin tid att få i en fot med en bruten tå, i en sko. För att inte tala om att få ur den. Aotch!

Många kronor fattigare och en parkeringsbot rikare var det sedan dags att åka hem.

Men oroa er inte! Självklart lyckades jag få kontrollanten att avskriva boten, (trots att jag faktiskt erhåll en skriftlig påpekan för samma sak, blott två timmar tidigare). Det var ju trots allt så att jag hade ett giltigt p-tillstånd.

Under alla de där andra p-biljetterna som satt i plastfickan.

Så, nu ska jag avlägsna min cerisa tejp och fortsätta att fundera på om tyget jag lånat hem från Engelska Tapetmagasinet faktiskt är så fint till den nymålade kökssoffan som det känns just nu.

Och hr bjuder jag på dagens bilder. Alldeles gratis. Med eller utan kommentarer!

Min cerisa tejp!

Middag enligt gi. Gårdagens fusk håller jag hemlig!

Röda rutor till soffan!

Och ett matchande, ljuvligt gardintyg till det!

Puss och Kram

Irritation från bloggerskor

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Och jag har sagt det förr. Så det så!




Puss och Kram

Med eller utan bruten tå

"Det tar fyra veckor att läka", sa läkaren och tittade på mig. Han var blond och sådär ohyggligt käck och trevlig. Iklädd blåa kläder och sådana där väldigt fotvänliga sandaler. Jag ger mig tusan på att han cyklar till och från jobbet med. Varje dag. Oavsett väder. Sedan fortsatte han med att säga att jag kunde gå på foten men inte med de skorna. Mina snygga nya röda converse var ännu en gång utdömda. Andra gången på en vecka. Förra veckan var det min sjukgymnast som sa att de skorna endast var till för att sittas i. Och det ligger väl något i det. Annars får man ju inte en inflammerad slemsäck i foten efter blott tio minuters promenad. Åt gången.

Besöket på akuten tog mindre än två timmar. Inklusive att träffa läkaren två gånger och röntga foten. Det måste vara något slags rekord. Eller så tyckte de väl att jag såg ohyggligt lidande ut. Och ville korta ner tiden. Ja sköterskan var till och med på väg att hämta en rullstol. Men kära nån, tänkte jag, där går väl ändå gränsen. "Nej tack", sa jag vänligt och log. Om hon bara visste att jag släpat iväg mig på dagisutflykt blott tio minuter efter det att den lilla olyckan hände.

Ja ja. Vad är väl en bal på slottet? Eller ett bröllop i Malmö? tänker jag. Jo. Vi ska ju på bröllop till helgen. Min kusin gifter sig. Och det ska bli så roligt.

Med eller utan bruten tå!

Växelpengar till parkeringen behövdes.
Såldes fick jag inleda dagen med en kaffe från Statoil.
En laktosfri latte var inga problem att
ordna av den ohyggligt bussiga tjejen.
Visst var hon uppfinningsrik?

Jag vidhåller min mening att jag är allt för morgontrött för mitt
(och andras!) bästa. Därför lyckades jag först köra till helt
fel sjukhus (de har inte ens någon ortopedi där)
och fick mig då en omväg på cirka två mil.

I väntan på domen.
Börjar dock bli en vana nu.
Att sitta i ett väntrum alltså!

Puss och Kram

Det var på tiden

Vi har haft gemensam aktivitet med förskolan i helgen. Träffades, lekte och grillade. Det var poängpromenad, sopbubblor och gos med kaniner. Hur mysigt som helst. Förutom att jag slog i min fot precis innan vi skulle åka. Så jag kunde knappt gå, typiskt va? Den är svart idag. Tån och delar av foten. Funderar på om det är en spricka eller om den är bruten. Fast jag kan ju gå idag. Med hjälp av alvedon. Och det är ju bra. Så då lär den inte vara bruten.

