VIP-kort på akuten

Igår konstaterade jag att jag vart alldeles för mycket på sjukhuset de tre senaste veckorna. Jag tror jag kom fram till att det var 10 besök på mindre än veckor. Akuta besök, inplanerade undersöknignar och inläggning på sjukhus blandat. Och tyckte det kunde bli 3 besök på 10 veckor nu då ;-) 10 h senare var vi inne igen- på akuten.

Stella blödde från tarmarna och hade hög feber och skrek och kved. Ödets ironi. Undersökningar som ger bekymmer. Ringde barnkirurgen på fm och de ville absolut se henne.

Fick träffa Dr Johan, han såg vi förra veckan med. Han är verkligen trevlig. Och snäll. Han tog väl hand om oss. Sa att Stellas riktiga läkare (överläkaren) skulle få reda på detta på måndag. Och att han hör av sig om det är så att han vill ändra på något. Vi fick 2 olika antibiotika, tar det säkra före det osäkra. Hon har höjt crp, feber och blod.

Allahelgonaafton blev inte som planerat. Vi försökte in i det sista att ordna med den planerade middagen. Tyvärr fick våra gäster vända när de precis parkerat bilen här utanför. Stella vart bättre på em men blev sämre igen nu på kvällen. Kräktes flera gånger och feber. Vill absolut inte att vi ska smitta med något. Som vi ant inte gör men ändå.

Nåväl, nu kan vi äta oss mätta på kycklinggryta med cocosmjölk. Inte bara idag och i morgon! Men vad är väl en bal på slottet?

Det kommer fler tillfällen till trevligt umgänge.

Puss o Kram- från en mamma med VIP-kort på akuten!

PS;

*Leia har vart ute en sväng o busat, mkt uppskattat. Nu har jag godis till de som kommer i kväll. :-p

*Nu ska jag dricka rödvin, tänker inte ta bilen till akuten mer denna månaden (4 h kvar på den!)

*Stella leker för tillfället med alla sina leksaker som syster så snällt placerat framför henne. (ung 40 st!)

*Tias har redan somnat i soffan

Allahelgonaafton, så ligger det till!

Alla helgons afton eller Halloween som man också kan kalla det. Jag vet. Två skilda saker men i Sverige verkar de röras ihop fullständigt. Och det är fine för mig. Jag tänder gärna ljus för de döda, och ägnar de en extra tanke. Likaså har jag gärna Halloween-party, smyckar ut mig men framför allt, gör något roligt av det för mina barn. Det är inte så noga. Bara man har roligt? Och trivs?! Eller hur?!

För er som absolut vill veta, och för alla andra med, så här ligger det till; citat hämtat från Wikipedia:

"En koppling till mer allmän minnesdag över de döda uppstod också tidigt. Detta har rötter i förkristna keltiska traditioner och övertogs sedan av de kristnade germanerna. Man trodde att de döda i samband med sommarens slut och vinterns början återvände hem och behövde vägledas med ljus och eldar, vilket lever kvar i den moderna seden att tända ljus, smycka och vaka över anhörigas gravar."

"Dagen före alla helgons dag kallas allhelgonaafton eller möjligen alla helgons afton. I anglosaxiska länder motsvaras detta snarast av halloween – en förvrängning av det ursprungliga All Hallows' Eve (alla helgons afton) – med barnupptåg av olika slag, en sed som sedan 1995 vunnit viss spridning även i Sverige.

Tanken bakom busandet under Halloween är att helgonen går igen som vålnader eller spöken. Det är inte i överensstämmelse med alla helgons dag. Att de goda Kristuslika helgonen skulle spöka och skrämmas (som har slagit igenom i halloweenfirandet) grundas snarare på folktro och kommersiella intressen, än den kristna tanken på helgon."

Så nu har vi rett ut det en gång för alla.

Ska ni fira denna högtid i morgon? Hur i så fall?

Och vad händer då denna fina helg hos oss? Jo vi tänkte bjuda hem Milla o hennes lilla familj på middag. Alldeles för länge sedan vi sågs!! Ser mycket fram emot det.

Var och inhandlade en alternativ utklädningsdräkt till Leia idag, en pirat- dräkt. Hon blev verkligen själaglad och ville ha på sig den hela kvällen. Detta var alltså istället för de något skrämmande spökena! (Man behöver ju inte spä på Leias mardrömmar, anser jag då..;-))

Nu får vi passa oss!

Glad pirat!

Vad gör du storasyster??

Så till dagens rapport;

Vi har vart på DS BUS idag med. Jag gnällde över det igår (sorry!). Men jag har tröttnat på att åka till östra. Absolut. Men inte hjälper det!

I vilket fall, denna undersökningen gillade Stella inte alls. En ballong fördes in i tarmen o spändes ut för att mäta tryck mm i tarmen. Hon började gråta varje gång. Jag var mycket fokuserad på att doppa nappen i sockerlösning (ja hon har 2 tänder och nej jag kommer inte fortsätta med detta hemma) samt att sätta på den spelande boken typ femhundraelva gånger. Svettigt! Vid varje "uppblåsning" började hon gråta och när allt var klart var pappret på britsen alldeles blött. Av tårar. Snyft!

Nåväl, nu är det gjort och jag kan lägga 10 sjukhusdagar på mindre än 3 veckor bakom mig. Skönt. Nu får det gärna bli max 3 sjukhusbesök på 10 veckor! (inkl bvc!).

Nu sover hela familjen o snart sover jag.

Trevlig Helg på er!!

Torsdag...

Idag har vart en sådan där dag då det eg inte hänt något "särskilt", ingen dramatik i alla fal. En helt vanligt torsdag med andra ord. Och dagen har nog vart som dagar ska, eller lite för mycket städa måste jag nog erkänna. Och alldeles för lite egentid då så klart. Som vanligt! (utan att låta allt för bitter!)

Med en sambo som börjar sitt jobb 04.00 på morgonen och kommer hem mellan 16-18 om em/ kvällarna, blir det liksom inte så mkt städat av om vardagarna om inte jag gör det. Med all rätt så länge dessa idiotiska, destruktiva arbetstiderna håller i sig!! *arg* Den så omtalade och otroligt viktiga egentiden är då av samma orsak också minimerad.

I vilket fall, efter snart 2 veckors sjukdom/sjukhus behövdes det allt städas lite idag. Lite dammsugning, skrubbning och lite röj i Leias rum åtminstone. Barn leker ju så mycket bättre med sina saker om det är ordning och reda när leken ska börja. Då ser de vad de har och kan välja och plocka fram till en lek. Ligger allt i en hög på golvet driver hon mest runt och plockar inte upp något direkt. Känner ni igen detta mammor o pappor??

Eftersom jag inte haft allt för mycket att bekymra mig om idag har jag ägnat mina tankar åt sådana dära viktiga i-landsproblem ni vet. Som att jag borde gå och fixa mitt hår hos frisören. Leia borde få lite nya kläder (har vuxit som en tok senaste månaderna och det börjar bli lite litet i stl, hennes garderob alltså). Jag borde se till o gå ner mina sista 5 gravid-kg (och som vanligt gärna 5 till när man ändå håller på ha ha ha). Och när ska vi fixa "det sista" såsom lister (som vi förvisso ej ska ha, utan en silikonsträng) i badrummet?!

