Ebbes förlossning, 31 mars 2012

Nu är Ebbe snart tre veckor, närmare bestämt 19 dagar. Så jag tänkte att det var dags att skriva om min förlossning. Om du vill läsa om Leias, läs här, och Stellas förlossning har jag visst aldrig skrivit om, antagligen för att jag kom av mig då vi fick läggas in på barnkirurgen hastigt när hon var sex dagar gammal. Men ni kan läsa lite här om just den tiden.

Ebbes förlossning, Lördagen den 31 Mars 2012. 

Det var lördagsmorgon. Hela familjen var hemma och jag och Stella låg fortfarande kvar i sängen. Stella sov men jag låg mest och hade ont i ryggen. Jag funderade över om det var för att hon legat och sparkat mig i ryggen under natten. Men nej, det kändes inte riktigt så. Det kändes annorlunda. Efter någon halvtimme med värkar i ryggen gick jag upp för att ta en värktablett. Tanken på att det var RITIGA värkar hade bara susat förbi genom mitt huvud lite snabbt.

Jag gick ner till Leia och Tias. De åt frukost och skulle iväg på simskola om någon timme. Nu var klockan strax efter åtta och jag satte mig i soffan. Värkarna kändes allt mer tydligt nu och det var ju inte bara i ryggen, utan även magen. Jag sa något till Tias om att jag kände mig konstig. Och sedan letade jag upp numret till specialförlossningen. Jag kände att jag ville prata med dem. För vi hade ju trots allt planerat kejsarsnitt först på tisdag, om tre dagar, och detta började kännas lite olustigt. Jag ville ju inte behöva snittas akut.

Jag ringde upp och sa som det var. barnmorskan som svarade ställde massa frågor, bland annat hur länge värkarna varade och hur ofta de kom. Jag kunde inte riktigt svara på den frågan men försökte tona ner det hela och sa att de nog inte var så länge, inte en halv minut ens och max var tionde minut, gissade jag på. Ok sa hon, du får avvakta hemma och se vad som händer, och hör av dig om det blir mer.

Ok tänkte jag och lade på. Jag kände mig rastlös och lite orolig och hade ingen lust att äta frukost. Jag sa det inte rätt ut, tänkte nog inte tanken fullt ut, men kände på mig att mat i det här läget var väldigt onödigt. För TÄNK om det bli operation idag istället, då ska man ju ha fastat... 

Jag gick omkring lite här nere och grejade med lite kläder och tvätt. Men blev avbruten av smärta med täta mellanrum och fick ställa mig och djupandas. Detta fick mig att vilja kolla noggrannare hur ofta värkarna kom. Det måste ju finnas en app för detta tänkte jag och tog fram min iPhone. Mycket riktigt. Jag hittade en för några kronor och laddade hem den. Sedan var det bara att vänta. Och trycka på knappen när en värk kom. Och trycka igen när den försvann. Och helt plötsligt fick ja gupp en graf där det stod att jag hade tre värkar på tio minuter som varande cirka 90 sekunder.

Men HJÄLP! Jag ska uppenbarligen föda barn, tänkte jag nu fullkomligt klart. Och sa till Tias att han får hoppa över simningen för att jag fått regelbundna värkar. Jag ringde nu förlossningen igen med denna nya info och hon sa att vi skulle komma in med det samma. Jag blev plötsligt rätt så stressad och insåg att vi inte hade någon barnvakt. Och att barnen skulle på två barnkalas den dagen.

Vi kom fram till att min syster antagligen var det bästa alternativet för barnvakt och ringde henne. Och tack söta syster för att du ställde upp och åkte tio mil till oss för att passa barnen. Jag sa att vi skulle in på kontroll och att hon fick skynda sig lite.

Några timmar senare och många värkar senare var hon här. Och jag hade under tiden klätt på mig och försökt att packa en liten bb-väska. "Ut i fall att" sa jag till Tias och Cilla. Fast innerst inne visste jag, idag händer det!

