Leia, Ledig, Lagom, Livet, Längtan

Längtan var enorm. Jag hade burit mitt barn i nio månader. Och nu var det äntligen dags.
"Kom igen nu, gå upp, vi måste åka NU", sa jag till sambo som låg och sov. Värkarna hade varit regelbundna i närmare sju timmar och nu gjorde det rejält ont. Vattnet hade gått för tjugofyra timmar sedan och jag hade nästan varit vaken i två dygn, redan.
"Ok", sa en omtumlad sambo och klev ur sängen och tog snabbt på sig. Han var trött eftersom han hade jobbat dagen innan. Det valet gjorde han för att kunna vara ledig så länge som möjligt efter det att babyn hade anlänt.

Vi satte oss i bilen och körde iväg mot förlossningen. Det var mörkt ute men inte kallt trots att klockan var ett på natten. Det var en riktigt ljummen högsommarnatt och det kändes nästan magiskt att sitta där och veta att snart blir jag mamma. För första gången i mitt liv.

Väl på förlossningen blev vi mottagna av en rar barnmorska som jag dock inte minns namnet på. Hon hade ljust kort hår och pratade lugnt och bestämt med oss. Sedan hänvisade oss till ett fint rum, alldeles lagom stort. Hon undersökte mig och magen och lyssnade på hjärtljuden och kollade hur intensiva värkarna var.
"Jag tycker att dina värkar är sådär, inte fullt så kraftiga som jag önskade. Så jag tycker att ni kan gå ut och gå en sväng, för att se vart värkarna tar vägen", sa hon sedan.
"Ok" sa jag.
"Kom, vi går till pressbyrån" sa jag till sambo. Målet var självklart och redan bestämt. Vid en föreläsning på sjukhuset några veckor tidigare hade jag nämligen blivit informerad om att det är vanligt att man får gå ut och gå när man kommer in till förlossningen. Om värkarna inte tagit full kraft men man samtidigt har kommit igång med förlossningen. Pressbyrån var alltså mitt mål. Jag kämpade på steg för steg och det gjorde fasligt ont. Jag koncentrerade mig på att andas djupt när värkarna kom och vid varje värk det högg kraftigt till i ryggen och magen blev samtidigt alldeles hård. Fyrtio minuter senare var vi dock tillbaka på förlossningen.

Nu hade värkarna kommit igång rejält och kände mig lite chockad och rädd inför smärtan. Hur kunde det göra så ont? Jag hade aldrig kunde föreställa mig innan att det skulle göra såhär ont. Så ont så att man faktiskt inte visste vad man skulle ta sig till. Denna gången blev ordinationen två panodil och ett varmt bad med lustgas. Barnmorskan jag nu hade var en annan rar tjej med mörkt långt hår.

Tre timar senare fick jag kliva ur badet och gå in till förlossningsrummet igen. Jag var nu rejält smärtpåverkad och väldigt vimmelkantig av såväl smärtan som konstant användning av lustgasen. Klockan var tidig morgon och det var skiftbyte. Nästa barnmorska hette Nicoline och var väldigt snäll och trevlig. Jag kände mig trygg med henne. Det bestämdes ganska snabbt att jag nu skulle få ryggmärgsbedövning. Själva proceduren gick fint då jag låg lugnt på sidan och andades lustgas. Jag minns att jag fick en liten tillsägning av narkosläkaren som tyckte att jag använde lustgasen för ihärdigt.

"Men för helvete, lägg dig själv här och föd barn och dessutom få en 10 cm lång nål rätt in i ryggen, får vi se hur morsk du är sedan?", tänkte jag väldigt argsint och höll krampaktivt fast kring plasttratten. Några minuter senare spreds sig lugnet i kroppen och smärtan lade sig en aning. Edan hade börjat värka.

Men sedan hände det inte så mycket mer. Om man ser till själva förlossningen. Jag låg där med regelbundna värkar, hade öppnat mig tio centimeter, men barnet sjönk aldrig ner. Det låg fast långt upp i beckent och efter ytterliggare åtta timmar med både värkstimulerande dropp och feber för min del, kallades en läkare in på rummet.

Hon undersökte mig och pratade lite med barnmorskorna.
"Caroline, du kommer att köras upp till operation nu, det blir kejsarsnitt för dig".
Jag blev ledsen och började gråta. Men inte för att jag inte ville snittas. Nej, det kändes skönt. Jag hade varit helt inställd på kejsarsnitt redan sedan dagen då jag blev gravid eftersom jag vet att mitt bäcken är extremt trångt. Så jag grät för att jag tyckte att det var så typsikt att de inte hade lyssnat på mig från början. Jag grät för alla timmar och allt kämpade för ingenting. För all smärta men framför allt också för lättnaden att det snart var över.

Nu var det skiftbyte igen. Min fjärde barnmorska kom in på rummet. Hon presenterade sig snabbt och verkade väldigt stressad. Jag gillade det inte alls utan ville ha tillbaka Nicoline som hade gett mig ett sådant lugn. Sambo fick gröna kläder på sig och en ful blå mössa. Det fick jag med. Och sedan kördes jag upp fyra våningar. Jag möttes av ett ofantligt ljus inne på operationssalen och ett operationsteam på cirka åtta personer presenterade sig. Sedan fick jag syrgas, lugnande och bedövning inför snittet. Jag mådde illa och hade svårt att få luft.

En timme senare, efter en hel del svårigheter och mycket om och men kom hon ut, min äskade prinsessa.

"Välkommen till världen älskade Leia"!


Skriv 5 favoritord på L och en berättelse där minst två av dem är med.


Puss och Kram