Konstigt, men ena stunden är hjärnan inställd på "överlevnad", som förra veckan när Stella inte ens fick i sig vätska; hur ska jag få i mitt barn vätska? Eller, ska jag behöva åka in akut nu? Och andra stunden funderar man sonika på varför man är så tjock fortfarande och andra viktiga tankar som att slingorna vuxit ur...

Hm.. man anpassar sig helt enkelt. Och tur är väl det?

Vi har haft fina Lisa o Guss här på besök med, verkligen trevligt och roligt att få in lite "vanligt liv" och umgänge en vecka som denna!

Sedan så har jag haft ett telefonmöte med fk (försäkringskassan). Jag har lämnat in en ansökan om vårdbidrag (för 2 mån sedan) och de skulle ställa lite frågor idag. Hon, tjejen på fk var supertrevlig. Än en gång har jag alltså överraskats positivt av människor jag har kontakt med gällande Stellas o vår situation. Om vi får beviljat bidrag eller ej återstår att se. Man ska helt enkelt jämföra vår sits med andra föräldrar till friska barn och se om vi har något mer-jobb. Vilket vi så klart har i mängder! 1/4 är det minsta man får och jag skulle bli otroligt besviken om vi ej fick det!

Vår bästaste snickare har hunnit hit en sväng med och fixat till lite på väggen i hallen. Vår varmluftspump satt där förut, den som vi sålde i somras på blocket, på mindre än 11 h fick jag den såld ju. Jag konstaterade så här i efterhand att jag ant kunnat ta ut det dubbla priset.

Sedan fick jag mina 12 minuter egentid idag med, dvs jag själv, utan barn, i ett och samma rum. Och det blev badrummet; jag tog en dusch när Tias kom hem från jobbet. Det var skönt!

I morgon är det sjukhus igen, usch och fy inte alls upplagd för det. Har inte riktigt fattat om hon skulle laxeras idag inför den undersökningen eller inte, men väljer att ej göra det. Under 6 mån ska de ej göra det. (Stella är prick 7 mån). Och hon äter ju som en under 6 mån. (Endast lite gröt o välling nu då) Får gå som det går i morgon. Hon äter ju knappt ngt ändå, 5 tsk morotspuré idag då (premiär för grönsaker) och lite gröt.

Huvaligen vad trött jag är idag. Det märker ni säkert på mitt något tråkiga och oinspirerade inlägg :-o Men det får vara så. Jag hoppas innerligt på att jag får tillbaka min ork o energi snart. Det får jag nog.

Vi har ju redan konstaterat att jag inte kommer vakna utvilad än på länge, men så här trött brukar jag ju inte heller vara. Lite bitter är jag nog idag, på att det är sjukhus med piss-undersökning i morgon igen. Ledsen!

Nåväl vi hörs nog i morgon, önska oss lycka till igen då...(urk!!).

kram på er!!

Glada Nyheter!!

Nu sover Stella i vagnen utanför vårt lilla radhus o jag sitter här hemma framför datorn. Skönt o vara hemma. Kom hem för en liten stund sedan. Det har verkligen gått jätte-bra på sjukhuset och jag känner mig så glad över det besked vi fått.

Dr Mats ord efter den lilla operationen, som för övrigt inte behövde bli en operation, var att allt såg fint ut, tarmen såg frisk ut. Han behövde alltså ej ta bitar från tarmen. Den såg så frisk ut. Och hon såg ej trång ut. "Åhh vad glad jag blir," svarade jag efter hans besked. "Ja jag med," sa han då. Vår underbara läkare som bryr sig om vår lilla Stella! Och äntligen får vi börja ge henne lite mat, tänkte jag!!

Det jobbigaste igår var väntan. Stella fick svälta sedan 08.00 på morgonen. Då ammade hon lite här hemma. Tanken var att hon skulle sövas 12.00. Men inte förrän kl 14.40 sövdes hon. Nästan 7 h utan mat o dryck. Men inte ett pip från Stella. Min tappra tjej. Säger det igen- vi har en lite kämpe! Helt klart! Alla på avdelningen var så imponerad av henne. Klart, jag fick underhålla henne lite, bära bära bära, visa fiskarna, visa gosedjur och så... Men hon nöjde sig med det.

Här är hon på avdelningen när vi väntar på att få åka upp.

Mmm... får man ingen mat får det duga med äta lite på sängen!

6 h sedan jag fick äta, men inte gör det mig så mkt!

Hon fick embla-salva vid 11-tiden, så lite bandage runt händerna o fötterna. Sedan var det inte så mkt mer vård innan vi rullades upp. Eller jag bar henne i famnen. En sköterska följde med o körde sängen. Väl på operationsavdelningen fick hon sitta i mitt knä och fick sedan en mask över ansiktet med narkosmedel. Det tog inte ens en minut innan hon sov. Hon gnydde när vi satte på masken, gillade det inte. Det var väl det jobbigaste för mig då. Sedan var det även jobbigt att se henne sövd och att få gå ut själv ur rummet. Det går så fort allt. På mindre än en minut säger sköterskan bara "Ja då kan du gå"... hm känns helt totalt fel att gå ifrån sitt barn så. Ensamt och tomt. Men så är det ju. Får påminna mig om att detta faktiskt är för hennes bästa.

Jag gick ner till fiket o tog en kaffe och väntade. sedan upp på avdelningen och efter ca 1 h kom en sköterska o sa att jag fick komma upp till uppvaket. Väl där sov Stella ännu. Låg så fint o andades så fint. Det var 4 andra barn på uppvaket. En pappa satt o grät. De hade en cancer-sjuk dotter och han var helt förtvivlad. Stackars honom! Som vanligt vid svårt sjuka barn, sorgligt och orättvist!

Jag kände mig lugn. Det dröjde inte många minuter innan Dr Mats kom fram till mig. Han såg så nöjd och glad ut att jag blev glad. Sedan sa han de glädjande orden att allt var fint.

Här är Stella på uppvaket när hon precis vaknat.

Vi var bara kvar där en kort stund, sedan fick vi åka ner till avdelningen. Stella somnade strax igen och jag tog lite kvällsfika i föräldrar-rummet. Det är rätt så bra för man får mackor o te och lite conrflakes o så för bara 15 kr. Stella fick rätt mycket dropp eftersom hon var lite uttorkad utan mat och dryck hela dagen.

På kvällen vart hon pigg igen och vi låg och myste i min sägn och jag kollade på tv.

Stella rum 2 avd 327, myser i min säng.

Natten sedan gick helt ok. En del uppvak men inte så hemskt mycket mer än vanligt. Sköterskorna var inne och tittade till henne med jämna mellanrum.

