Allergichock och en stark liten Ebbe

Det ösregnar ute. Klockan är tolv och jag ska dricka kaffe här hemma. Ebbe sover i sin bilstol i hallen. Han sover som bäst om morgonen och förmiddagen. Istället för om natten. Och jag tänker att det nog är rätt så typiskt för små spädbarn.

Jag och Ebbe har varit inne i stan på morgonen. Jag skulle till min allergiläkare och allergi-vaccinera mig. Det gör ju jag var 8-10:e vecka, i nästan fyra år. Så det blir några turer. Sköterskorna tyckte att Ebbe var så fin så fin och alla ville hålla och lukta på honom. Och jag berättade om min allergi-chock jag hade för två veckor sedan. Det har jag nog inte berättat här. 

Men läskigt var det. Det började med att jag märkte att det kliade på armarna och ryggen. Jag låg i sängen och försökte sova. Ebbe och de andra sov. Klockan var kring midnatt. Jag kliade och kliade men det gav inte med sig. Så spred det sig till resten av ryggen, magen, benen och halsen. Och så kände jag att jag behövde ta astmaspray. Jag blev även lite hostig. DÅ förstod jag, hm, detta måste hänga ihop. Så jag traskade ner till badrummet och kollade mig spegeln. Jag såg ut som en svullen skär gris. Jag var alltså alldeles rödflammig med prickar och nu började halsen svullna till rejält. Det blev tätare och tätare. Och jag kände hur paniken började komma. Men eftersom jag går och allergivaccinera mig har jag alltid en dos kortisontabletter hemma, betapred. De ska jag ta om jag får en reaktion på själva vaccinet. Som man kan få. (Vilket jag inte fått ännu tack och lov). Jag letade febrilt i en liten stund och fann dem till slut i en liten låda. Läste på påsen och gjorde som det stod. Det vill säga löste upp tolv tabletter i lite vatten. Sedan ringde jag sjukvårdsrådgivningen, 1177 och sa som det var.

"Du ska lägga på luren och ringa 112," sa hon till mig då. "Men jag har ju tagit kortisontabletter" svarade jag. "Ja men mitt råd är att du ringer 112 efter en ambulans, eftersom svullnaden kan komma tillbaka. Man vet inte om tabletterna tar bort chocken eller inte" svarade sköterskan i telefonen.

Tusan också, tänkte jag. Med en 10 dagar gammal baby hemma tänker jag INTE åka ambulans. Det har jag gjort förr. (När jag hade akut gallsten när Stella var tre veckor gammal). Och det är inte att rekommendera. Eftersom de inte ens har en ynka bröstpump på hela Sahlgrenska sjukhuset så risken att man drar på sig mjölkstockning alternativt bröstböld på köpet, är överhängande stor. Eftersom väntetiden för vård är typ tre gånger så lång som väntetiden för mammans bröst för att amma/pumpa ut mjölk.

Nåväl. Jag lade på och ringde 112. Vågade ju inte göra något annat för jag tar ju hellre en till bröstböld än avlider av kvävning, tänkte jag. Tjejen i luren svarade med det samma. "112, Vad är det som inträffat?" "Jo, jag vill egentligen inte ha en ambulans..." började jag trevande. "Men då ska du inte ringa hit" fortsätter hon rakt och snabbt. "Jo, men jag har en allergi-chock" säger jag då. "För råd ringer du 1177, säger tjejen igen mycket snabbt, och fortsätter sedan med att fråga vilken adress jag bor på. "Ja men det var ju det jag gjorde och de sa att jag skulle ringa hit efter en ambulans, men jag vill inte ha en" säger jag lite halvt uppgivet och förvirrat och uppger sedan min adress. Och jag ville liksom förklara att jag absolut inte vill åka in om de inte tror jag ska dö typ... "Är det Caroline jag pratar med", fortsätter hon sedan. "Ja", svarar jag, varpå tjejen ber mig vänta lite så blir jag kopplad till en sköterska.  