Tias har målat om soffan nu. Den ska målas en gång till dock. Den blir hur läcker som helst. Nu ska vi bara leta tyg också. Jag har en klar bild i huvudet vad jag vill ha. Slitstarkt ska det vara med. Kökssoffor behöver nog det.

Förresten, om man har en spricka i foten eller så, då gör de inget va? På sjukhuset alltså. För jag har ingen större lust att sitta och vänta på att träffa en läkare. Om det inte är till någon nytta alltså.

Idag var det avslutning på söndagsskolan i kyrkan. Vi sjöng låtar från djungelboken och grillade korv. Himlans trevligt. Som alltid.

Och jag har slutat att gråta. Det var på tiden, tänker jag!

Klättra är verkligen kul!

Och rida med.

Kaningos.

Full pott på poängpromenaden.

Sopbubblor och marshmallows.

Nymålad.

Puss och Kram

Verkligheten

Idag lagar jag mat efter nytt recept, igen. Och jag tänker att det nog är det bästa med hela denna grejen. Att äta enligt GI alltså. Att man tvingas lära sig så mycket nya recept och testa så mycket nytt. Jag befinner mig just nu långt ifrån falukorvens och fiskpinnarnas förlorade land. Och det är jag både stolt och tacksam för! Idag blev det ungsbakad lax med parmesanost och en lätt bönsallad (svarta bönor på bruk, en avokado, purjolök och salt och svartpeppar) med en god dressing till (gjord på olivolja, färsk pressad citron och rödvinsvinäger). Till sen lunch alltså. Och kvällsmaten blev en omelett gjord på rökt skinka och purjolök med körsbärstomater till. Visst låter det gott?

Annars så är det en rätt så ledsam dag idag, tycker jag. Jag gråter till det mesta. Melankolisk musik på radion, tungsinta tankar och vemodiga telefonsamtal. Det är som att sorgerna runt omkring mig strider och slåss om min uppmärksamhet och jag har svårt att värja mig. Jag var tvungen att lämna den numera rätt obesökta tv-soffan och uppdrag granskning på tv. Hjärtat värkte och huvudet bultade och jag klarade inte av att höra och se mer om hur två små barn plötsligt och helt obefogat rycks upp från sina trygga fosterföräldrar. För att kastas ut i otrygghetens elaka klor med opålitliga människor. Och detta beslutas av vuxna män och kvinnor som ska veta och handla efter barnens bästa. Mitt hjärta blöder och jag blir så arg. Hur kan de leva med sig själva? Hur kan de somna gott om kvällarna? är frågor jag ställer mig.

Nej. Detta funkar inte. Det hör ni ju. Jag får nog återgå till Jonas Gardells bok om Jesus och försöka tänka på annat.

För ibland blir verkligheten lite för mycket.
Den verklighet som uppvisar sanningar man önskade inte fanns.

Dags att fixa lunch. Vid 14.30.

Mums!

Kvällsmat med Jonas Gardell och Jesus.

Puss och Kram

Liljekonvaljer och boktips

På väg hem från dagis i morse plockade jag liljekonvaljer. Och det är jag så lycklig över. Ja inte bara för blommornas skull. Eller för den underbara doft som nu bereder ut sig i huset. Utan för att jag faktiskt kan plocka liljekonvaljer på min väg hem från dagis. Att de växer blott fem minuters promenad från mitt hus. Jag måste nog vara den lyckligaste kvinnan på jorden.

