Det ljuva livet

Barn är en gåva

2012-02-07T16:08:00.013+01:00

Efter det att jag outat att det faktiskt växer en liten baby i min mage är det kanske någon som har frågor? Kanske någon som undrar hur jag mår? Om det känns lika dant nu som med de andra två graviditeterna? Hur jag känner inför att bli trebarnsmamma? Eller när förlossningen är beräknad?

Själv undrar jag så klart hur allt kommer att gå. Och bli.

Hur kommer förlossningen vara denna gången? Kommer den vara lika fin som det planerade kejsarsnittet med Stella? Där jag minns hur solen skimrade in genom fönsterrutan på Våfflans dag. Hur hela stämningen i operationsrummet kändes alldeles magisk. Hur vi åtta personer på rummet delade något alldeles fanatiskt. Något unikt. En liten Stella som kom till världen.

Och jag undrar hur tiden på bb blir? Kommer jag få vara frisk denna gången? Eller kommer jag ligga sjuk och glömmas bort. Som tiden på bb för 5,5 år sedan, då jag fått Leia. Då jag låg åtta dagar på rummet med ett crp på över 320 utan att något hände. Utan att någon tog några vettiga prover. Prover som visade på livmoderinflammation.

Eller kommer tiden på BB bli som tiden på bb med Stella? Då ingen lyssnar på mig. När jag säger att mitt barn inte äter. Då ingen lyssnar på mig. När jag säger att mitt barn är sjukt.

Eller kommer det helt enkelt bli bra denna gången? En fin förlossning med en fin tid efteråt?

Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Och jag har bestämt mig för att inte oroa mig denna gången. För babyn och magen. Inte ta ut några sorger i förväg. För det blir ändå som det blir.

Och vad som än händer eller inte händer får jag hantera det då och där. Att lära sig leva i nuet och se till hur det är idag, är något jag är evigt tacksam över att jag tagit till mig! Det är så skönt att lämna all oro och bara vara. Klappa magen och ta en kopp te. Och tänka att just nu mår vi faktiskt rätt så bra.

Även fast jag så klart har ont i fogarna denna gången också. Och har lite andra problem med lite allt möjligt. Sover uselt. Trött som få. Och även fast jag har ett bagage med mig med massor av jobbiga och tråkiga händelser. Så tänker jag inte så mycket på det just idag.

Och en STOR fördel med att vänta sitt tredje barn, tycker jag, är att man faktiskt har två redan som slukar ens uppmärksamhet, håller en sysselsatt och är beviset på allt det jobbiga faktiskt är VÄRT det!!!

Ja så är det.

Hur jobbigt det än må vara att vara gravid- är belöningen värd all smärta och allt slit i världen.

För barn är en gåva.

Och det verkar som att jag kommer få hela tre!

Jag är så lyckligt lottad!!!

Leia på bb

Leia och Tias på bb

Stella på bb

Leia och lilla Stella, som precis
flyttats från bb/neo till barnkirurgen

Puss och Kram

Jag längtar!!!

2012-02-04T21:37:00.004+01:00

Med blott åtta veckor kvar till leverans längtar jag mer än någonsin...

...efter denna!!!

Puss och Kram

Operation för Stella om två veckor

2012-02-02T19:36:00.006+01:00

Visst är jag dålig på att uppdatera bloggen???

Jo. Jag håller med. Men det ÄR-SÅ-HIMLA-MYCKET-NU! Och mest handlar det om att springa på sjukhus om allt möjligt. Tänker inte dra hela min sjukrapport här på bloggen men det känns som att jag inte mår helt prima för tillfället.

Fast det ordnar sig nog.

Hur som helst så har Stella fått operationstid nu. Redan om två veckor ska hon in. Phu!!!

Ni vet jag skrev ju att hon var på DSBUS och kollade magen o tarmen strax innan jul. Och att tarmen/sömmen i tarmen inte hade den storleken den ska ha nu vid snart tre års ålder. Så därför ska de töja den under narkos. Kanske minns någon av er förra gången vi gjorde det?

