Tid

Vid besöket hos min läkare idag frågade jag hur jag ska förhålla mig till smärtan kontra värktabletter. Jag tycker att det är svårt. Jag vill inte följa ett värktabletts-schema. Inte när tabletterna innehåller substanser som kodein som är släkt med morfin och heroin. Känns inte vettigt att stoppa kroppen full med så starka substanser. Om det inte är absolut nödvändigt. Och när är det det?

Egentligen är jag inte särskilt smälttålig. Men å andra sidan är jag det. Jag tål mycket. Jag är väldigt envis. Jag står ut. Jag härdar ut. Därför är det en synnerligen viktigt diskussion med min läkare.

Och vad fick jag för svar?

Jo, om man ser på smärtan som en skala mellan 0-10 där 10 är absolut akut förfärligt ta bort mig här ifrån och 0 är helt fullt opåverkad. Då ska man absolut ta tabletter så att man kommer ner till 4-5 minst. Enligt min läkare.

Och jag ligger definitivt på cirka 7 från det att jag kliver ur sängen om jag inte tar några tabletter. Eller på 6 om jag endast tar panodil/ipren. Vid vissa stunder kan dock det glimta till och jag faller ner till 4-5 av mig själv. (På förmiddagen, utan ansträngning, tex om jag ligger och vilar i sängen). Eller någon minut så känner jag inte den akuta smärtan i huvudet. Vad blir det då? En tvåa. En tvåa för en minut.

Kontentan är alltså att jag måste fortsätta äta mina starka tabletter redan på förmiddagen så att jag dämpar smärtan till runt 4. Och det är bara att acceptera. Så det gör jag då. Fast det tar emot!

Ungefär sex till åtta veckor tar det tydligen för en stukad nacke, rygg och huvud att återhämta sig. Och hjärnskakningen då. Men det är bara ungefärliga siffror. Kan gå fortare. Kan ta mycket längre tid.

Tid.

Tid är det enda vi med säkerhet har här i livet. Tid. Tills den dag då det tar slut. Då vår tid tar slut. Men tills dess har vi tid. Och just nu ska jag lägga min tid på att läka min kropp.

Biologi sa min läkare idag. Man kan försöka påskynda läkningen så mycket man vill men i grund och botten går det inte. Det är ren biologi för kroppen att läka. Svullnad ska lägga sig. Blåmärkena inuti min kropp ska läka ut. Det tar tid. Man kan inte trolla med tiden. Även fast jag önskade.

Jag hade gärna lagt min tid på annat än att läka fysiska skador. Så klart på att jobba eftersom det var det jag precis hade börjat göra. Men även på att finnas mer för mina barn. Och för min sambo. I mitt hem. Att orka finnas till. Det gör jag inte nu.

Men den tiden kommer. Och det får jag påminna mig själv om. Varje dag. Varje timme. Det kommer en annan tid. En smärtfri tid. En tid då jag är fri att själv välja vad jag vill spendera min tid med.

Men tills dess får jag foga mig till tabletterna- och rehabiliteringens tid.

Vad gör du med din tid?

Puss Och Kram