Hon har en serietidning som ingen får läsa. Den är full av bilder och scener som ingen får se. Den ligger väl gömd och är svår att hitta. Och ofta glömmer hon av att den finns.
Men så plötsligt den finaste dag, när hon minst anar det. Dyker de upp. Bilderna som ingen får se. De har etsat sig fast i hennes minne och ligger där långt inne och väntar på det rätta tillfället. På ögonblicket då hon för en sekund förlorar sig själv. Och glömmer av att undantränga. Det bränner smärtsamt till och hon stänger snabbt ögonen. Blundar och hoppas. Att det snart är över.
För denna gången.
Skriv om en etsning
Puss och Kram
smärtfyllt och hemlighetsfullheten känns skrämmande
SvaraRaderaDet du skriver berör Caroline! Önskar jag hade samma talang som du:)
SvaraRaderaKraam Jenny
Klaustrofobiskt. Väcker frågor.
SvaraRaderaVad är det för tidning? Jag vill kika långt in och se efter.
SvaraRaderaIntressant.
vi är verkligen inne på samma spår idag, fint!
SvaraRaderaoch tack för in fantastiska kommentar!!
Så fint och starkt! Texten går direkt in i själ och hjärta
SvaraRaderaTack för dina fina ord hos mig! :)
Jag säger som Sandra. :)
SvaraRaderaGömmandets paradox. Bra!
SvaraRadera