Det känns helt ok att vi ska dit och hon ska göra detta förutom att det självklart är olustigt att se sitt barn sövas. Och låta dem ligga med slangar under narkos.

Men det hör ju till Hirschsprungs sjukdom.

Och så länge vi slipper magsjuka här hemma som Stella ej tål (eftersom hennes tarmar inte är friska och hon kan tömma sig själv... dvs hon kan inte göra sig av med bakterierna/viruset på samma sätt som friska barn gör. Vilket innebär att det lätt kan växa bakterier i tarmen som sedan vandrar ut genom tarmväggen i blodet o ger blodförgiftning), ja så länge vi slipper den, är jag evigt tacksam!!!

Stella för ca ett år sedan när hon töjde tarmen.

Hoppas att alla ni där ute som så troget kikar in till mig, trots att här inget händer, mår prima och har det fint!!!

Puss och Kram

Sälen-igen!

2012-01-25T21:15:00.009+01:00

Och här kommer Sälen-inlägg nummer två. En film på Leia och mer foton på henne.
För det mesta var det riktigt varmt och behagligt i Hundfjället, cirka minus 2-5 grader men en dag var det minus 20 grader. Då var det desto svårare att hålla barnen varma. På fotot nedan från pulkabacken var det riktigt kallt. Det var på kvällen när backarna i Hundfjället stängt så det var antagligen kallare än minus 20. Man riktigt kan se hur kallt det var, tycker jag.

Leia är hur som helst en fena på att åka slalom. Jag fick ingen riktigt bra film på henne då man inte kan stå längst ner i backen och filma så det syns och i slutet av backarna åker hon nästan jämt rakt ner, för det är ju så flackt där.

Leia gick i skidskola fem dagar, i Snökanonerna som är den bästa gruppen för 5-6 åringar. Och det var så lyxigt att de bara var fyra elever i den gruppen, fast sedan blev en sjuk och en åkte hem och då var de bara två. Nästan som privatlektion!

Det roligaste av allt var att se Leia glad igen, och förhållandevis pigg. Uthållig hur som helst. Hon åkte kvällsåkning nästan varje dag och det blev alltså skidor från 10-18. Imponerande och väldigt roligt med tanke på hur hennes höst och vinter sett ut!

Leia åker slalom.

Mina duktiga skidtjejer och
en duktig pappa som lär dem!

Leias skidskola och läraren Malin.

Pulka-åkning men huuu vad kallt!!!

Glad och väldigt duktig!

På toppen!

Hoppas ni där ute mår väl, jag är fortfarande dålig, har fått antibiotika då och även fått konstaterat att en visdomstand spökar, så därför har jag liksom dubbelt så ont i ansiktet...

Puss och Kram

Semester i Sälen, Hundfjället

2012-01-23T21:41:00.008+01:00

I lördags kväll strax före midnatt kom vi hem igen. Från vår härliga semester i Sälen, Hundfjället. Och vi har verkligen haft det kanon. Men det är klart, det är inte ALLTID en dans på rosor att åka på skidsemester med två barn, i synnerhet inte en envis tvååring som "kan själv". Fast det belönade sig i slutändan. För sista dagen åkte Stella både knapplift själv uppför de allra brantaste backarna och utför själv utan att vara kopplad i selen.

Jag har dock åkt på en tråkig och förfärligt smärtfylld bihåleinflammation så det blir ett kort inlägg idag. Jag har så ont i käken och ansiktet att jag svimmar snart. Tror jag. Jag har fått antibiotika men det tar väl någon dag innan jag ser symtomlindring. Men här kommer i alla fall tre filmer, alla på Stella, i morgon får det vara Leias tur!

Stella åker "liftkarusell" på sin "skidskola".

Vilket lönade sig för dagen efter åkte hon knapplift själv!

Här åker Stella i backen första gången utan sele.

Och det bästa av allt, Stella har sovit i egen säng hela veckan och fortsatt så när vi kom hem och Leia har inte beklagat sig mer än någon gång där uppe för ont i huvud/ben osv!