På morgonen kom Dr Mats redan innan 08 till oss och vi fick besked om att få åka hem. Han sa även att vi får börja med lite mat nu, och även välling. Det glädjer mig massor! Vi får dock ej sluta med de sk tarmsonderna varje dag och hegastiften. Men det känns helt ok. Vi vet ju med oss att hon har sin sjukdom och inte blir av med den. Det vitkiga är ändå att magen mår bra och att vi kan hjälpa henne att må bra!! Ska dock tillbaka till stomiterapeuten 1 dec. Hon kom även upp till rummet och pratade med oss.

Nu har min tös vaknat ute i vagnen, hörs kanske i kväll,

puss o kram o tack för alla lycka till, det hjälpte!!

Låt mig vara mamma även på sjukhuset!

Jag bara måste berätta om det konstiga som händer när man skrivs in på ett sjukhus med sitt barn. Det är som att din roll som mamma liksom suddas ut, kanske inte utplånas men åtminstone ifrågasätts. Inte bokstavligt talat. Men något händer när man öppnar entrédörrarna till avdelningen. Frågan är om du verkligen är mamma till ditt barn på sjukhuset?

Å ena sidan står det i alla broschyrer att "du som mamma för barnet fyller en viktig roll, känner ditt barn bäst, ska sköta den dagliga vården (som exkluderar det medicinska så klart) osv osv. Men å andra sidan, får man för *** inte ens byta en endaste blöja på sitt barn utan att det står en barnskötare bakom axeln och lägger sig i. För så är det. Lägger sig i kan man kalla det.

Jag låter kanske lite irriterad nu. Och det är precis vad jag är. Nu ska jag inte dra på för höga växlar och låta den "stackars barnsköterskan" få ta massa obefogad skit här på min blogg. MEN jag, precis vad jag anade, återupplever och återfår massa känslor och tankar nu när vi skrevs in på BUS, som jag alltså hade sist jag låg där med Stella. Och det är ju inte de trevliga minnena som kommer tillbaka.

scenario 1 kl 10.15:

Vi ska väga Stella, få en nakenvikt, även blodtryck ska tas. En barnskötare är på rummet. Dr Överläkare är på väg in. Stella ska således kläs av.

Jag börjar klä av henne. Det har visat sig att hon bajsat. Eftersom jag uppskattningsvis har bytt över 3000 blöjor på Stella sedan hon skrevs ut från sjukhuset i april i år, känner jag mig inte särskilt osäker på den saken. Jag tror för den delen inte att någon mamma till en 7 månaders baby känner sig särskilt tafatt eller bortkommen gällande blöjbyten.

"Här har du tvättlappar", säger sköterskan.

"Tack", säger jag och fuktar en och torkar bort bajs.

Hon går fram och ska hjälpa till och hålla bena. Hon noterar dock inte att hon mest liksom står i vägen för mig då.

Men, det är ok. Ren omtanke kanske?

"Men ska du inte ta tvättkräm?" frågar sköterskan.

"Tvättkräm? För lite bajs. Nej jag tror på vanligt ljummet vatten", tänker jag. Men tar fram den där förbannade tvättkrämen.

"Nej den tänkte jag på", rättar hon mig när jag valde fel sort.

"Ska du inte fukta lappen lite mer?" säger hon sedan när jag börjat tvätta rumpan med krämen.

Jag fuktar tvättlappen. Tvättar rumpan igen.

När jag tvättat Stellas rumpa i enlighet med sköterskans instruktioner (precis som att jag vore dum i huvudet) så säger jag, "jag ska bara torka torrt med". (Hon vaktar som en hök).

Jag tar en till tvättlapp (det är sådana som Vi (mitt jobb)) tillverkar, dem gillar jag. De är mjuka.

"Men ska du inta ta papper istället, det är mjukare. De är så hårda de tvättlapparna." säger hon då.

Är det bara jag som överreagerar? Eller är det så att avd 327 faktiskt äger mitt barn så fort det kommer innanför entrédörrarna?

Ja så måste det vara.

I somras inte bara ägde de mitt barn, utan även mig, och definitivt mina bröst. De hade ett litet schema över när jag skulle amma och pumpa, när jag skulle sova och när jag fick åka hem. Stella skulle äta var 3:e h men orkade ej amma mer än ca 4 mål per dygn. Men givetvis skulle ett av de målen vara 02 målet mitt i natten. För det var minsann bäst för mina bröst. Så var det. Inte sova. Upp med dig, amma (de 10-20 ml hon orkade suga). Jag föreslog att jag ammade 05 målet istället så jag fick sova från 23-05. Det gick inte för sig.

Jag protesterade. Det gick heller inte för sig.

Så, tur att det bara är En förbannad natt vi ska stanna denna gången. Annars står det nog i journalen att mamman på rum 2 är aggressiv.

Om ni har några tips på hur vi mammor kan få lov att vara mammor till våra barn även på sjukhusen kan ni väl komma med dem till mig.

OCH, jag måste så klart avsluta med att säga att avd 327 visst är super-duper. Alla är inte sådana här, nej så klart inte. Men de finns.

Jag vill ju få vara den mamma jag är till min lilla Stella även på sjukhuset. Jag vill få bestämma själv över hur jag ska byta mina blöjor.

Nu sover hon gott, har badat och duschat henne med descutan i kväll. En dubbeldusch. Kl 10 .00 ska vi vara på avd igen. Önska oss lycka till. Jag tror hon ska opereras vid 12 tiden. Men det är ingen stor operation. Bara lite prover, lite vidgning samt lite kontroller.

Vi ses o hörs,

kram till er!

Kronisk trötthet? - nej, bara vanlig småbarnsutmattning

Idag kom jag inte ur sängen förrän 11.30, fast eg var ju kl bara 10.30 vilket lättade mitt dåliga samvete lite. Utvilad? Nej, inte alls.

Barnen vaknade så klart mkt tidigare. Leia fick lägga sig hos oss och bara ligga o stirra upp i taket antar jag (vi kallar det gosa det låter så mkt mer positivt!). Jag förmådde inte röra på mig. Låg alltså i sängen ca 11 h i natt, (om man bortser från lite amning samt de 3 kiss-och bajsincidenterna som var i natt inkl ett lakansbyte och en dusch...nej det var inte jag som kissade på mig) och det var inte tillräckligt.

Vad gör man då? Accepterar man helt enkelt läget att en småbarnsmamma ska vara konstant trött? Eller söker man vård för att det ant är något fel på en?

Nej, man inser nog helt enkelt bara att just nu är det alldeles för mycket i ens liv som tröttar ut en och därför är man trött. Det kommer bli bättre. Tids nog! Och just nu får jag acceptera att 11h i sängen med lite avbrott för vanliga nattliga bestyr inte hjälper om man alltid ligger för mycket minus på sömnkontot. För det gör man ju som småbarnsmamma. Ligger minus på sömnkontot. Nästan för jämnan.

Men det finns ju dem som alltid mår så här. Inte bara småbarnsföräldrar med babysar som inte vill sova eller med sjuka barn. Kronisk trötthet kallas ju det.