Och nu sitter jag och småläser lite i några av mina nya böcker. Tolv stycken hämtade jag idag. Jag som trodde att jag hade beställt åtta. Så nu kan jag inte riktigt välja. Bläddrar i dem allihop samtidigt. Alla utom två, för de ska jag ge bort. En till mamma och en till en liten kille som fyller år i veckan. "Hermans Hemlighet" ska han få. Fast vi har tjuvkikat lite i den idag. Jag och Leia. Och vilka ljuvliga bilder. Och texten var med fin och skickligt skriven av Stian Hole. Här skildrar han ett barns första förälskelse. Ett hett boktips med andra ord! Leia ska få en vid nästa tillfälle som jag beställer från adlibris. Nu fick hon ju ändå Floras egen bok, vilket också är en fin bok om hemligheter och upplevelser i naturen. Härliga bilder i den med! Och så ett tredje boktips, det blir ett boktips till er. Nämligen "Konsten att leva innerligt" av Ted Harris och Ann Lagerström som skildrar Sören Kirkegaards existentiella fråga och svar på vad meningen med livet är. Jag är som bekant väldigt förtjust i såväl filosofiska och psykologiska, som i religiösa frågor. Alltså ser jag med spänning fram emot att läsa denna bok och vad författarna kommit fram till. Bara ordet innerlighet är ett ord som tilltalar mig mycket. (Ja, jag vet, kanske borde man läsa boken innan man ger boktips ;-) )

För övrigt äter jag på enligt GI konceptet. Och det funkar bra. Fast inte när jag äter glass. Eftersom glass är rätt långt ifrån GI-modellen och istället innehåller högt GI. Ja, ja vad är väl regler utan undantag?

Puss och Kram

Fyndat på loppis i helgen

Igår var vi på loppis. Det var länge sedan sist, så det var sannerligen ett rent nöje. Och trots att vi vart sena dit (jag fick nämligen en skön sovmorgon till 9.45 först, whoohoo så skönt) lyckades jag fynda rejält. Om du frågar mig. Och vad blev det då? Jo, jag köpte en virkad filt. Igen. (Stört omöjligt att INTE handla när jag får syn på en!) Och denna passar perfekt som pläd till Stella rum, tycker ni inte? Sedan blev det tennmuggar och servetthållare, också de i tenn. Ett syskrin (som kom till användning redan idag kors i taket) , en underbar blå brödlåda från Nilsjohan Sweden (tilltänkt torpet), små bestick med trähandtag perfekta med andra ord för små barn. Och så två stycken förkläden till barnen och en dockklänning. Lite garn också ja. Rätt mycket för ynka 20 kr närmare bestämt. Och vad kan väl vara bättre än att återvinna och virka själv? Kanske får bli en retro-hjärtekatt av det garnet? Har ni förresten läst GP del 3 idag? Där är en spalt om Hjärtekatten och dess mammor Susanne och Therese!!

Så, helgen är fulländad för mig, som ni förstår. Och nu i kväll fick dessutom minnet sig en rejäl utmaning. Jag fick nämligen sy på symaskin för första gången under 2000-talet. Ja inte för att jag tror att jag rörde en symaskin under 90-talet heller. Trots att far min hade en hel syfirma med typ minst tjugo eller trettio symaskiner. Hur som helst satt det verkligen i ryggmärgen. Hur man trär en maskin, spolar garn och syr alltså! Rätt coolt.

I morgon är det sjukgymnastik med mindfullness-grupp. Och efter det ska jag hämta mina nya böcker från adlibris som jag råkade beställa i veckan. Spännande, för jag minns nämligen bara två av de åtta böcker som jag beställde!

Minns du mig?

"Sköldis" är på besök hos familjen sweetie över helgen.
Och här får han sitta med prinsessorna och madicken i vår nya kökssoffa som anlände i fredags.
Det var för övrigt väldigt roligt och nu väntar den på ny färg och nytt tyg.

Loppis och fika

Inte var dag jag bjuder på en bild på mig själv!

De nya muggarna.
Nu fattas bara ett fint, välbevarat gammalt vitrinskåp!

Brödburk, syskrin, barnbestick samt servetthållare.

Eller var det nya armband?

Stella säng med den nya pläden på.