Semester is da shit!

Puss och Kram

Vi laddar inför Sälen

2012-01-13T21:57:00.004+01:00

Hemma laddar vi inför skidresan. Och jag har nog aldrig tvättat, packat och lagat så mycket mat innan, på en och samma dag!

Nu är i alla fall frysen fulla med färdiga rätter, kylskåpet fullt med rese-mat, hallen bokstavligt svämmar över av väskor, hjälmar, skidkläder och andra måste-ha-med prylar, skidskolan är betald och skidglasögon till lillskiten är inhandlade.

För i år ska även Stella få prova på slalom!

Vi hörs och ses,

Puss och Kram

Mötet

2012-01-12T21:17:00.007+01:00

"Men hej, det var länge sedan, allt bra?".
Orden träffar mig rakt i bröstet, en våg av ångest sveper över mig.
Jag trycker tillbaka mina känslor och svarar ett kort "Jo vars".
"Vad fräsch och pigg du ser ut", säger hon sedan, ler och tittar på mig.
Och det känns som ett rent hån.
Ett hån mot mitt jag och mina känslor.
Efter dagar och nätter av oro och ångest, alla dessa timmar utan sömn.
"Tack", säger jag och ler tillbaka.
"Ha det bra", säger hon och går vidare.
"Detsamma" svarar jag och traskar på.
Lugnt.
Tryggt.
Och än en gång kom jag undan.
Utan fler frågor.

skriv om något osynligt

Leia kan simma!

2012-01-05T23:22:00.006+01:00

Ja så är det, absolut, se själv!

Crawl på mage för första gången!

Crawl på rygg på djupt vatten!

Idag var det sista gången på simskolan julintensivkurs. Och då fick föräldrar och syskon vara med inne i simhallen och kolla på. (Annars brukar vi sitta utanför i fiket och kolla på genom en glasruta, vilket är väldigt smidigt då det är lagom svalt och smidigt med syskon som annars vill härja runt bassängen...) Så jag fick tillfälle att kort filma henne idag. Kort som i att jag skulle hålla reda på en busig två-åring med som gärna gick lite för nära kanten...

Leia tog två nya simmärken nu. Sköldpaddan och silverpingvinen. Man ska kunna simma 10 m på rygg för pingvinen. Fast hon kan mycket längre än så. De har nu i denna grupp lärt sig crawla med armarna med, på rygg alltså. (Och massor av annat som att flyta, snurra runt, göra pilen, hämta grejer på botten osv...). Och i nästa grupp ska de bl a lära sig att crawla på mage, och att dyka. Fast det ser allt ut som att Leia klarar av magcrawlen rätt så bra, när hon provade för första gången idag.

Visst?

Självklart blir man en stolt mamma, i synnerhet eftersom hon missat en hel del tillfällen då vi varit inne på sjukhuset.

Nu fortsätter nästa nivå, Pingvinen, till våren. En gång i veckan som vanligt. Vi går förresten på MASS simskola, de är verkligen grymma och jag är SÅ nöjd!!!

Puss och Kram

För mycket!

2012-01-04T17:53:00.017+01:00

Ibland blir det bara för mycket. Som när man exempelvis blir bollad fram och tillbaka, åt höger och vänster, av olika läkare när man söker vård för sin dotter. Leia konstaterades ju ha Borrelia och antibiotika sattes in. Men dessvärre hände inget mer än så. Det vill säga hon har ej fått någon symptomslindring, vilket man borde sett efter nu 12 dagars behandling.