Och efter typ fem minuters samtal konstaterar vi att jag ju faktiskt kan andas just nu, om än dock något svårt. Och att vi avvaktar och jag väntar en halv timme så ser vi vart det tar vägen. Och om jag känner det minsta att det vänder och blir sämre ringer jag bara upp direkt igen. "Ok tänkte jag, det låter bra". Och så lade jag på. Och efter en halv timma kände jag mig betydligt bättre. Ja det var som att någon viftat bort locket som satt för halsen och jag kände att luften kom tillbaka fullt ut.

Så jag gick och lade mig istället. Skönt!

Ja... Så därför fick jag även träffa läkaren idag. Men han trodde detta var en "kortslutning" i kroppen som en reaktion i eterförloppet av graviditeten och att jag förlösts. Det låter ju rimligt. 

Så jag fick mina tre sprutor idag. 

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe här, och i eftermiddag ska vi till bvc och väga och mäta Ebbe. Spännande! Igår lade jag honom på magen för första gången. Han har ju tränat på våra bröst när vi håller honom, har honom på bröstet när vi halvligger i soffan. Men han har aldrig varit själv så innan. 

Och se så stark han är i nacken blott tre veckor gammal.

Tre veckor och fyra dagar gammal.
Och väldigt stark!

Jag vilar lite sedan då...

Stolt storasyster!

Puss och Kram

Ebbes förlossning, 31 mars 2012

Nu är Ebbe snart tre veckor, närmare bestämt 19 dagar. Så jag tänkte att det var dags att skriva om min förlossning. Om du vill läsa om Leias, läs här, och Stellas förlossning har jag visst aldrig skrivit om, antagligen för att jag kom av mig då vi fick läggas in på barnkirurgen hastigt när hon var sex dagar gammal. Men ni kan läsa lite här om just den tiden.

Ebbes förlossning, Lördagen den 31 Mars 2012. 

Det var lördagsmorgon. Hela familjen var hemma och jag och Stella låg fortfarande kvar i sängen. Stella sov men jag låg mest och hade ont i ryggen. Jag funderade över om det var för att hon legat och sparkat mig i ryggen under natten. Men nej, det kändes inte riktigt så. Det kändes annorlunda. Efter någon halvtimme med värkar i ryggen gick jag upp för att ta en värktablett. Tanken på att det var RITIGA värkar hade bara susat förbi genom mitt huvud lite snabbt.

Jag gick ner till Leia och Tias. De åt frukost och skulle iväg på simskola om någon timme. Nu var klockan strax efter åtta och jag satte mig i soffan. Värkarna kändes allt mer tydligt nu och det var ju inte bara i ryggen, utan även magen. Jag sa något till Tias om att jag kände mig konstig. Och sedan letade jag upp numret till specialförlossningen. Jag kände att jag ville prata med dem. För vi hade ju trots allt planerat kejsarsnitt först på tisdag, om tre dagar, och detta började kännas lite olustigt. Jag ville ju inte behöva snittas akut.

Jag ringde upp och sa som det var. barnmorskan som svarade ställde massa frågor, bland annat hur länge värkarna varade och hur ofta de kom. Jag kunde inte riktigt svara på den frågan men försökte tona ner det hela och sa att de nog inte var så länge, inte en halv minut ens och max var tionde minut, gissade jag på. Ok sa hon, du får avvakta hemma och se vad som händer, och hör av dig om det blir mer.

Ok tänkte jag och lade på. Jag kände mig rastlös och lite orolig och hade ingen lust att äta frukost. Jag sa det inte rätt ut, tänkte nog inte tanken fullt ut, men kände på mig att mat i det här läget var väldigt onödigt. För TÄNK om det bli operation idag istället, då ska man ju ha fastat... 