Puss och Kram

Ps, Är jag den enda i hela Sverige som varken sett en enda delfinal (a la schlager alltså) eller den stora finalen som tydligen var igår? Och om du frågar mig vad Sveriges låt heter kan jag dessvärre inte svara, inte heller nynna med i någon refräng då jag faktiskt lyckats undkomma all schlager totalt i år!! Och inte sörjer jag för det. Tvärt om. Jag står gärna vid sidan av och lägger uppmärksamheten på min virkning, min bok eller en film!

Undersökning och kommentarer

Besöket på DSBUS i onsdags gick bra. Stella fick träffa både sin läkare och sin tarmsjuksköterska. De frågade om jag hade någon uppfattning om hon dragit ihop sig. Inne i tarmen alltså. Tja, hur ska man veta det? Jätte-svårt. Nej det tror jag inte, sa jag. Fast egentligen så har jag ju ingen aning. Om jag hade sagt ja hade han planerat in en ny vidgning under narkos. Och det har vi ju ingen direkt lust med nu. Så här under försommaren och allt.

Läkaren kände på henne i tarmen med ett hegastift. Fast det var ett "litet" (dvs rätt smalt i diameter) så det var inte så farligt. Inte så att hon blödde eller så. Den storleken har vi själva hemma och vidgar med. Och den funkar som sagt bra.

Efter besöket fick hon leka på lekterapin. Hon valde att cykla på en fin träcykel och sedan ville hon leka utomhus. Roligast var nog den lilla vattenfontänen. Eller vad det kallas. Ni ser den nedan. Som en vattenrutschbana! En sådan skulle man ha hemma på tomten. Vilken rolig pryl! Undra om den går att köpa någon stans. Och det verkade som att det liksom var samma vatten som pumpades runt i systemet.

Jag har haft jätte-ont i nacken med mera i över en vecka. Och har fått äta de starkaste tabletterna. Det gör mig både arg och ledsen. Och rädd. Jag som trodde att jag var bättre liksom. Varför? kan jag fråga mig själv tusen gånger. Rätt lönlöst då jag aldrig får något svar.

Ha en fin helg, jag hoppas på att Herr Värk drar till skogs och att fröken Sol behagar att titta fram igen. Livet blir trots allt en smula trevligare då.

Här kommer fina bilder från i onsdags, de bjuder jag på alldeles gratis, fast ni är fasligt dåliga på att kommentera, ja alla utan några få av er, så det så. Det tycker jag! (Och jag vet, det är inget måste och jag vet, alla får läsa utan att kommentera, men är man så sur som jag är i kväll, (jag är både sur, arg och irriterad) så går det liksom inte att stoppa... ;-) )

En liten morgonkonsert innan sjukhuset

Klänning från farmor och leggings
och sandaler från Gap, London!

Lite lek när mamma pratar med
läkaren som även läser i kapp sig i journalen.

En sådan skulle man ha hemma!

Fin lekstuga, rolig att leka i!

Åh vad spännande med en vattenfontän.

Gladaste sjukhustjejen!

Puss och Kram och Trevlig Helg!

Leia, Ledig, Lagom, Livet, Längtan

Längtan var enorm. Jag hade burit mitt barn i nio månader. Och nu var det äntligen dags.
"Kom igen nu, gå upp, vi måste åka NU", sa jag till sambo som låg och sov. Värkarna hade varit regelbundna i närmare sju timmar och nu gjorde det rejält ont. Vattnet hade gått för tjugofyra timmar sedan och jag hade nästan varit vaken i två dygn, redan.
"Ok", sa en omtumlad sambo och klev ur sängen och tog snabbt på sig. Han var trött eftersom han hade jobbat dagen innan. Det valet gjorde han för att kunna vara ledig så länge som möjligt efter det att babyn hade anlänt.

Vi satte oss i bilen och körde iväg mot förlossningen. Det var mörkt ute men inte kallt trots att klockan var ett på natten. Det var en riktigt ljummen högsommarnatt och det kändes nästan magiskt att sitta där och veta att snart blir jag mamma. För första gången i mitt liv.