Som en liten parantes på hur vården VERKLIGEN fungerar på DSBUS på vissa avdelningar, ja exempelvis avd 330 (akut korttidsvåd) kan jag berätta hur jag blev bemött när jag i fredags ringde dem för att ställa just den fråga, "Hur lång tid efter antibiotikabehandlingen för Borrelia påbörjats kan man förvänta sig ett resultat?". Ja sagt och gjort. Jag ringde upp avd 330 och ställde frågan. Tillade även att vi inte ser någon förbättring alls för vår dotter ännu. Det svarade en snäll sköterska som lovade att ställa fråga till överläkaren, och sedan ringa upp igen. Fem minuter senare ringde hon upp. Med svaret "Jag fick svaret av överläkaren att eftersom du är utskriven härifrån hänvisas du till akuten." "Ok, men jag har ju bara en fråga, dvs om det är normalt att inte se någon förbättring ännu eller om man efter 9 dagar borde sett en förbättring". "Du får söka till akuten för frågor" sa sköterskan igen. Och ursäktade sig då hon själv hörde hur dumt det lät!

Men tack SÅ HEMSKT MYCKET AVD 330 för att ni tar så förbannat väl hand om era patienter och kan svara på en simpel fråga per telefon. Jag kan ju inte annat än att dra slutsaten att de som jobbar på avd 330 är helt icke insatta och icke kunniga i Borrelia, eftersom att det hade tagit lika lång tid att svara på frågan och meddela mig svaret som att säga att jag skulle söka på akuten med Leia, igen.

Och de vet ju, likväl som du och jag vet, att man i normalfallet inte får träffa en läkare inom fyra-sex timmar (om barnet inte har andnöd eller har fara för sitt liv på annat sätt, eller om det inte råkar vara noll barn i kö ungefär, vilket är lika vanligt som att man vinner på triss...) vilket gör att överläkarens svar dels inte alls känns som en acceptabel väntetid för att få svar på en fråga och dels känns än mer nonchalant och orimlig!

Ni kanske tycker att jag verkar lite upprörd och irriterad, ja det är jag, och det är bara förnamnet. Jag är förbannad. För hur kan det gå till så här?

Säg att vi nu då söker akuten igen för en fråga, då tar vi ju helt plötsligt upp en akuttid som kanske ett annat barn behöver bättre, och då förlängs ju köerna ytterligare. Hade inte alla då tjänat på att kunna ge mig svar på min fråga per telefon av en läkare som ändå skrivit ut antibiotikan? Borde inte den läkaren kunna ge mig ett svar på hur lång behandlingstiden är innan man ser förbättringar?

Nej tydligen inte.

Och så här har det hållit på. I flera veckor har vi sökt vård för Leia på olika sätt men blivit så taskigt och nonchalant behandlade att jag börjat tvivla på om de bedriver sjukvård för ett i-land eller u-land på dsbus i Göteborg. Och jag är hemskt ledsen över att behöva säga detta eftersom jag uppfattar att vi fått professionell vård innan när vi varit där med Stella, som har en diagnos, en kronisk sjukdom.

Så säg mig, är det lättare när de har "ett kvitto på att barnet är sjukt" och de inte behöver lägga in värderingar på om mamman eller pappan i fråga bara är hispiga föräldrar som är oroliga?

För så fort en känsla kommer in i dialogen, såsom orolig och så vidare, så tas man inte på allvar.

Men att ha feber i över tre veckor i sträck, vakna varje morgon med huvudvärk, gråta sig till söms, ha ont i leder (som svullnar upp) ben och armar, mage och fot, och detta trots konstant intag av smärtlindring, det är tydligen inte så besvärande.

Inte för de flesta av de läkare vi stött på i alla fall.

Nu står hoppet till en läkare som jag faktiskt har förtroende kvar för.

Fast det förvånar mig inte om den åsikten svänger om...

Men, det jag skulle komma fram till i början var, att vi igår gjorde lite fler undersökningar av Leia, eftersom man tillämpar uteslutningsmetoden och alltså får utreda en sak i sänder, och i morgon får vi nog svar på den.

Leias konstverk på lekterapin igår.

Puss och Kram

Ps jag ringde akut infektion istället som är en egen avd på östra (ej barnsjukhuset) och hon pratade cirka 10 min om Borrelia med mig, och svaret var JA, man borde sett en förbättring efter 9 dagars behandling), med det sagt är inte alla nonchalanta okunniga människor på östra så klart, men vissa rutiner på vissa avdelningar borde sannerligen ses över!!!