Jag gick omkring lite här nere och grejade med lite kläder och tvätt. Men blev avbruten av smärta med täta mellanrum och fick ställa mig och djupandas. Detta fick mig att vilja kolla noggrannare hur ofta värkarna kom. Det måste ju finnas en app för detta tänkte jag och tog fram min iPhone. Mycket riktigt. Jag hittade en för några kronor och laddade hem den. Sedan var det bara att vänta. Och trycka på knappen när en värk kom. Och trycka igen när den försvann. Och helt plötsligt fick ja gupp en graf där det stod att jag hade tre värkar på tio minuter som varande cirka 90 sekunder.

Men HJÄLP! Jag ska uppenbarligen föda barn, tänkte jag nu fullkomligt klart. Och sa till Tias att han får hoppa över simningen för att jag fått regelbundna värkar. Jag ringde nu förlossningen igen med denna nya info och hon sa att vi skulle komma in med det samma. Jag blev plötsligt rätt så stressad och insåg att vi inte hade någon barnvakt. Och att barnen skulle på två barnkalas den dagen.

Vi kom fram till att min syster antagligen var det bästa alternativet för barnvakt och ringde henne. Och tack söta syster för att du ställde upp och åkte tio mil till oss för att passa barnen. Jag sa att vi skulle in på kontroll och att hon fick skynda sig lite.

Några timmar senare och många värkar senare var hon här. Och jag hade under tiden klätt på mig och försökt att packa en liten bb-väska. "Ut i fall att" sa jag till Tias och Cilla. Fast innerst inne visste jag, idag händer det!

Vi sa hej då till barnen och vid kvart i tolv var vi uppe på förlossningen. Barnmorskan som tog emot mig var snäll och trevlig. Jag brättade att jag eg skulle snittas på tisdag och att jag redan var inskriven. Jag hade ju varit på östra två dagar tidigare och skrivits in. Tack gode gud för det!

Så allt var klart och förberett. Prover, samtal och information med mera. Nu kopplade barnmorskan upp mig på ett ctg, för att kolla hur mycket värkar jag hade. Det gjorde förfärligt ont att ligga på rygg med detta bandet på. Jag försökte ligga still med det gick inte. Fick sitta upp och gå lite.

Efter någon halvtimme kommer hon in på rummet och säger att det är klart och nu var det dags för undersökning. Den visade att jag var öppen tre cm redan, och att den så kallade livmodertappen redan var utplånad. Alltså var förlossningen igång. Vilket jag givetvis redan visste.

Barnmorskan sa att hon skulle meddela läkaren detta och återkomma till mig. Jag passade på att tala om att jag ej ätit sedan kl 22 dagen innan. Detta var de mycket nöjda över.

Någon minut senare kommer läkaren in på rummet och vi pratats vid. Hon bekräftar det som är sagt att förlossningen är på g och att babyn vill ut. Och säger sedan att hon meddelat operation detta och att vi i eftermiddag kommer att bli föräldrar. Klockan var då runt 13.15.

Eftersom jag mått så pass dåligt i synnerhet under slutet av graviditeten med bland annat graviditetsdiabetes och svår foglossnigen kändes det otroligt skönt att höra de orden! Och nästan för bra för att vara sant!

Och helt plötsligt gick allt väldigt fort. Barnmorsan kom in med operationskläder till mig och descutan-svampar som jag skulle ha när jag duschade. Hon sa att operation kommer och hämtar mig om en halv timme så att jag fick duscha nu med det samma. 

Sagt och gjort. Jag tog mig en varm härlig dusch med denna tvål och Tias var och parkerade om bilen och hämtade bb-väskan. Han hade även åkt och handlat lite mat till sig som han precis hann slänga i sig. Och strax efter vi var klara var det dags att åka iväg. Klockan var nu strax efter 14.

Operationsrummet låg på samma avdelningen och var fylld med folk i gröna, vita och blåa kläder när vi kom in. "Hej Caroline jag heter... och jag är..." sa den ena efter den andra. Eftersom jag varit med om detta två gånger tidigare blev jag ändå inte så stressad som jag varit innan. Jag påpekade för narkosläkaren att jag ville ha en lokalbedövning på ryggen innan själva ryggbedövningen lades. Han menade att det ju då blev två stick i ryggen... Och jag stod på mig och menade att ok men det första sticket gör ju inget om jag hoppar till vid. Vilket jag automatiskt gör när någon sticker en nål i ryggen på mig. Medan jag absolut måste vara still vid det andra sticket, och därför behöver denna bedövning. Så två sprutor skulle det bli. 

