Höjdskräck

Det kan tyckas vara en aning onödigt att befinna sig högst upp i tornet av glas, när man är försedd med plågsam höjdskräck.
Kanske kan det förefalla omotiverat att då öppna fönstret och luta sig ut.
Måhända att det inte är absolut nödvändigt att sedan klättra ut och därefter upp på taket.
Möjligen kan det även anses vara rent ut av dumdristigt att därefter gå balansgång på taknocken.
Vädrets förhållanden med blixtregn och ishalka anses heller inte vara förmildrade omständigheter.

Men ändå gör jag det. Ändå står jag där. Varje dag. Och balanserar på livets egna lina. Lindansös som jag är. Livets lindansös. Utmanar, provocerar och inbjuder till strid. Strid om rättvisan, ärligheten och öppenheten. Mot livet och mot mig själv.

Och efter ett tag är det inte så farligt. För det är ju så, att möta sin rädsla är det mest effektiva för att bli den kvitt.

Se där, nu sprack det upp. Solen skiner och jag ser fåglar flyga förbi. Sätter mig ner ett tag och dinglar med benen.

Jag är fri!




Skriv om denna bilden!

Puss och Kram