Jag reflekterar över året som gått

2012-01-01T18:18:00.053+01:00

Januari 2011 till december 2011. Här kommer min års-kalender i bilder och kort beskrivning. Det är några bilder per månad. Några foton är mina favoritfoton från året och några är mest med för att visa händelsen eller känslan för månaden.

Januari

Åkte vi till Sälen, Leia var en fena på
att åka och åkte alla gröna, blåa och röda backar själv.

Stella endast ett år gammal fick snällt leka med
djuren och åka pulka. Kallt var det,
nedåt minus 26 någon dag i backen.

Februari

Nu har snön och isen legat i hela tre månader.
Det är vi här i Göteborg inte vana vid.
Vintern känns riktigt lång och ilsk.
Isen ligger tjock på havet.

Vi besöker bibblan och äter semlor.

Mars

Stella fyller två år. Här har hon öppnat sitt
paket innehållande en sångpåse.
Nästan ett år senare
tillhör den fortfarande
en av favoriterna
hemma och det sjungs varje dag.

Jag längtar så förtvivlat mycket efter
våren och handlar färska tulpaner i massor!

April

Vi åker på en mycket välbehövlig semester till London.
En hel vecka utan barn, bara för oss själva!
Det visade sig att våren kommit hit!

Vi shoppar som aldrig förr, umgås med goa
vänner som vi bjudit med och sitter
på uteserveringar och äter gott!

Maj

I slutet av maj åker vi till torpet och vårstädar det.
Barnen rum är nyrenoverat (30 år sedan sist)
och här ser ni den nya tapeten.

Vädret är ljuvligt och vi passar på att
gå i skog och mark och
plockar massor av blommor.

Juni

Vi följer vår tradition och firar
midsommar på Smögen och Hållå.

På båten ut till underbara Hållö.

30 Juni fyller min älskade Leia 5 år.
Hon slår till med storkalas, 25 barn,
och har bland annat bjudit hela sitt dagis.
Tur att så många föräldrar stannade och hjälpte till!
Tusen tack alla ni fina!!!

Juli

Familjen var lediga ihop hela juli.
Det var en underbar semestermånad och
vi gjorde så mycket roligt ihop. Här är vi på Mölle i Skåne.

Givetvis besökte vi även i år Astrid Lindgrens Värld.
En succé även detta året!

Augusti

Ljuvliga Augusti.
Torpet.
På kvällskvisten. I köket.

Frihet!
Skäremosjön, på torpet.

September

Vi har målat om och klätt om en ärvd gammal kökssoffa.
Här är resultatet.

Oktober

Tias bror Magnus gifter sig med sin Petra.
Vi går alltså på vackert bröllop.

November

På Halloween klär barnen ut sig
till prinsessan Leia och kaninen Bitis.

December

Förskolan firar lucia.
En tomtenisse och en lucia.

Fotot som expressens pressfotograf tog hemma hos oss.
Bilden kom i ett julreportage i Expressen.

Vi hänger en hel del på
sjukhuset med Leia som inte mår bra.
Vi hoppas på att år 2012 blir ett friskt och hälsosamt år.
För hela familjen sweetie!

Puss och Kram

God Fortsättning på Julen!

2011-12-25T16:50:00.016+01:00

Det var en härlig lugn julaftonsmorgon. Vi sov rätt så länge och sedan åt vi frukost och kollade på sista avsnittet av julkalendern på svtplay. Och jag gillade verkligen årets julkalender. Slutet med så klart.

Sedan duschade hela familjen och röjde upp lite för att sedan fira jul med julklappar och tomte här hemma. T klädde ut sig till tomte och Stella gick på det med hull och hår. Så klart. Fast OJ så rädd hon var för honom. Och det kan jag förstå för han såg allt lite läskig ut, och inga ögon hade han. Leia var däremot inte alls rädd och hon hade frågat mig några dagar tidigare om tomtar är riktigt eller om de bara klär ut sig. Jag sa att de klär ut sig, så klart. Skulle aldrig ljugit för henne om hon frågar. Sedan när tomten gått sa hon "Mamma, jag tror verkligen det var pappa!". "Det tror jag med" sa jag, då.

