På okänd is

Jag dras till det. Och längtar till det. Att få se det. Känna det. Med hela mitt jag. Min uppmärksamhet skärps alltid en aning, när jag närmar mig det. Jag blickar ut över det och slås av dess storhet. Havet. Dess enorma kraft. Vågorna som piskar mot klipporna. Och vinden som på ett lekfullt sätt viner omkring över det, runt det och lämnar ett sus efter sig. Men idag möttes jag istället av en stillhet. Istäcket bereder ut sig som en vit slöja och försvinner långt bort mot horisonten. Hav och himmel skiljs av med den mörka karga klippkanten. Och himlen såg idag mystisk och spännande ut med ett gigantiskt molnfång som fast och bestämt försökte stänga solen ute. Utan att riktigt lyckas. Och de där små genomträngande strålarna. De är just de solstrålarna som vi alla behöver. Och längtar efter.

Jag ser fotspår på isen. Och lockas av tanken att följa dem. Jag tänker på hur modiga de är. De som tar steget ut. På okänd is.












Puss och Kram