Jag läste i GP här om veckan att någon forskning kring det visade att ett virus kunde orsaka kronisk trötthet. Tänk att du sover och sover utan att direkt bli störd i din nattsömn, men ändå måste släpa dig ur sängen när du ska upp. Att den så kallade koman aldrig försvinner. Att inget känns roligt. Att du inte har någon spontan energi och känner någon lust och glädje inför saker o ting. Summa summarum: Att bli drabbad av just det viruset måste vara helvetet på jorden.

Och jag kommer bli pigg! Kanske inte just i morgon men en annan dag. De små kommer bli äldre och lära sig sova bättre. Och de är ju inte sjuka för jämnan!

På tal om i morgon. Då bär det av till Drottning Silvias BUS (barn och ungdomssjukhus) igen, vi ska skrivas i på barnkirurgen. Där låg vi ju nästan 4 veckor sist. Huvaligen. Hur ska jag orka detta då?

Nu har vi ju eg gjort det värsta gällande Stellas tarmar (antar jag!). Detta är ingen stor operation, men känslomässigt känns det som att jag går igenom samma sak en andra gång. Men så är det ju inte. Jag vet det. Jag ska peppa mig själv.

Operationen är inte förrän på tisdag så vi hörs i morgon kväll.

Puss o kram- från en som väntar på att vakna utvilad snart!

Hästen Plopp och Lucia idag i köket!

Vad är väl en bal på slottet?

Nu är snart lördagen slut och jag sitter här i min underbara soffa och myser med Tias o Stella, och en bruk pripps. Körslaget är på lite sådär i bakgrunden ni vet... Fanns inget bättre på tv och vi tänkte hyra en film men inte förrän Stella lagt sig. Och det verkar inte bli än. Hon sitter och jollrar och charmar oss i soffan, lika go o glad som hon alltid är. I alla fall när hon är frisk.

För det vill jag nog säga att hon är. Det var en kort men intensiv sjukdomsperiod denna gången. Skönt när det är över. Man andas ut för denna gången. Bara för att vet att det ant kommer en ny inom max 2 veckor. Men så är det ju. Ett litet barn (1-2 år) ska ha ca 10 förkylningar per år, för att bygga upp sitt immunförsvar, läste jag idag. Är det så? Och vi ska behöva oroa oss för tarminflammation varje gång tempen skenar och hon gallskriker? *pust igen*

Men vad är väl en bal på slottet? säger jag igen. Ett favvo-uttryck. För så är det.

Lev här och nu, uppskatta det lilla i vardagen, så kan du andas med lugna andetag och lära dig njuta av det ljuva livet. För så är det. Överallt finns det vackra omkring oss. Eller hur?

Visst smälter era mamma-hjärtan när era barn ler mot er? Eller vad sägs om en nybrygd kopp kaffe på morgonkvisten när ögonen kliar och lill-ungen vill upp 2-3 h innan nyhetsmorgon börjar en lördag?

Nu ska jag natta min goa sessa, sedan hyra en film genom digitalboxen, blev tipsad om den tjänsten av min granne. Verkar passa oss perfekt.

Puss o Kram på er o tack för alla fina kommentarer i bloggen!

En blandning av yta och djup

Nu har jag kompletterat min lay out på bloggen med en blogg-beskrivning, har ni sett det? Där står det i vilket fall att jag skildrar "stort som smått" samt "en blandning av yta och djup". Så är det. Sådan är jag.

Vad vore livet utan att omge sig av vackra ting? Så som min nya soffa i ull från bolia, kärlek. Eller min nya stickade väst inköpt från Raglady. 2 vackra ting som förgyller min vardag. Annat exempel är smink, gillar att läsa om olika nyheter, nya läppglans eller ögonskuggor, för att inte tala om att gå runt på NK's sminkavdelning o prova dofter och kolla in ansiktskrämer. Så mycket yta det kan bli. Roligt men inte allt. Livet har mer att erbjuda än så.

Jag leker gärna amatörpsykolog, amatörläkare eller varför inte amatörfilosof!

Att fundera över frågor utanför vår vardagliga sfär har vi nog alla gjort. Vart slutar universum? Eller var universum oändligt stort? Hur stort är oändligt?

En fråga jag inte kunde släppa på ett bra tag var "vad är meningen med livet"? Den hörde liksom på ett naturligt sätt samman med frågan vad som händer när vi dör. Finns det ingen mening med livet kan man ju lika gärna dö. Eller vad är det för mening att leva när man ändå ska dö? Jag funderade och funderade. Detta var alltså inte när jag var liten utan för några år sedan. Jag kunde inte acceptera tanken på att när vi dör finns vi inte mer. Vi bara ligger där i jorden år ut och år in och år ut och år in........ Det går inte. Så kan det inte vara. Nej, vi kommer väl åtminstone till himlen? Jag hoppas det. Fast då gäller det nog att vi sköter oss. Eller?

Är man inte troende så spelar dessa tankar kanske inte så stor betydelse? Eller vad säger du?

För mig spelar de roll. Och jag har nog kommit fram till att när vi dör kommer vi till himmel, gud förlåter ju oss alla och alltså kommer vi till himmelen oavsett vi kört mot rött eller skippat att betala tv-licens.

Och som svar på den andra frågan; meningen med livet är helt klart att vara lycklig. Att leva ett lyckligt liv. Lycka är dock totalt subjektivt. Vad som gör dig lycklig kanske gör mig olycklig.

Vad gör dig lycklig?

I kväll är jag lycklig; Att få vara hela familjen samlad, att få busa i köket en fredags kväll, att få känna att vi mår bra, tillsammans. Det är lycka!

Eller så kan jag skriva; ett glas bubbel med en go ost framför Idol när barnen somnat sött i sina sängar, det är lycka!

Frågar jag honom jämte mig i soffan svara han "min underbara familj och att blåvitt spelade 3-0.

En blandning av yta och djup.

Hela familjen busar i köket!

Puss o Kram på er,

Ps; Stella mår mkt bättre och har ammat och druckit ersättning idag, kanske inte i den utsträckning att vågen ökar och bvc jublar, men det räcker för att mitt mamma-hjärta ska dunka i sin normala rytm och för att jag ska kunna sova ännu en natt! Ds

Boel- du är grym!

1177. Sjukvårdsrådgivning. Har inte riktigt hängt med när de började sin verksamhet, för några år sedan vill jag minnas att man ringde ett annat lokalt nr, och fick stå i kö ytterst länge om det ens svarade... Men nu så har de inte bara otroliga kunskaper om ovanliga sjukdomar (som jag fick erfara i förrgår, vilket ni minns från mitt förra inlägg) , de tom engagerar sig personligen i de patienter som ringer, och bryr sig!!