Vid två-tiden åkte vi och firade jul med hela T's släkt. Vi kör vart annat år. Vilket är perfekt. Jag hade aldrig orkat åka runt på flera ställen. Knappt att man orkar med ett ställe. Där var det fullt ös med barn, god mat och julklappar. Stella blev helt hysteriskt rädd för tomten innan han ens hann komma och skulle leka uppe på övervån med stängd dörr och vägrade att gå ner. Efter någon timme kunde jag övertala henne att komma ner om jag lovade att ingen tomte skulle komma till detta huset.

"Det kommer ingen tomte till detta huset" sa Stella sedan tryggt och övertalande till alla.

Vi fick fråga henne lite försiktigt sedan om det var ok om tomten kom en jätte-kort stund bara för att dela ut alla julklappar, eftersom barnen så gärna ville ha sina julklappar. Ok då, hon kunde gå med på det. Fast hon vägrade lämna farmors knä och vägrade ta emot några paket. De skulle helt enkelt bara placeras i hennes hög på golvet. Varje gång tomten läste "Till Stella" sa hon bara "Lägg den i min hög".

Tomten var rolig och ramlade in i granen, och hade ett väldigt märkligt halsband på sig. Det såg mer ut som en slang. Och alla paket hans läste upp kom från farfar. Farfar hade sannerligen legat i och köpt julklappar i år!

Idag leks det med alla julklappar och barnen är verkligen glada och nöjda. Och nöjdast är nog Stella som har försäkrats sig om att det dröjer ett helt år innan tomten dyker upp igen!

Tomten hemma hos oss hade ramlat utanför och
hade verkligen smutsiga händer! man kan säga att det är lite geggigt utanför!

Storasyster försöker lugna lillasyster som
inte alls tycker att det var särskilt roligt
att den hemska tomten kom hem till henne.

Paketöppning.

En mycket uppskattad julklapp. En mjuk godnatt-bok där nallen
kan flyttas runt i boken och göra diverse saker innan han lägger sig.

Leia håller sin lilla kusin Alexander.
Endast tre veckor gammal.

Barnens farmor, fast och kusin Charlie.

En annan läskig tomte med
ett mycket märkligt halsband.

Och inte heller denna tomten var särskild uppskattad.

Puss och Kram

och

God Fortsättning På Julen!!!

Positiva Borreliaprov

2011-12-23T18:07:00.013+01:00

Min lite större tjej har mått dåligt till och från en längre tid. Ja det var för cirka tre månader sedan jag sökte första gången tror jag. För smärta i ben, armar och leder. Då sökte jag på vårdcentralen som utan större undersökning eller oro sa växtvärk.

Och smärtan fortsätter. Vecka efter vecka och den kommer allt oftare nu. Hon har vaknat om nätterna och varit jätte-ledsen för att hon haft ont i benen, armen, leder eller huvudet. Och varit väldigt mycket tröttare än vanligt. Och efter en tid fick hon värken på dagen med. Och huvudvärken blev allt värre. Dessutom började hon klaga på smärta i halsen, ryggen och näsan. Och jag tycker bestämt att hon verkar höra allt sämre. Varje dag länge har hon inte hört när jag har pratat i vanlig samtalston till henne. Och ibland har hon skrikit istället för att prata. Märkligt tänker jag. Men det konstigaste av allt är att hon är till synes besvärsfri emellanåt. Ev tröttare än vanligt. Men en kväll var ena fotleden svullen o foten varm. Hon hade feber också. Då ville de på barnakuten titta på henne. Mest för att hon hade så ont i huvudet och nacken. Men efter sju långa timmar nattetid på barnakuten fick vi åka hem igen utan någon förklaring. Hon fick hoppa på ett ben och ta sig på näsan. Så sa de att hon inte hade hjärninflammation.

Skönt, tänkte jag.

Två dagar senare var vi tillbaka. Efter 1177's uppmaning. Ungefär samma saker. Feber. Ont i huvud. Nacke. Ben och arm. Ont så hon gråter. Och en svullen led.