Väl på förlossningen blev vi mottagna av en rar barnmorska som jag dock inte minns namnet på. Hon hade ljust kort hår och pratade lugnt och bestämt med oss. Sedan hänvisade oss till ett fint rum, alldeles lagom stort. Hon undersökte mig och magen och lyssnade på hjärtljuden och kollade hur intensiva värkarna var.
"Jag tycker att dina värkar är sådär, inte fullt så kraftiga som jag önskade. Så jag tycker att ni kan gå ut och gå en sväng, för att se vart värkarna tar vägen", sa hon sedan.
"Ok" sa jag.
"Kom, vi går till pressbyrån" sa jag till sambo. Målet var självklart och redan bestämt. Vid en föreläsning på sjukhuset några veckor tidigare hade jag nämligen blivit informerad om att det är vanligt att man får gå ut och gå när man kommer in till förlossningen. Om värkarna inte tagit full kraft men man samtidigt har kommit igång med förlossningen. Pressbyrån var alltså mitt mål. Jag kämpade på steg för steg och det gjorde fasligt ont. Jag koncentrerade mig på att andas djupt när värkarna kom och vid varje värk det högg kraftigt till i ryggen och magen blev samtidigt alldeles hård. Fyrtio minuter senare var vi dock tillbaka på förlossningen.

Nu hade värkarna kommit igång rejält och kände mig lite chockad och rädd inför smärtan. Hur kunde det göra så ont? Jag hade aldrig kunde föreställa mig innan att det skulle göra såhär ont. Så ont så att man faktiskt inte visste vad man skulle ta sig till. Denna gången blev ordinationen två panodil och ett varmt bad med lustgas. Barnmorskan jag nu hade var en annan rar tjej med mörkt långt hår.

Tre timar senare fick jag kliva ur badet och gå in till förlossningsrummet igen. Jag var nu rejält smärtpåverkad och väldigt vimmelkantig av såväl smärtan som konstant användning av lustgasen. Klockan var tidig morgon och det var skiftbyte. Nästa barnmorska hette Nicoline och var väldigt snäll och trevlig. Jag kände mig trygg med henne. Det bestämdes ganska snabbt att jag nu skulle få ryggmärgsbedövning. Själva proceduren gick fint då jag låg lugnt på sidan och andades lustgas. Jag minns att jag fick en liten tillsägning av narkosläkaren som tyckte att jag använde lustgasen för ihärdigt.

"Men för helvete, lägg dig själv här och föd barn och dessutom få en 10 cm lång nål rätt in i ryggen, får vi se hur morsk du är sedan?", tänkte jag väldigt argsint och höll krampaktivt fast kring plasttratten. Några minuter senare spreds sig lugnet i kroppen och smärtan lade sig en aning. Edan hade börjat värka.

Men sedan hände det inte så mycket mer. Om man ser till själva förlossningen. Jag låg där med regelbundna värkar, hade öppnat mig tio centimeter, men barnet sjönk aldrig ner. Det låg fast långt upp i beckent och efter ytterliggare åtta timmar med både värkstimulerande dropp och feber för min del, kallades en läkare in på rummet.

Hon undersökte mig och pratade lite med barnmorskorna.
"Caroline, du kommer att köras upp till operation nu, det blir kejsarsnitt för dig".
Jag blev ledsen och började gråta. Men inte för att jag inte ville snittas. Nej, det kändes skönt. Jag hade varit helt inställd på kejsarsnitt redan sedan dagen då jag blev gravid eftersom jag vet att mitt bäcken är extremt trångt. Så jag grät för att jag tyckte att det var så typsikt att de inte hade lyssnat på mig från början. Jag grät för alla timmar och allt kämpade för ingenting. För all smärta men framför allt också för lättnaden att det snart var över.