Jag satt på kanten på britsen och de kopplade syrgas, satte en extra droppnål, kopplade blodtrycksmätare, syremätare och sedan var det dags att kuta rygg. Narkosläkarens fingrar var väldigt hårda och han kändes rätt så brutal. Jag skrek AJ bara han klämde på kotorna och han kontrade med att säga att han inte ens börjat ännu. Nej men det gör ju ONT sa jag tillbaka. För det gjorde det. 

Hur som helst var det snabbt över och jag skulle snabbt lägga mig ner. Jag lade mig ner och kände den välbekanta värmen sprida sig längs ryggen och ner i benen. Men trots detta kunde jag fortfarande vika på fötterna. Och nu åkte det gröna skynket upp framför huvudet och de började tvätta. Jag kände mig orolig över att jag kunde vicka på tårna och sa detta till läkaren. Men det är jag inte ett dugg orolig över, svarade han tillbaka. Ok då, tänkte jag och föreställde mig att de skulle börja skära i min mage trots att bedövningen inte verkat tillräckligt länge. 

Plötsligt kom operatörerna in och så var det hela igång. "Håll min hand", sa jag både till Tias och sköterskan på andra sidan. De gjorde så, och personalen pratade med oss konstant. Jag tittade på klockan på väggen och försökte koncentrera mig på att inte bli stressad. På att behålla lugnet. Och andas. Men tiden gick l å n g s a m t ! Det tog minst över 20 minuter innan de började bli så pass klara med att komma in i magen så det var dags att få ut babyn. Och orsaken till detta är att jag hade massa ärr-bildningar sedan de två tidigare snitten. 

Men helt plötsligt hör jag det. Det efterlängtade skriket. Jag fylls av en ofantlig värme och känner en obeskrivlig omedelbar glädje och vill bara få se honom. Frågar Tias om det är en kille, som de sagt till oss. Och visst var det så. Barnmorskan frågar om jag vill ha honom på bröstet direkt och visst vill jag det. En skrikande liten blodig baby hålls upp jämte mig och läggs så gott det får plats bland slangar och skynken, på mitt bröst. 

Åh mitt barn, tänker jag. Mitt älskade barn.

En liten stund senare är det dags att ta honom till rummet jämte för att klippa navelsträngen, mäta, väga och undersöka. Han fick 10 10 10 och var 48 cm lång och vägde 3600 gram. 

Och han lindades in i ett varmt täcke. Jag låg så klart kvar, bedövad som jag var, och operatörerna höll ju på att sy ihop mig. Men jag minns hur jag vrider på huvudet där jag ligger och ser in i rummet där min son och hans far är. Och även någon från avdelningen 316 och barnmorsan. 

Och efter en liten stund kommer de ut med honom igen och lägger han hos mig. De tar foton på oss och jag är nog den lyckligaste mamman på jorden just nu!

Sedan försöker de få mig att bli skjutsad, alldeles själv utan man och barn, till centraluppvaket. Det vill säga ett uppvak i en annan byggnad där barnet ej får följa med. Precis så som det blev efter det akuta kejsarsnittet med Leia. År 2006, där jag låg fem hela timmar innan jag fick se mitt barn. 

Men nej nej sa jag väldigt bestämt och en aning upprört. Jag har blivit LOVAD denna gången att vi ska få vara ihop, hävdade jag bestämt. Ni får inte skjutsa mig någon stans utan mitt barn. Jag var klar och tydlig i vad jag sa och vek mig inte en sekund. Och påtalade vikten av att vara ihop för anknytningen och amningen skull! Och någon mer förlossningsdepression hade jag INTE tänkt dra på mig. 

