Jag längtar

När ambulans nr 2 är på väg ringer de först. De ifrågasätter om det är nödvändigt att komma. De säger att de har kontaktat sjukhuset som sa att de redan gjort undersökningar på mig. Jag säger inte så mycket. Mer än att jag vart medvetslös och mår väldigt mycket sämre. Och att det känns som det, dvs världen, försvinner igen. Ambulansmannen vill påstå att han ringer för min skull. För det är ju synd om jag bara får ligga och vänta.

För min skull.

För min skull hade jag väldigt gärna fått vård. För min skull hade jag väldigt gärna fått kontakt med en läkare som får göra en andra bedömning. En bedömning om varför jag blev medvetslös och varför jag mår sämre.

De kommer i alla fall. Och kör mig till Mölndals sjukhus. Jag mår fasligt illa och kräks. Efter en stund kommer en mycket sympatisk läkare som hette Pär. Pär var medicinare. Hans teori i allt detta var biverkning av de starka tabletterna jag fått. Han skrev ut nya och efter några timmar och kompletterande undersökningar såsom ekg fick jag åka sjuktransport en andra gång hem. Denna gången var det ihop med tre andra patienter. Det var resan från helvetet. Det kändes som att huvudet skulle ramla av nacken. Så ont har jag nästan aldrig haft på en sådan koncentrerad del av kroppen. (förutom vid förlossning och gallstensanfall). Tre gånger fick den otroligt snälle taxichauffören stanna för att jag skulle kräkas. Jag satt och jämrade mig i bilen och hade panik över både att åka bil och av smärtan. De övriga passagerarna var medpassagerare från helvetet. Den ena tanten tyckte att jag skulle vara tyst och tänka på att det faktiskt åkte andra i bilen också. Och att det var onödigt att stanna bilen. Jag hade ju ändå en påse.

Jag var sist att köras hem och väl hemma var det tidig morgon och jag kräktes än en gång. Lade mig sedan i sängen och försökte slappna av. Helt omöjligt. Att höra familjen ligga och sova i rummet med mig var dock fantastiskt skönt. De små ljuva andetagen från Leia och Stella.

Helt plötsligt var det morgon. På förmiddagen kom min älskade pappa. Han åkte och handlade halskragen och mediciner till mig. Tack snälla pappa!! Sedan fick Leia följa med till Borås. Hon hade inte haft en rolig helg här med sjuk mamma. Tack mamma och pappa för det!!

Jag har pratat med sjukvårdsupplysningen som är helt övertygade om att jag har hjärnskakning. Om att det är därför jag mått så illa. Och huvudet har ju onekligen fått sig en rejäl smäll så det låter väl helt logiskt. Jag ska alltså vila. Ej titta på tv. Ej sitta framför datorn. Och inte göra så mycket alls. Och ringa vc på måndag och få träffa läkare för rehab-plan samt eftervård. Så så får det blir.

Och ni får hålla tummarna. För att de har ett bättre rehabsystem än själva akuten.

Illamåendet ger verkligen inte med sig. Känner mig konstant illamående. Och om bara T ställer en fråga som jag måste tänka ut ett svar på känns det def som att jag ska kräkas. Och det tar emot att gå ut. Jag har varit på två små promenader. Det känns olustigt att gå utanför dörren. Otryggt. Någon har inkräktat på mitt trygga revir och nu vet jag inte vart gränserna går längre. Vad är farligt?

Allt känns det som.

Frågan är hur jag ska komma till vårdcentralen. Att köra bil känns väldigt långt borta men jag antar att det är lika bra att möta sin rädsla och bara göra det.

Nu ska jag snart lägga mig. Och blunda. Och tänka på mina underbara barn. Och min sambo. Och den vackra våren som är på väg. Och vårt fina hus. Och vårt fina sommarhus. Där ska vi tillbringa sommaren. Jag längtar efter sommaren. Jag längtar efter att vara smärtfri.

Jag längtar!

Puss o Kram och tusen tack för allt stöd ni är absolut BÄST!!!