Nu var det skiftbyte igen. Min fjärde barnmorska kom in på rummet. Hon presenterade sig snabbt och verkade väldigt stressad. Jag gillade det inte alls utan ville ha tillbaka Nicoline som hade gett mig ett sådant lugn. Sambo fick gröna kläder på sig och en ful blå mössa. Det fick jag med. Och sedan kördes jag upp fyra våningar. Jag möttes av ett ofantligt ljus inne på operationssalen och ett operationsteam på cirka åtta personer presenterade sig. Sedan fick jag syrgas, lugnande och bedövning inför snittet. Jag mådde illa och hade svårt att få luft.

En timme senare, efter en hel del svårigheter och mycket om och men kom hon ut, min äskade prinsessa.

"Välkommen till världen älskade Leia"!


Skriv 5 favoritord på L och en berättelse där minst två av dem är med.


Puss och Kram

Kubb, fågelsång och premiärdopp

Vi har vart på torpet över helgen. Fullkomligt underbart! Strålande väder, massor av fågelsång (ja alltså, nu när jag väl börjat lyssna, på riktigt, är det som att det kvittrar mer för varje dag!) och så grillning, kubb och årets första dopp. För barnen alltså. Jag satt snällt på land och fotograferade. Inte för att jag inte gillar att bada men min nacke har varit väldigt olydig och ilsken. Eller så är det jag som vart olydig. Och tagit i för hårt. Eller nå't. Fast det glömmer vi nu och tänker på morgondagen!

I veckan blir det sjukgymnastik, som vanligt. Men även återbesök till tarmterapeuten och Dr överläkare på Drottning Silvias. För Stella alltså. Hon mår för övrigt bra i sin mage. *peppar peppar*. Vi ger henne samma behandlingar som vanligt, det vill säga tarmsköljningar och lavemang. Och lite medicin då och då. När det behövs.










Puss och Kram

Något ont

De säger att jag ska bli din vän.
Men det är så svårt.
För du gör mig så ont.



Dagens skrivpuff.

Och jag har skrivit om dig förut. Här.


Puss och Kram

34 år, GI och hjärtekatten

Igår fyllde jag år. 34 år. Och det firades med jordgubbar och glass. Men annars äter jag enligt GI. Och då undviker man mat med högt glykemiskt index och definitivt socker. Väldigt skönt, tänker jag då jag mer eller mindre var beroende. Av socker alltså. Så nu blir det grönsaker och ost. Och en hel del nötter. Och massor av kött och fisk. Gott och nyttigt! Och jag har kommit igång med virkningen av min hjärtekatt. Och det är väldans skönt. Då jag får ta det i små doser. Annars skriker nacken. Och det är så himlans imponerade. Att hela 69 av 100 hjärtekatter redan är färdiga och framme hos Therese. Som samlar in alla. Innan hon lämnar över dem till Drottning Silvias. Underbart och fantastiskt på samma gång. Tusen tack alla ni fina. Säger jag en gång till!

Ute är det rätt kallt nu tycker jag. Och det är svårt att klä barnen lagom. Här om dagen var det blott fyra grader. Mitt på dagen. Och barnen var på dagis i sommarjackor. Men hur ska man veta liksom? Vi funderar på att åka till torpet i helgen igen. Trädgården behöver tas om hand. Och det är ju så förtvivlat skönt med tystnaden. Och lugnet.

Nu ska jag hänga upp min nya, fina nya Odd Molly tröja. Som jag köpte till mig själv i present. Och sedan är det dags att sova. Stella ska förresten till tandläkaren för första gången i morgon. Tror ni hon kommer gapa? Hoppas det!

Ny tidning, Gi-kvällsmat (keso, avokado, tomater och pumpa-kärnor) och Hjärtekattsvirkning.

Puss och Kram

Bilderna ingen får se

Hon har en serietidning som ingen får läsa. Den är full av bilder och scener som ingen får se. Den ligger väl gömd och är svår att hitta. Och ofta glömmer hon av att den finns.