Ja men det är helg nu Caroline, fortsatte personalen, och hade det vart vardag som det vart planerat, hade det gått, men nu går det inte. Vi har ingen personal här på vårt uppvaksrum idag. "Ja men ni får lösa detta, jag är lovad" säger jag. Och vägrar att ge mig.

Efter en stund kommer narkosläkaren tillbaka och säger att han ringt IVA och att vi är välkona dit, allihop, men att då får vi själva ha ansvaret över barnet för det finns ingen personal från bb där.

Just där och då kändes det lite olustigt. Vad då själva ansvara över barnet?

Men då frågade jag helt enkelt min barnmorska om han såg frisk ut. Och om han andades bra. Ja svarade hon på båda frågorna, och då hade jag bestämt mig. Ok då åker vi allihop, svarade jag. Och tänkte att vi inte är längre bort än ett telefonsamtal om något skulle inträffa. Och att det trots allt var en IVA avdelning.

Så med lille Ebbe liggandes på mitt bröst precis vid mitt bröst, körs vi genom kulvertarna och tio minuter senare välkomnas vi på IVA. Väl där ligger vi och myser medan sköterskorna kopplar på smärtstillande till droppet och kollar att jag kan vifta på tårna. Vi passar även på att ringa våra föräldrar och skicka lite mms.

På vår älskade son Ebbe, John, Malkolm! 

Välkommen till världen älskade Ebbe! 

Puss och Kram

Jag vann!!!

Tänk, jag hade turen att vinna en sådan här fin klocka från O'clock.

Det var bloggen Aratorp som lottade ut dem, och igår fick jag reda på att jag var vinnaren.

Klockan är en Italiensk tillverkad och designad silikonklocka, och finns i massor av härliga färger.

Så nu ska jag bara välja färg!

Puss och Kram

Viktökning och virkad babyfilt

Igår var vi på Storkenmottagningen med Ebbe, på sjukhuset. Han vägdes och gjorde hörseltestet. Och hörseltestet var godkänt och vikten väl godkänd! Han har nu passerat sin födelsevikt med 45 gram! Och väger alltså 3645 gram!

Detta känns givetvis extremt lättnande för mig som upplevt det förskräckliga när ens barn vägrar gå upp i vikt, på flera månader. (Stella hade noll viktökning under fem månader som baby, på grund av sin sjukdom då...Hon vägde lika mycket som 4 månaders baby som 9 månaders baby).

Igår var alltså en bra dag för familjen sweetie!

Ebbe på sjukhuset 10 dagar gammal.

Jag har ju förut berättat att jag håller på att virka en babyfilt! Och jag skulle blivit klar med den tills han kom, om han ej hade bestämt sig för att överraska oss genom att vilja komma ut tre dagar tidigare! Så nu är alltså filten ej klar, men det är endast några fåtal så kallade mormors-rutor kvar att virka, och sedan att virka ihop det sista och själv kanten.

Och så här såg det ut för några veckor sedan! Jag hoppas kunna visa er det slutgiltiga resultatet av den virkade babyfilten inom kort!

Mormors-rutor till Ebbes virkade babyfilt

Puss och Kram

Tredje gången gillt vet man...

Det rullar på här hemma. Trebarnslivet alltså. Eller tillvaron med en nyfödd baby. För det vill jag nog nästan kalla honom ännu. Nyfödd, blott 9 dagar gammal.

Och nu tredje gången gillt som nybliven mamma måste jag nog säga att det känns rätt ok. Varandet. För det kommer inte längre som någon överraskning. Eller chock. Nä, denna gången är jag något mentalt förberedd. På att det exempelvis gör förbannat skitont att amma i början. Så ont så att du skriker rakt ut av smärta när din lilla älskling greppar tag kring bröstet. Och så är det. Varje gång. I flera dagar, eller veckor. Nu har jag ammat nio dagar och det gör fortfarande väldigt ont. Om än något mildare. Jag kan behärska mig utan att skrika. Fast det bästa är ju då att jag vet att det-inte-är-för-evigt!

Utan att det går över.