Jag är imponerad. Boel hette sjuksköterskan jag ringde igår kväll. Ville kolla läget om hur lite vätska en 7 månaders baby kan få i sig på ett dygn och att det fort är ok. Jag hade ju gett henne vatten på nappflaska, en klunk då och då, amma gjorde hon ju ej. Jo, igår vid 07 tiden ammade hon lite och behöll det. Boel konstaterade rätt snabbt att detta lät som alldeles för lite vätska. Jag "tjatade emot" och tyckte ändå att hon sov gott nu (skrek inte) och hade ju ammat vid 07 samt 19 (dock kräkts upp). Boel nöjde sig inte.

Hon lyckades övertala mig att åka in till Östra igen, efter att återigen pratat med sköterska på barnakuten. Jag var så fasligt trött och orkade inte och ville inte dra iväg igen, mitt i natten mer eller mindre. Hade ju dessutom fortf sprängande huvudvärk och ont i armen.

Boel och jag pratade nog i 20 minuter innan hon lyckats få mig tillräckligt orolig så att jag packade iväg oss i bilen. Inte nog med det, hon tog mitt mobilnr och ringde upp två gånger, en gång innan jag hunnit iväg och en gång vid 00.30 för att kolla hur vi mådde och att vi kommit in till sjukhuset. Det kallar jag personligt engagerad!

"vad skönt, nu kan jag sova gott i natt" avslutade hon vårt samtal. En eloge till Boel på 1177!! Rätt kvinna på rätt plats!!

Hur som helst var det helt riktigt att åka in till Östra igen, efter en låååång väntan träffade jag Dr Simon som konstaterade vätskebrist och ordinerade sondmatning efter att ha hittat alldeles för mkt blåsor i Stellas lilla mun. "Åhh har hon fått mul- och klövsjuka?" frågar jag. "Mul- och klövsjuka är en djursjukdom" svarar Simon. Där bestämde jag mig för att vara tyst.

Kl 05.00 släckte de lamporna på mitt o Stellas rum, kl 08.00 sa en käck sköterska god morgon och tände lyset. Tjena på dig med!

Nåväl, nu är vi hemma från sjukan. Stella har börjat äta igen, och nu får jag hålla mig till strikta var 3:e h. Det svider i mitt mamma-hjärta när jag ser min lilla fågelunge som väger alldeles för lite mot vad hon ska. Mindre än sista bvc-besöket som var för 3 veckor sedan, och ungefär som för 2 månader sedan. Nåväl, min tappra tjej har återigen bevisat att hon klarar det mesta. Inte mkt gnäll har det vart. Och de vanliga kommentarerna dök upp även denna gången "Men hon ser ju fin ut". *suck*

Om någon vill ha en guidad tur på Drottning Silvia kan ni boka in en tur med mig, jag kan de smarta genvägarna så man slipper gå genom akuten där alldeles för mkt baciller härjar, vet vart man kan roffa åt sig gratis kaffe och vart man kan amma ostört.

I natt SKA jag sova, om det så är det sista jag ska göra...

Kram på er!!

Världens finaste baby!!

Sjukstuga

Man slås över hur mkt 8 kg är att gå o bära på mer eller mindre 24 h i sträck. Det kanske man borde klara men jag har faktiskt rätt ont i kroppen nu. Hade jag inte haft ont i armen pga sprutan jag tog igår hade det nog varit lättare.

Stella har fått någon elak virusinfektion och är verkligen sjuk. Hon vill inget alls, inte amma, inte dricka vatten eller ersättning eller äta gröt och inte sova själv, bara ligga i min famn. Het som en liten kamin. När hon väl somnat i min famn vågar jag knappt röra mig, blev sittandes i soffan 1 h framför tv 24direkt, något möte från Sverigedemokraterna var på tv, tog ett tag och lista ut vad jag "kollade på". De behandlande en motion som gällde att någon ville införa dödsstraff. 3 för och något 123 mot. Hm.. ska man skratta eller gråta? Jag förundrades över att många såg så sympatiska och trevliga ut, som vem som helst... huvaligen! Säger inget mer så är inget sagt. Till saken hör att när hon väl somnat får man liksom inte röra sig ur fläcken (vilket behövdes för att fjärrkontrollen låg en bit bort) för då vaknar hon och gråter igen, min lilla skrutta som annars är så go, pigg o glad!

I alla fall, Stella fick plötsligt hög feber igår kväll, ca 40 grader, och skrek hysteriskt av smärta och hade verkligen panik i blicken, för att sedan tuppa av i min famn allt mellan 5-20 min. Detta trots smärtlindring. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen. De är verkligen fantastiska. Man kan ju tro att de inte har koll på allt men hon jag pratade med var otroligt uppdaterad på Hirschsprungs sjukdom, och mycket sympatisk och förstående. Jag sa att det sista jag ville var att åka till sjukhuset nu men ville ha lite råd om hur jag ska tänka ang Stella över natten. Signaler och så. Hon befinner ju sig i en helt annan situation än "andra barn" eftersom hon kan få en livshotande tarminflammation som man inte får vänta med att söka vård.

Denna kvinna kontaktade i sin tur drottning Silvias Barnsjukhus för rådgivning ang Stella. Tänk att det kan funka så smidigt?! Jag blir så glad.

Givetvis fick vi ordination att åka in och visa upp henne. Skit oxå. Kl var 23.00 när jag kom iväg och Stella var helt tokig resan dit.. skrek som en stucken gris. Väl där var det som att trycka på en knapp och jag fick ett "annat barn". Hon piggnade till, slutade skrika och jollrade tom till sköterskan. Suck! Detta beteende borde ju finnas i Svenska Akademins Ordlista, för inte är det första gången mitt barn blir "till synes plötsligt bra" så fort man slår av motorn framför sjukhuset?! Eller vad säger ni alla mina bästisar? Känner ni igen detta?

Hur som helst, det gick hyfsat smidigt på Östra, fick träffa en bra läkare och de tog prover och kollade igenom henne. Virus sa det. Ingen fara för mage o tarm än så länge. Precis vad jag trodde. Var hemma runt 2 tiden i natt och 04 var hon helt tokig igen och fick bära o vyssa.

Biverkning från sprutan har jag fått. Känns som huvudet ska gå i tusen bitar, var ännu värre i morse. Kunde knappt ta ett steg. Hur skulle jag få Leia till dags? Tias var på jobbet sedan 3 h tillbaka. Tur att man har snälla grannar, tack Magnus!

Nåväl, dagen är avklarad och nu återstår bara att övervinna nattens alla trix för att inte låta mig sova. Jag ber till gud att Stella sover några h. Och att hon vill amma eller dricka vatten. Har konstigt nog glömt av hur jobbigt det är med sjuka barn. Kanske är det naturens sätt att överleva? Förtränga det jobbiga och komma ihåg de bra stunderna? Så måste det vara.

Stella idag i soffan när febernedsättande verkar.

Kram på er

Ps Tack för kommentarerna ang Stellas sjukdomsförlopp, jag tänkte skriva om tiden på sjukhuset med om ett tag. Ds

Stellas sjukdom fortsättning-del 2, Diagnos

Här kommer fortsättningen på den förra berättelsen, när Stella får sin diagnos, ni som inte läst det förra inlägget, läs det först så hänger ni med bättre.

