När Döden knackar på

Jag läser en del bloggar på mama.nu. Laila Bagges blogg är en av dem. Jag gillar henne. Hon är rolig och smart och otroligt driven. Och alltid så snygg och fräsch! Hur som helst har hon skrivit lite om sin syssling och hennes sjuka dotter. Felicia. Fina Felicia med en obotlig hjärntumör. Och Felicias mamma har även en blogg där hon skrivit om sitt helvete på sjukhuset. I väntan på döden.

Och nu är Felicias kamp över. Hon blev 4 månader. Somnade in jämte sin mamma. Mina tankar finns hos Felicia och hennes nära och kära. Jag sörjer i tysthet med dem. Det är så otroligt hjärtskärande när små barn dör. När mammor och pappor mister det käraste de har. Man kan inte förstå. Och man kan inte ta in det. Inte du och jag som har våra små barn hos oss.

Jag känner tyvärr en del änglamammor. (Med tyvärr menar jag att jag givetvis önskar att de inte alls var änglamammor!!) Mammor som mist sina barn. Och även fast man inte kan förstå vilket avgrundsdjup de kastas ner i och hur otroligt ensamma de måste känna sig är jag medveten om att det faktiskt händer. Jag är medveten om att allt kan ryckas ifrån en. Om att man inte ska ta något för givet.

Jag är också medveten om att små barn faktiskt kan bli väldigt sjuka. Att de tom kan vara svårt sjuka redan inne i magen. Jag vet hur det känns att bära ett sjukt barn. Och jag vet hur det känns att få ett sjukt barn. Jag vet även hur det känns när man som mamma vet att barnet är sjukt men ingen lyssnar på dig. Jag vet så innerligt mycket att det kan drabba vem som helst. Dig. Och mig.

Jag vet även hur det känns när ditt barn blir så sjukt att det faktiskt är fara för hennes liv. Paniken inom dig när du inser att du kan mista ditt barn. När döden knackar på.

Jag önskar ingen mamma eller pappa få uppleva detta. Som mamma behöver man inte veta hur det känns när döden knackar på. Som nybliven mamma kan man faktiskt få leva i sin rosa lilla bubbla med sin nykomna baby. Jag tycker faktiskt att det är ok att på ett sätt ta sin baby för givet. Att inte oroa sig för att allt ska ryckas ifrån en. Jag unnar alla mammor och pappor den känslan. Känslan av totalt lycka och sinnesro.

Om jag skulle få gåvan att få ett till barn en dag önskar jag att jag fick vara i en rosa glädjebubbla. Bortom alla sjukdomar och all oro. Jag önskar det så innerligt mycket. Att jag kunde ta livet för givet. Och bara vara. Men samtidigt betvivlar jag det.

Och det sörjer jag.

Puss Och Kram