Varannan dag

Ibland när jag läser min blogg själv, bakåt alltså, får jag en känsla av varannan-dag-inlägg. Ja hur menar jag då? Jo att varannan dag är livet fullkomligt, sprudlande och alldeles underbart. Och varannan dag så befinner jag mig på den mörkaste plats på jorden. Eller nåt.

Är det så? Är det så jag skriver? Eller är det så jag är?

Jag kan inte svara på det. Själv. Det ligger nog delvis i läsarens betraktelse att avgöra. Hur jag är alltså. Och vilka känslor jag förmedlar. Jag kan skriva något. Som är på ett visst sätt. För mig. Men det kanske uppfattas på ett annat sätt. För dig.

Och det får mig osökt att tänka på ordets egentliga makt. Eller textens kanske det ska stå. Makt till både uppfattningar och missuppfattningar. Som ett exempel är jag synnerligen osäker på om ironi är något man bör ägna sig åt på en blogg. Jag menar, jag har ibland svårt att uppfatta ironi i verkligheten. Alltså när någon är ironisk rakt framför mig. Fast kanske har det mer med avsaknad av humor och göra? Ja så är det nog.

Hur som helst. Idag är det en skitdag. Ja en riktig skitdag. Helt utan humor. Om man får se det ur whiplashskadesynvinkel. (oj vilket långt ord, men särskrivningar är typ något av det mest irriterande jag vet- att läsa- så jag försöker att heller inte bidra till det på min blogg...) Jag har förbannat ont i nacken. Och huvudet. Och axlarna. Och ryggen. Och mår illa. Och är yr. Och är kallsvettig. Och är irriterad. Och det strålar dessutom ut i armarna. Ja inte irritationen kanske men värken.

Och hur ska man förhålla sig till det? Hur gör man? Ska jag blunda och räkna till 10? Eller 100? Eller 100 000?

Och när ska det gå över? Och vad ska jag göra tills dess? Vad ska jag inte göra? Och varför ska jag behöva ha så förbannat ont? Varför?

Kan någon svara på det???

I morgon blir det ett nytt inlägg. En nytt inlägg utan särskrivningar. Ur en annan synvinkel. Om det ljuva livet.

puss och kram