Ropa inte hej förrän...

Jag tänkte tanken här om dagen. Jag tror tom jag sade den högt. Ja men nu slår det mig att någon frågade något och jag svarade ja och sedan sa jag *peppar peppar*. Vidskeplig som jag är.

Men det hjälpte inte.

För igår hände det igen. Stellas mage sparkade bakut.

Det hela började med gnäll och gråt strax efter det att hon somnat för att eskalera och sluta några h efter med Resulax och potttan. Det är inte Resulaxet eller pottan i sig som besvärar mig. (Absolut inte det brukar vi ge henne ibland). Utan det är den där besvikelsen som kommer krypande. Jag blir så ledsen och besviken när magen krånglar på henne utan förvarning. När hon gråter förtvivlat i min famn och slänger sig från sida till sida. För jag önskar ju så förtvivlat att magen ska vara ok. Att våra dagliga behandlingar ska hjälpa henne. Att de tom ska ta bort allt det onda. Alla problem. Så att hon inte vaknar av sådana magsmärtor!

För så har det vart. Vi har haft några bra och lugna veckor. Några veckor där mönster har sett ut ungefär det samma. Vår dagliga vård har tagit bort det onda. Då anpassar man sig. Slappnar av. Men sedan kommer en ny omgång och jag tar det nästan som ett nederlag. Ja tom lite personligt. Som att JAG misslyckats som mamma!

Så, man ska inte ropa hej förrän... Inte när det gäller små magar i alla fall! Jag ska ta dagen som den kommer men jag vill helst ta veckan som den kommer. Jag vill ju kunna planera!

Hur som helst. I morgon är det min sista föräldraledighetsdag. För på måndag börjar jag jobba.

Så i morgon är det min o Leias dag. Och vi ska gå på Götebors Horse Show. HURRA! Ska bli roligt att följa tävlingarna från nära håll och få uppleva det med lilla Leia!!

Och har ni sett vilket fint rosa hinder som är med? Ovanligt fint hinder måste jag säga!! För er som vill följa tävlingarna lite mer men ej åker dit kan ni läsa om tävlingarna på en annan fin blogg.

Puss o Kram