Väl på BB så tog det inte lång tid innan läkaren kom in på vårt rum, kanske två minuter. Hon lyssnade på Stella, tittade på henne, sa att magen var extremt svullen, (duktig Stellas pappa som såg det själv tidigare!), ställde lite frågor och ordinerade inskrivning för Stella på NEO, avd 316, ordinerade dropp, lite mer prover samt röntgen av mage o tarmar.

Vi körde upp Stella med det samma till NEO och på vägen upp kräktes Stella igen, gul-grön sörja och läkaren sa "Ja så där ska det ju absolut inte vara".

Väl på NEO gick allt rätt fort, de tog Stella till ett annat rum och skulle koppla in dropp, då lade de henne på en varm brits och satte ett band runt huvudet för att hitta ett bra blodkärl, sedan stack de henne i huvudet o Stella skrek massor. Det var jätte-jobbigt att se på, och jag hade jätte-ont av mitt kejsarsnitt och hade svårt att stå upp. Tias var inte med oss just då, tror att han åkte hem en snabb sväng för att hämta lite småsaker vi behövde när vi skulle bo på bb igen.

Det var folk över allt på avdelningen, massa andra barn på Stellas rum och sköterskor som sprang fram o tillbaka. Jag tyckte det kändes jätte-jobbigt. De tog bilirubin-prov igen och hon hade ett högt värde, över 350 nu helt plötsligt, vilket egentligen innebär att man ska sola, men de sa att de skulle avvakta tills de pratade med läkaren.

Läkaren som var kvinnlig kom förbi flera gånger och tittade på Stella, och frågade sköterskorna om röntgen hade kommit. De skulle tydligen komma till neo o röntga, vi behövde ej åka någon stans. Men det dröjde så lång tid innan röntgen kom, och läkaren hann nog fråga en fem gånger.

Mina bröst kändes sprängfyllda och jag kände mig febrig och matt. En annan sköterska sa att jag skulle pumpa ut mjölk eftersom Stella ej äter nu. hm... tänkte jag, hon har ju inte ätit direkt något alls på tre dagar... undra hur brösten mår eg?!

I vilket fall, jag fick hjälp av en snäll sköterska med att hämta en bröstpump och hon satte mig i ena hörnet av rummet där det låg minst 5 andra barn med föräldrar, och satte upp en lite skärm jämte mig. Jag kände mig totalt blottad och utelämnad. Ville inte alls sitta i det där förbaskade rummet och pumpa när det sprang folk överallt! Men jag pumpade, det kändes ändå inte bättre. Tårarna rann samtidigt, jag var så rädd att vi skulle förlora Stella, att hon skulle dö ifrån oss. Vad var det för fel på henne?? Det kändes så eländigt o sitta där bland allt folk med en pump på varje bröst, och stackars Stella som låg i sin säng med slangar alldeles matt.

Efter ca 2-3 h kom röntgen och de tog med Stella till ett annat rum. Tias följde med och skulle hjälpa till lite, bland annat ta av hennes frejka-kudde som hon hade för sin instabila höftled.

De gjorde först en översikts-röntgen över mage o tarmar och den visade att det var väldigt mycket luft i tarmar o mage, men något annat såg de inte. De sa att de även skulle göra en kontraströntgen, dvs spruta in vätska bakifrån o röntga tarmarna. De gick iväg med Stella till en annan byggnad där röntgen låg, Tias följde med. Jag hade ej klarat av att gå så långt, då hade de fått köra mig i rullstol, men jag stannade kvar på rummet. Det var så fruktansvärt hemskt att sitta och vänta på avdelningen när de var borta med Stella. Men samtidigt kändes det skönt att vara på ett ställe med proffsiga människor och att Tias var med Stella. När jag ej satt och grät bakom skärmen sköterskorna ställt upp, hade jag lite sms-kontakt med några oroliga vänner som undrade hur det gått.

Efter någon h kom de i alla fall tillbaka. De sa att de väntade på svar från kirurger och röntgenläkare. Jag o Tias satt på var sin stol i rummet och jag kunde inte sluta gråta. Vad var det för fel på Stella? Varför kunde hon inte bajsa?

Långt senare, vid ca 23 tiden kom en läkare o pratade med oss. Hon sa att de hade en preliminär diagnos på Stella, sedan sa hon något konstigt namn jag inte ens kunde uttala, jag mindes inte ens vad det hette. Ja ha, sa jag... vad är det då? Hon sa att det är medfött och att det innebär att man måste operera bort en bit av tarmarna, för den biten är sjuk.

Jag fortsatte att gråta, tårarna sprutade o jag kunde verkligen inte lugna ner mig. Då lade läkaren en hand på min axel och tittade mig i ögonen och sa; "Hon kommer inte att dö."

Jag trodde henne inte helt, det kändes inte så...Jag bad henne skriva upp namnet på sjukdomen på en lapp... "Hirschsprung" skrev hon...Hon sa att en till läkare skulle komma o prata mer med oss snart, en från kirurgen.

Efter en stund kom en annan läkare, Ellinor hette hon. Hon förklarade mer, hon sa att delar av tarmarna saknar nervceller som gör att tarmarna kan jobba och förflytta avföring nedåt i tarmarna, och att 10-20 barn per år får denna sjukdom. Så sa hon att de kommer flytta Stella från neo till barnkirurgen i ett annat hus, antingen i natt eller i morgon.

Ja ha, sa jag... o grät ännu mer, jag kunde verkligen inte sluta att gråta, jag var så rädd att Stella skulle dö ifrån oss. Vi satt kvar hos Stella till omkring 24 tiden, sedan gick vi ner till bb. De lovade på neo att ringa oss på mobilen om Stella skulle flyttas under natten.

Det kändes som att mitt hjärta skulle gå i tusen bitar när vi väl lämnade henne själv på avdelningen i sängen. Första gången jag var ifrån henne sedan hon föddes. Hon hade ju legat vid mig alla nätter, jag hade haft henne så nära och hade så starka band till henne. Nu lämnade jag henne ensam i en säng, med massa sladdar.

Den natten sov jag i princip inget alls. Jag hade först kraftig frossa och ringde på klockan så att personalen fick komma med tre extra filtar samt en värmedyna. Vaknade någon timme senare kokhet, hade feber och yrade. Det värkte i hela kroppen och jag mådde otroligt dåligt och drömde mardrömmar.

Natten var lång men till slut blev det morgon och jag skyndade mig upp till neo så fort jag kunde. Tog en macka i handen på vägen upp. Oj vad jag längtade efter Stella.

fortsättning följer...

Stellas sjukdom- del 1, så det började...

Jag vill gärna dela med mig av vår första tid med Stella, när hon kom till livet och hur vi upptäckte att inte allt var som det skulle. Det är många som frågar om hennes sjukdom, så här kommer det...Om ni har fler frågor eller funderingar, tveka inte för att höra av er. Jag berättar gärna. Detta är en text jag började skriva för några månader sedan. Det går bra att prata om det nu så här långt efter, men precis när man var mitt uppe i allt var det för nära, naket och känsligt för att kunna prata om.

