Inte så tokigt

Idag har det öst ner. Regn. Det lägger sig ovanpå all snö som ett halt blankt täcke. Och det är svårt att gå utan att halka. Jag spänner mig och nacken värker. Försöker tänka på att slappna av men det är ju så svårt. Svårt när det är halt. Svårt när det är stressigt. Och svårt när man är arg. Eller ledsen. Eller irriterad.

Så förfärligt svårt.

Jag har fått några skvior att lyssna på. Avslappningsskivor. Man ska ligga ner. Och göra som rösten säger. "Knyt ihop högra handen. Spänn den hårdare. Och hårdare. För att sedan göra motsatsen. Slappna av." Det går rätt bra med dessa övningar. När jag ligger själv och lyssnar. På rösten som säger åt mig hur jag ska göra.

Men när jag går ute och är rädd för att halka. Eller när vi ska iväg och handla mat. Hela familjen. När jag kör bil. Eller bara är hemma. Och grejar. Då är det så mycket svårare.

Men jag övar. Det måste jag. Och tro på att det kommer att gå. Att vara. Avslappnad. Hela jag. Så att musklerna ej spänner sig. Och krampar. För det ger värk. Som ger värk. Som ger huvudvärk. Som ger tryck.

Vi var iväg idag i alla fall. Trots det eländiga vädret. Till biblioteket. Och till köpcentret. Handlade pyjamasar på Polarn och Pyret till barnen. På rean. Och letade efter skidbyxor till sambo. Utan resultat.

Väl hemma igen med lite kläder och fjorton böcker, bakade vi kanelbullar och vanilj-och chokladbullar. Ljuvliga. Och ett mycket bra tips till er som vill variera er från vanliga kanelbullar. Byt då ut fyllningen mot hackad choklad och vaniljsocker. Och smör såklart.

Mmmmmm.

Nu är det kväll. Och dags att slappa i soffan. Ta en kopp te och titta på regnet som fortsätter att vräka ner.

Kanske äta en bulle till. Och tänka att livet är ju trots krampande muskler och glashala vägar inte så tokigt.

Nej. Inte så tokigt.

Min nya pyjamas

Vilostund

I väntan på vällingen

Puss och Kram