Vips går amningen som en dans. Och man har igen det tusen gånger om. Med mitt första barn, Leia tog det dock över sex veckor och flera besök på amningsmottagningen på sjukhuset innan smärtorna vid amningen lade sig. Det var till att byta grepp, lägga barnet på ett annat sätt och att inhandla specialsalvor för de blödande brösten. Fy!

Med mitt andra barn, Stella, så ammade jag ju knappt första månaden. Först var hon för sjuk för att äta, hon hade ju sin icke ännu diagnostiserade tarmsjukdom. Och sedan, efter operationen var hon dels för trött för att amma/äta själv och dels för dålig i tarmen. Det jag gjorde då var att pumpa ut mjölk och mata i sond. Och tränade lite på att amma där emellan. Men trots att jag pumpade var fjärde timma dygnet runt i trettio dagar lyckades jag ju få en varböld i bröstet, en abscess. Men efter att den stormen lagt sig helammade jag Stella i hela sex månader (med helamning avses att man inte ger barnen något alls förutom just din bröstmjölk i matväg, dvs inget tillägg, ingen ersättning, gröt eller välling...). Och det var ju alltså värt det!

Och hur gör vi nu då? Jo, eftersom Ebbe är väldigt långsam av sig att äta, och helst äter lite och sover lite, i flera timmar, så har vi kommit fram till att det inte alls är hållbart på natten. Man kan inte vara vaken var tjugonde minut hela natten. Vilket det blir om han ska amma, eftersom att han vaknar lika snabbt eftersom att han ju är hungrig. Så det jag gör är att pumpa ut mjölk på morgonen/dagen och spara i kylskåpet, sedan på natten när han vill äta så ammar jag först så mkt det går utan att han somnar, sedan ger vi min bröstmjölk på flaska, och han äter sig mätt på en anständig tid. Och somnar om. I flera timmar om vi har tur.

Och det är jag glöd över. Att jag lyckats komma på. Så här tredje gången gillt!

Sedan har vi det här med smärtorna från själva kejsarsnittet. Det är ju trots allt en stor operation man gör i magen. Och dagarna efter snittet på bb är verkligen en mardröm. Ur smärtsynpunkt. Men även denna gången tänkte jag på hur det varit innan. Och satte upp små mål för mig själv. Exempelvis att jag skulle sitta på sängen den tiden. Resa mig upp. Och så vidare. Och då behöver det inte kännas hopplöst. Tillvaron. För jag vet att jag kommer kunna gå igen. Kissa igen. Och antagligen till och med hosta igen. Utan att det bränner som en eld i magen och svartnar för ögonen.

Fast där är jag inte ännu. Nä. Istället tar jag astmaspray som aldrig förr och djupandas varje gång jag känner att jag eventuellt börjar hosta. För att häva själva hosten.

Och säkerligen kommer jag även kunna resa mig upp ur sängen inom en snar framtid utan att tänka på att först rumma runt på sidan, sedan ner med benen, och sedan ta i med handen. Om jag skulle glömma bort mig, och försöka resa mig upp på ett mer sedvanligt vis, kommer den där eldskärande smärtan i magen igen och jag vill bara skrika rätt ut!

Ja så är det. Tredje gången gillt vet man. Åtminstone tror man sig veta. Vad det är som komma skall.

Fast jag måste nog ändå erkänna att egentligen har man väl inte den blekaste aning om vad framtiden och livet har att erbjuda.

Men en sak är jag dock hundra procent säker på.

Jag är den lyckligaste mamman på jorden!

Puss och Kram

Det förtrollande ögonblicket!

Det är påskaftonkväll och vi tar det lugnt. I vanliga fall kanske vi hade haft besök med påsklunch idag och sedan kollat in påskbrasan på kvällen. Men när man har en enveckas baby i hemmet räcker inte riktigt orken till så mycket mer än att bara vara. Och att klara av vardagsbestyret. Såsom att rå om tre barn. Laga mat två gånger per dag. Ta hand om hem och allt vad det innebär. Och sedan vila däremellan.