Redan när Stella låg i magen hade jag en känsla av att något inte var som det skulle, jag kan inte påstå att jag var säker på att något var fel men min intution gjorde att jag inte kunde glädja mig 100% åt barnet i magen, jag vågade inte. Jag vågade inte fästa mig vid något alldeles för mycket, som kanske sedan skulle ryckas ifrån mig på ett eller annat sätt. Den gnagande känslan kunde jag inte bli av med på 9 månader, hur mycket alla än försökte säga att allt var bra.

Väl ute med ett planerat kejsarsnitt var hon helt fantastisk, 10 10 10 fick Stella och hon vägde 4165 g och var 52 cm lång, helt perfekt! Var detta verkligen sant? Ja, det var för bra för att vara sant!

Hon tog bröstet direkt på uppvaket o sög så fint. Det närmaste dygnet var hon inte så intresserad av att äta men det var tydligen helt normalt enligt bb. Men det kändes olustigt att hon inte var så matglad som mitt första barn. Sedan det närmaste 2 dygnen åt hon lite ibland, men såg mest illamående ut vilket både jag o bb-personalen uppmärksammande men det kunde tydligen vara så och var normalt eftersom de kunde svalt fostervatten i magen. Hon åt alltså lite men dock väldigt korta stunder, kanske ca 30-60 sekunder per mål och det var var fjärde h ungefär!! Men bb personalen såg ju henne suga någon kort stund, o var således nöjd med hennes sugteknik.

Eftersom det var kejsarsnitt blev vi kvar fyra dygn på bb. Jag var dock mycket ivrig på att få åka hem eftersom jag bodde på bb tio dagar i samband med min förra förlossning då jag blev väldigt sjuk. Denna gången ville jag få den första underbara tiden med min baby hemma i mitt hem!

Stella föddes en onsdag och vi åkte hem på söndagen. Jag hade en lite orolig känsla då för hon hade inte velat äta på hela söndagen, hon hade heller ej bajsat sedan hon bäckat några dagar tidigare. När jag läser i min journal såhär efteråt står det dock att "mamman är orolig för att barnet ej vill äta" redan under fredagen. Och det stämmer. Stella var aldrig särskilt matintresserad någonsin Men bb personalen var inte oroliga för det utan sa att vissa barn åt lite men fick i sig mycket ändå. De skrev ut oss i vilket fall. Det var på eftermiddagen, de tog en vikt på henne och hon hade inte vänt i vikt, men det var ingen som reagerade på det heller.

Väl hemma var jag överlycklig för att allt hade gått bra och trots att jag hade sådana smärtor att jag knappt kunde sitta normalt i bilen hem så kändes det inte väl hemma, jag var som sagt överlycklig! Hormonerna levde sitt egna liv i kroppen och det gjorde att jag inte ens kände av någon trötthet.

Men denna lycka blev kortvarig. Det dröjde inte länge förrens jag o Tias började bli väldigt oroliga då vi märkte att hon knappt ville äta. Hon åt ca 30 sek-1 minut var 4:e - 5:e h.Jag ringde bb och rådfrågade,och berättade om vår situation och de sa att jag skulle tillmata henne med min bröstmjölk. Jag ringde även bvc 2 dagar i rad, o de sa att jag skulle intensiv-amma. Jag ville komma in och väga henne men de hade inga tider. Jag sa att hon ej var intresserad av att amma o kräktes bara o inte bajsade. De sa att det var ok att de ej bajsade och kräktes gjorde ju alla babysar. Jag kände dock en stor olustkänsla och nöjde mig inte med det. Fick till slut en tid på tisdagen för att väga henne.Det kändes dock otroligt långt till tisdagen när vi var jätte-oroliga just nu!

Men vad är det för mening o väga en baby som ej har ätit?? tänkte jag... det kan ju omöjligt vara någon idé!!

Stella blev sämre o sämre o sova bara o ville inte äta, när vi matade bröstmjölk kom den upp, där emellan kräktes hon gul grön sörja. Jag o sambo gick o tittade på varandra här hemma o visste varken ut eller in. Den andra natten hemma var hemsk, jag var så orolig att jag inte sov något själv. Låg o tittade på henne hela tiden, att hon andades...

Hon sov så sött, grät inget alls, ville inte äta o inte bajsa. Nu syntes det mycket väl att hon minskat i vikt, de runda kinderna var försvunna och låren var mkt smalare. Hon var även otroligt gul nu, inte bara ansiktet utan kroppen och ögonvitorna med. Detta sa jag med till bvc i telefonen, de gjorde inte mkt notis om detta heller.

Väl på tisdagen åkte vi till bvc till vår uppsatta tid. Vi förklarade läget för den sköterskan vi hade där, sa att hon inte äter något knappt, att hon ej ätit riktigt sedan lördag kväll (detta var tisdag lunch) o sa att hon kräktes gulgrön söjra och att magen stod rätt ut, den var jätte-läskig. Jag sa att jag ville att hon skulle kolla crp samt bilirubin, för att hon var så gul.

BVC tanten sa att hon tyckte att magen såg normal ut. Hon vägde Stella o konstaterade att hon gått ner över 500 g!! Jag bad henne igen att ta ett bilirubin prov o crp eftersom Stella blivit mycket gulare.

Hon sa att de ej hade någon läkare där o att hon inte kunde fixa det. Hon sa med att jag måste intensivamma Stella nu så att hon får i sig mat. Jag berättade att hon inte är intresserad av att äta så det går inte, hon hulkar om man lägger henne till bröstet. Jag sa att hon ej bajsat på flera dagar o att hon bara kräks. BVC-tanten reagerade inte på detta. Hon sa att jag skulle åka hem o ge mat så kunde hon komma hem till oss o väga Stella dagen efter. Hon försökte även prata om hur svårt det kunde vara för mjölken att rinna till när man förlösts med kejsarsitt. Då satt jag på en stol och hade försökt amma Stella, så det rann ner mjölk i en liten pöl på golvet. Jag frågade tanten om hon verkligen tyckte det såg ut som att det var svårt för min mjölk att rinna till?? Jag var otroligt orolig och frustrerad över att inte bli tagen på allvar.

Vi nöjde oss alltså inte med bvc-sköterskans förslag om att tillmata Stella hemma, vi kände en stor olustkänsla och var riktigt oroliga över vårt barn. Stella var allt mer slö o ointresserad av mat o hade en väldigt stor mage. Vi fick bvc-sköterskan o ringa bb. BB erbjöd sig kolla på Stella senare på em. Ok tänkte vi, bara en läkare kollar på henne med.

Vi fick en tid om 4 h, så vi åkte hem o åt lite lunch själva o vart väldigt oroliga.Vi försökte även tillmata henne hela tiden men det rann ut i mungipan. Eller så kräktes hon återigen, ingen liten vit bröstmjölk utan grön sörja.