Men så plötsligt den finaste dag, när hon minst anar det. Dyker de upp. Bilderna som ingen får se. De har etsat sig fast i hennes minne och ligger där långt inne och väntar på det rätta tillfället. På ögonblicket då hon för en sekund förlorar sig själv. Och glömmer av att undantränga. Det bränner smärtsamt till och hon stänger snabbt ögonen. Blundar och hoppas. Att det snart är över.

För denna gången.

Skriv om en etsning

Puss och Kram

Jag gissar

Jag gissar att du inte är så intresserad längre. Om att höra hur jag mår.
Jag förmodar att jag mättat dig. Med mina ord för länge sedan.
Jag tror att du stängt av. För inkommande samtal.
Jag anar att bandet är klippt. Det mellan oss.

Det är blott min egna gissning. Säg mig, om du svarar, kan jag förstå.

Vad det är som egentligen står på.


Skriv om att Gissa


Puss och Kram

Höjdskräck

Det kan tyckas vara en aning onödigt att befinna sig högst upp i tornet av glas, när man är försedd med plågsam höjdskräck.
Kanske kan det förefalla omotiverat att då öppna fönstret och luta sig ut.
Måhända att det inte är absolut nödvändigt att sedan klättra ut och därefter upp på taket.
Möjligen kan det även anses vara rent ut av dumdristigt att därefter gå balansgång på taknocken.
Vädrets förhållanden med blixtregn och ishalka anses heller inte vara förmildrade omständigheter.

Men ändå gör jag det. Ändå står jag där. Varje dag. Och balanserar på livets egna lina. Lindansös som jag är. Livets lindansös. Utmanar, provocerar och inbjuder till strid. Strid om rättvisan, ärligheten och öppenheten. Mot livet och mot mig själv.

Och efter ett tag är det inte så farligt. För det är ju så, att möta sin rädsla är det mest effektiva för att bli den kvitt.

Se där, nu sprack det upp. Solen skiner och jag ser fåglar flyga förbi. Sätter mig ner ett tag och dinglar med benen.

Jag är fri!




Skriv om denna bilden!

Puss och Kram

Vårstädning på torpet

Valborg firades genom att vårstäda torpet. Vårt alldeles egna ljuvliga smultronställe. Och vädret var sådär fullkomligt perfekt för vårstädning av torp. Det var soligt men samtidigt friskt ute. Inte för varmt och inte för kallt. Inga mygg, getingar eller knott som irriterade. Utan bara fågelkvitter, lite barnsång och så dammsugarens susande.

Ja så är det. Vi har ju numera elektricitet ute på torpet. Sedan i höstas är det såväl lampor i taket som elkontakter i varje rum. För att inte tala om det allra bästa såhär års, element nedanför fönsterna. Ja tur var väl det, för det var riktigt kallt idag när vi vaknade. Utomhus alltså. Inget väder för att inte ha värmen på inomhus. Och kaminen i vardagsrummet värmer förvisso gott men inte i sovrummen eller köket.

Förr om åren, när torpet skulle vårstädas, fick vi hyra en ohyggligt tung, bullrig och dyr generator över helgen. För att dammsuga bort all musskit med mera som samlat sig under vintern. Och att, som idag, bara plugga in kontakten till dammsugaren i väggen kändes storslaget!

Nog för att vår valborgssyssla var lite mödosam och kanske till och med jobbig emellanåt. Men nu såhär efteråt, när man vet att det bara är att åka dit, packa upp och njuta av naturen, stillheten och tystnaden, när torpa-suget kommer nästa gång, var det helt klart värt det.

Nåja. Kanske inte att tömma mushinkarna. På tre man blev det två hinkar var. Det kändes väl rättvist. Fast inte om man räknar antal möss istället. Nej, då vann nog Tias.

Fast den tävlingen förlorar jag gärna!












Puss och Kram