Det förtrollande ögonblicket!

Det är påskaftonkväll och vi tar det lugnt. I vanliga fall kanske vi hade haft besök med påsklunch idag och sedan kollat in påskbrasan på kvällen. Men när man har en enveckas baby i hemmet räcker inte riktigt orken till så mycket mer än att bara vara. Och att klara av vardagsbestyret. Såsom att rå om tre barn. Laga mat två gånger per dag. Ta hand om hem och allt vad det innebär. Och sedan vila däremellan.

Och det är ju så det ska vara. När man har en nyfödd. Tycker jag. Att man bara är. Och sänker ambitionerna och tar vara på stunden. Det förtrollande ögonblicket.

För säg är det inte alldeles magiskt när de små djupblå ögonen tittar allvarsamt in i dina. Allt stannar upp. Och står still. Det är bara du och jag. Och jag tänker, Du lilla mirakel, blott en vecka gammal, med denna till synes eftertänksamma blick, så skör men ändå så stark, som kastas ut i detta liv. Utlämnad till dem som står dig närmast!

Kärleken är bottenlös!

Och det känner vi nog alla här hemma.

Du är så välkommen till vår familj, du efterlängtade son!

Puss och Kram