Efter 4 h var vi på storkenmottagningen på sjukhuset. Väl där konstaterade hon att Stella blivit sämre i sitt gulvärde o vi berättade allt som hänt, att hon kräks gul-grön sörja o inte ätit på 3 dagar o inte bajsat på minst 5 dagar. Sköterskan ville att jag skulle pumpa ut mjölk så att hon kunde mata Stella på flaska. Även denna sköterska förstod inte allvaret i situationen utan tog allt med ro och pratade mkt om mat osv.

I vilket fall fick jag sätta mig o pumpat mjölk till Stella och sköterskan skulle spruta in det med en spruta i munnen på henne, Stella åt 25 ml (bm tvingade i henne det), "hon kommer kräkas upp det" sa jag. Sköterskan såg på mig och sa att jag inte skulle ta ut något i förskott. Jag hade lust att skrika rätt ut, ta hit en läkare för helvete, ser ni inte att mitt barn är apatiskt och sjukt!! Jag satt på en stol och grät floder, tårarna bara strömmade ner, hur kunde någon vara så här nonchalant! Jag hade sagt till henne flera gånger att jag ville att de skulle ta CRP samt kontakta en läkare.

I vilket fall, mycket riktigt, inom 10 min kom det vi matat Stella med upp, plus massa mer grönt. Först då hände det grejer, det blev lite fart på den barnmorskan, jag såg på bm att hon blev stressad o plockade upp sin bärbara telefon ur fickan och ringde ett direktnr till en läkare. Äntligen! Hur svårt kan det vara, tänkte jag!!

Läkaren ordinerade inskrivning på bb, samt att vi skulle ta prover på Stella, crp mm.

Oj vad jag blev ledsen, nu grät jag floder, nu var vi tillbaka på det sorgliga stället, de gula hemska korridorerna o barnskrik över allt, det stället där jag vart fast på i 10 dagar sist, det ställe som ger mig så mycket ångest. Men samtigit visste jag ju att detta var det bästa för oss, för mig o Stella, att vi inte klarar denna situation själva, att något är fel, precis som jag känt redan sedan tidiga graviditeten!

Nu kunde det ju bara bli bättre, eller??

Stella sjuk med typisk svullen Hirschsprung-mage.

Alla är bästisar med alla!!

Sist blev det ett inlägg med lite text och massor av bilder, idag får det bli lite bilder (tom inga...) och massor av text!

Idag har det vart en trött dag. Orkade inte ens bege mig till öppna förskolan, vilket jag brukar se fram emot på måndagar. Men det gör inget, man får ha "vilo-dagar" också! Det är faktiskt rätt skönt att ibland bara bestämma sig för att skippa även det man egentligen tycker är roligt att göra, bara för att vara hemma och softa!

Gör ni det ibland? Skippar roliga aktiviteter för att bara ta det lugnt.

På em var det dags att passa barnen någon h på förskolan, vi har ett föräldrarkooperativ och får alltså hjälpa till med diverse saker ibland. Idag var det min tur att ha de små. Jag har läst bok, ritat och vart fröken pekpinne när det skulle stojas lite väl mkt i det sk kuddrummet. Sedan fick jag även ge en mini-lektion i "kamratskap" när ett av barnen inte fick vara med de andra två barnen.

Att inte få vara med. Tänk, är det verkligen redan dags för det? Så små. Bara 3 år. Det liksom hugger till i min mage av bara tanken. Utanförskap. Svårt, känsligt och viktigt.

Det är ju verkligen även vårt ansvar, vi som föräldrar, att lära våra små att de visst ska låta alla vara med. Att alla är bästisar med alla. Att vara en god kamrat.

Men det kan kännas svårt. Svårt att lära de små sådant självklart som inte ens funkar i den vuxna världen. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att försöka lära mina barn att man ska vara en go kamrat och att alla får vara med.

I morgon är det dags o ta spruta- för mig. Vaccinera mig mot den omtalade och fruktade svininfluensan. Astmatiker som jag är får jag göra det redan nu. Lika bra att få det överstökat. Jag vill ju inte sätta min familj i en situation där jag ligger inne i en sk ECMO-lunga eller där jag smittar mina barn bara för att jag inte vill vaccinera mig. Hm.. lite skraj är jag.

Kram o go natt alla mina bästisar där ute!! :-)

Borta Bra Men Hemma bäst...

...heter det. Eller hur?! Det är verkligen en gammal klyscha som dock efterlevts många gånger. Ni vet när man tex vart på en chartersemester i Grekland och solat o badat 1-2 v, druckit gott vin, bränt sig, vart ute för sent... Så kommer man hem till sitt, sin goa säng o sina saker man saknat, eller kanske någon kompis man saknat. Ni vet känslan när man öppnar dörren till sitt hem efter någon veckas semester borta, eller efter en lång hemresa, känslan av det där lugnet som infinner sig, äntligen är man hemma!

Men i kväll infinner sig inte den känslan, den är alldeles borta. Finns ingen stans! Vad hände?

Känslan som istället infann sig var stress, jag fick nämligen köra sista biten hem själv med barnen i bilen, köra in i radhusområdet o packa ut alla saker själv o parkera bilen när barnen var själva hemma, dvs stress. Sedan snabbt få dem i säng. Tias fick åka till jobbet o greja lite. Men det är inte dit jag vill komma. Inte alls.

För när man blir så väl omhändertagen som vi har blivit i Norge, när någon har fixat och ansträngt sig för att att vi ska komma, bäddat rent, handlat mat och lagt fram rena handdukar, ja då blir man lycklig och längtar inte hem alls. När dessutom någon lagar all mat åt en 2 dagar i rad, när man får sitta uppe sent om kvällarna och dricka champagne, ljuvligt gott vin och äta mat som lagts med massor av kärlek, ja då infinner sig faktiskt inte den där känslan när man kommer hem till sitt igen. Inte alls. Utan det jag känner är saknad! Jag hade helst stannat kvar i Ula och myst några dagar till.

Vi bodde i deras gästhus som ligger på tomten, helt underbart att ha ett sådant ställe. Där skötte vi oss lite själva men kunde samtidigt ta del av lek o bus i huset så mkt vi ville. Idag fick jag dessutom sovmorgon efter en lite för sen kväll för en trött mamma som jag!!

Tack Maria & Co för höstens höjdpunkt, ni är verkligen helt underbara!

Här bjuder jag på några bilder från helgen!

Leia på båten mellan Strömstad - Sandefjord.

Huset som vi fick ha för oss själva!

Detta är lilla Ula.

Leia och Ebba på deras tomt, klättrar i berg.

Mmmm bara för att visa vilken mysfaktor det var...

Frukost lördag morgon.

Stella- jag åker ingen stans utan min gåstol!, försöker här ta Alberts napp.

Här får tjejerna lunch ute på ett trevligt ställe i grannbyn Sandefjord, på Lördagen!

Mathias o Maria på lunch-stället.

Lek på Ebbas fina rum!

Mina barn!

Hoppas ni "här hemma" haft lika go helg som vi, men det tvivlar jag på!

Puss o Kram- Hemma Bra men Borta bäst!