Vi sa hej då till barnen och vid kvart i tolv var vi uppe på förlossningen. Barnmorskan som tog emot mig var snäll och trevlig. Jag brättade att jag eg skulle snittas på tisdag och att jag redan var inskriven. Jag hade ju varit på östra två dagar tidigare och skrivits in. Tack gode gud för det!

Så allt var klart och förberett. Prover, samtal och information med mera. Nu kopplade barnmorskan upp mig på ett ctg, för att kolla hur mycket värkar jag hade. Det gjorde förfärligt ont att ligga på rygg med detta bandet på. Jag försökte ligga still med det gick inte. Fick sitta upp och gå lite.

Efter någon halvtimme kommer hon in på rummet och säger att det är klart och nu var det dags för undersökning. Den visade att jag var öppen tre cm redan, och att den så kallade livmodertappen redan var utplånad. Alltså var förlossningen igång. Vilket jag givetvis redan visste.

Barnmorskan sa att hon skulle meddela läkaren detta och återkomma till mig. Jag passade på att tala om att jag ej ätit sedan kl 22 dagen innan. Detta var de mycket nöjda över.

Någon minut senare kommer läkaren in på rummet och vi pratats vid. Hon bekräftar det som är sagt att förlossningen är på g och att babyn vill ut. Och säger sedan att hon meddelat operation detta och att vi i eftermiddag kommer att bli föräldrar. Klockan var då runt 13.15.

Eftersom jag mått så pass dåligt i synnerhet under slutet av graviditeten med bland annat graviditetsdiabetes och svår foglossnigen kändes det otroligt skönt att höra de orden! Och nästan för bra för att vara sant!

Och helt plötsligt gick allt väldigt fort. Barnmorsan kom in med operationskläder till mig och descutan-svampar som jag skulle ha när jag duschade. Hon sa att operation kommer och hämtar mig om en halv timme så att jag fick duscha nu med det samma. 

Sagt och gjort. Jag tog mig en varm härlig dusch med denna tvål och Tias var och parkerade om bilen och hämtade bb-väskan. Han hade även åkt och handlat lite mat till sig som han precis hann slänga i sig. Och strax efter vi var klara var det dags att åka iväg. Klockan var nu strax efter 14.

Operationsrummet låg på samma avdelningen och var fylld med folk i gröna, vita och blåa kläder när vi kom in. "Hej Caroline jag heter... och jag är..." sa den ena efter den andra. Eftersom jag varit med om detta två gånger tidigare blev jag ändå inte så stressad som jag varit innan. Jag påpekade för narkosläkaren att jag ville ha en lokalbedövning på ryggen innan själva ryggbedövningen lades. Han menade att det ju då blev två stick i ryggen... Och jag stod på mig och menade att ok men det första sticket gör ju inget om jag hoppar till vid. Vilket jag automatiskt gör när någon sticker en nål i ryggen på mig. Medan jag absolut måste vara still vid det andra sticket, och därför behöver denna bedövning. Så två sprutor skulle det bli. 

Jag satt på kanten på britsen och de kopplade syrgas, satte en extra droppnål, kopplade blodtrycksmätare, syremätare och sedan var det dags att kuta rygg. Narkosläkarens fingrar var väldigt hårda och han kändes rätt så brutal. Jag skrek AJ bara han klämde på kotorna och han kontrade med att säga att han inte ens börjat ännu. Nej men det gör ju ONT sa jag tillbaka. För det gjorde det. 

Hur som helst var det snabbt över och jag skulle snabbt lägga mig ner. Jag lade mig ner och kände den välbekanta värmen sprida sig längs ryggen och ner i benen. Men trots detta kunde jag fortfarande vika på fötterna. Och nu åkte det gröna skynket upp framför huvudet och de började tvätta. Jag kände mig orolig över att jag kunde vicka på tårna och sa detta till läkaren. Men det är jag inte ett dugg orolig över, svarade han tillbaka. Ok då, tänkte jag och föreställde mig att de skulle börja skära i min mage trots att bedövningen inte verkat tillräckligt länge. 