Och det är ju så det ska vara. När man har en nyfödd. Tycker jag. Att man bara är. Och sänker ambitionerna och tar vara på stunden. Det förtrollande ögonblicket.

För säg är det inte alldeles magiskt när de små djupblå ögonen tittar allvarsamt in i dina. Allt stannar upp. Och står still. Det är bara du och jag. Och jag tänker, Du lilla mirakel, blott en vecka gammal, med denna till synes eftertänksamma blick, så skör men ändå så stark, som kastas ut i detta liv. Utlämnad till dem som står dig närmast!

Kärleken är bottenlös!

Och det känner vi nog alla här hemma.

Du är så välkommen till vår familj, du efterlängtade son!

Puss och Kram

Vår älskade son Ebbe är här!!!

Vi hade ju planerat snitt till i tisdags. Men lördag morgon vid sju tiden kände jag att något var på g. Jag hade fått värkar. Och klockan åtta ringer jag till förlossningen. De ber mig avvakta. Klockan elva ringer jag igen. Då har jag tre värkar på tio minuter, cirka 60-90 sekunder långa. Och de gör rejält ont.

Ja men du får komma in för kontroll då, sa en barnmorska som svarade i telefonen. Och tack gode gud för det. För när jag väl kom in någon timme senare (jag fick ringa min syster i Borås som fick rycka in som barnvakt åt Leia och Stella som skulle på inte mindre än två barnkalas den dagen) var jag redan öppen tre cm... Akut snitt ordinerades och två timmar senare åkte jag upp på operation. Och en timme efter det var han ute.

 Vår älskade son, Ebbe. Han vägde 3600 gram och var 48 cm lång. Och fick 10 10 10, så klart!

Nu har det gått fem dagar sedan han föddes och vi har fått komma hem från BB. Givetvis slipper jag inte undan infektioner denna gången heller, utan har drabbats av någon elak uvi tror de, och de har redan bytt antibiotika tre gånger efter odlingssvar och rådfrågan. Och jag måste säga att personalen på special bb är en helt annan än den jag mött förr på normal bb. De har verkligen SETT mig och försökt ta hand om ig på allra bästa sätt. Ända tills idag. Då min ansvariga barnmorska inte ens behagade komma in på rummet och säga hej på hela hennes skift, utan skickade in hon som var under upplärning varje gång. Vilket resulterade i att många misstag begicks under dagen och att jag åkte hem med fel antibiotika med mera. Men som tur är, hade jag glömt min mobiltelefon på rummet (under ett täcke) så när jag kom tillbaka för att hämta den någon halv timme senare (ja vi fick vända bilen...) så fångade min favoritbm upp mig för att krama om mig och säga hej då. Jag berättade då kort om det tråkiga avslutet idag och begärde även få provsvaren de lovade att ge mig idag. Givetvis bekräftade det provsvaret (som måste skrivas på av ansvarig bm innan man skrivs ut, dvs att hon kollat det och att man står under rätt behandling) att jag hade fel antibiotika.... Beklagligt.

Men nu tänker jag inte mer på det utan hoppas att jag snart blir helt återställd och slipper denna smärta...

Och är helt fantastiskt tacksam över all go personal som verkligen tagit hand om oss väl.

Mer detaljerad förlossningsberättelse med mera kommer en annan dag.

Nu ska jag gosa med lille Ebbe tills han vaknar och vill amma. Han är väldigt trött av sig och sover i princip hela dygnet så det är lite jobbigt att få honom att äta. Men vi får jobba på det....

Jag och magen. 

Två timmar innan han plockas ut. 

I princip enda fotot jag har på magen!

Välkommen till världen Ebbe. Här på förlossningen! 

3600 gram och 48 cm lång.

Min älskade son!

Två dagar gammal.

Far och son!

Hej du näpna vackra!!!

Givetvis var hela familjen med och hämtade hem Ebbe idag! 

Två stolta systrar.

Tre ljuvliga barn.

Mina barn!

Puss och Kram