Plötsligt kom operatörerna in och så var det hela igång. "Håll min hand", sa jag både till Tias och sköterskan på andra sidan. De gjorde så, och personalen pratade med oss konstant. Jag tittade på klockan på väggen och försökte koncentrera mig på att inte bli stressad. På att behålla lugnet. Och andas. Men tiden gick l å n g s a m t ! Det tog minst över 20 minuter innan de började bli så pass klara med att komma in i magen så det var dags att få ut babyn. Och orsaken till detta är att jag hade massa ärr-bildningar sedan de två tidigare snitten. 

Men helt plötsligt hör jag det. Det efterlängtade skriket. Jag fylls av en ofantlig värme och känner en obeskrivlig omedelbar glädje och vill bara få se honom. Frågar Tias om det är en kille, som de sagt till oss. Och visst var det så. Barnmorskan frågar om jag vill ha honom på bröstet direkt och visst vill jag det. En skrikande liten blodig baby hålls upp jämte mig och läggs så gott det får plats bland slangar och skynken, på mitt bröst. 

Åh mitt barn, tänker jag. Mitt älskade barn.

En liten stund senare är det dags att ta honom till rummet jämte för att klippa navelsträngen, mäta, väga och undersöka. Han fick 10 10 10 och var 48 cm lång och vägde 3600 gram. 

Och han lindades in i ett varmt täcke. Jag låg så klart kvar, bedövad som jag var, och operatörerna höll ju på att sy ihop mig. Men jag minns hur jag vrider på huvudet där jag ligger och ser in i rummet där min son och hans far är. Och även någon från avdelningen 316 och barnmorsan. 

Och efter en liten stund kommer de ut med honom igen och lägger han hos mig. De tar foton på oss och jag är nog den lyckligaste mamman på jorden just nu!

Sedan försöker de få mig att bli skjutsad, alldeles själv utan man och barn, till centraluppvaket. Det vill säga ett uppvak i en annan byggnad där barnet ej får följa med. Precis så som det blev efter det akuta kejsarsnittet med Leia. År 2006, där jag låg fem hela timmar innan jag fick se mitt barn. 

Men nej nej sa jag väldigt bestämt och en aning upprört. Jag har blivit LOVAD denna gången att vi ska få vara ihop, hävdade jag bestämt. Ni får inte skjutsa mig någon stans utan mitt barn. Jag var klar och tydlig i vad jag sa och vek mig inte en sekund. Och påtalade vikten av att vara ihop för anknytningen och amningen skull! Och någon mer förlossningsdepression hade jag INTE tänkt dra på mig. 

Ja men det är helg nu Caroline, fortsatte personalen, och hade det vart vardag som det vart planerat, hade det gått, men nu går det inte. Vi har ingen personal här på vårt uppvaksrum idag. "Ja men ni får lösa detta, jag är lovad" säger jag. Och vägrar att ge mig.

Efter en stund kommer narkosläkaren tillbaka och säger att han ringt IVA och att vi är välkona dit, allihop, men att då får vi själva ha ansvaret över barnet för det finns ingen personal från bb där.

Just där och då kändes det lite olustigt. Vad då själva ansvara över barnet?

Men då frågade jag helt enkelt min barnmorska om han såg frisk ut. Och om han andades bra. Ja svarade hon på båda frågorna, och då hade jag bestämt mig. Ok då åker vi allihop, svarade jag. Och tänkte att vi inte är längre bort än ett telefonsamtal om något skulle inträffa. Och att det trots allt var en IVA avdelning.

Så med lille Ebbe liggandes på mitt bröst precis vid mitt bröst, körs vi genom kulvertarna och tio minuter senare välkomnas vi på IVA. Väl där ligger vi och myser medan sköterskorna kopplar på smärtstillande till droppet och kollar att jag kan vifta på tårna. Vi passar även på att ringa våra föräldrar och skicka lite mms.

På vår älskade son Ebbe, John, Malkolm! 

Välkommen till världen älskade Ebbe! 

Puss och Kram