Men samma sak igen. Hoppa på ett ben, och så tog de crp med, men den var ok. De pratade då första gången om Borreliaprov. Detta var natten till lördag och de bad oss söka på barnmedicin som får göra en utredning, om symptomen inte blir bättre.

På måndagen ringde jag barnmedicin och fick en tid dagen efter. De gjorde en rätt så ordenlig provtagning på henne och undersökte henne även lite. Kollade balans och reflexer. Och lite annat. Allt såg bra ut. Proverna skulle ta två veckor att analysera så hon skulle höra av sig i början av januari.

Suck, tänkte jag.

Detta var i tisdags.

I går torsdag ringde mobilen. Det var läkaren från barnmedicin. Hon sa följande. "Nu har provsvaren för Leia kommit och allt ser jätte-bra ut tills vi kommer ner till Borrelia-provet". Det visar positivt och hon har Borrelia som då också förklarar alla hennes symptom. Hon sa till och med att hon hade Neuroborrelia, fast det kan man egentligen inte alls säga baserat på endast ett blodprov. Utan då måste man ta ryggmärgsprov. Så sa hon att vi måste åka in nu meddetsamma till barnakuten och att hon både har ringt och faxat remiss.

Jag blev lite stressad måste jag erkänna. Stressad och samtidigt lättad eftersom de finns värre diagnoser är Borrelia med Leias symptom.

Eftersom vi även skulle till DSBUS med Stella igår, på ett inplanerat besök till Dr Överläkare för hennes tarm och mage, fick vi helt enkelt åka med var sitt barn. En till akuten och en till tarmmottagningen.

Och det blev ytterligare en lång och jobbig dag på DSBS. För oss alla tror jag.

Nu orkar jag faktiskt inte förklara alla turer hit och dit, missförstånd och ilska och frustration som uppstod hos mig, men kortfattat fick Leia ta ett ryggmärgsprov. Det var ingen rolig upplevelse för mamman som satt jämte men hon var bra nerdrogade på Tja, vad vet jag, men mer eller mindre borta. Läkaren som hade hand om Leia visade sig inte alls kunna Borrelia för hans information visade sig vara helt felaktig.

Det som var positivt och bra var att Leia inte har neuroborrelia. Och detta för att cellprovet i ryggmärgsvätskan visade att det inte fanns några celler där. Alltså är inte centrala nervsystemet angripet. Dock har hon två andra positiva värden nämligen IgG och IgM och har man båda dessa förhöja är det lika med en pågående Borreliainfektion. Och man ska ha behandling. Av antibiotika. Länge.

Men detta sa inte läkaren till oss. Han sa "Hon har inte Borrelia" och han pratade om detta med mig i minst 15 minuter för jag sa att jag inte alls förstod hur hon kan ha två positiva provsvar men ändå inte ha Borrelia. Han sa att provsvaren visade att hon har antikroppar mot Borrelia och HAR HAFT Borrelia men inte har det nu. Jag tjatade emot rätt länge, dvs sa att jag inte alls förstod och så vidare.

Han sa att han inte visste vad hon led av. Men att det inte alls har med Borrelia att göra. Så skrev han ut oss. Efter några timmar då, eftersom man ska sitta stilla och låta bedövning/drog gå ur kroppen först.

Så framåt kvällen åker vi hem. Helt slut båda två. Och allt känns förfärligt. Som att jag var på ruta ett igen. Ingen som helst förklaring till Leias alla symptom.

Men jag förstod ändå inte. Det stämde inte.

Så jag började googla. Och fann detta. Läs nästan längst ner på sidan under D, där det står att om man har positivt provsvar på IgG och IgM har man en pågående Borreliainfektion. Precis som läkaren från barnmedicin hade sagt till oss i morse att hon hade. En borreliainfektion.

Och Precis det läkaren som vi hade på DSBUS IGÅR INTE SA!!!

Orsaken till att jag ens började rota i detta och kände att jag måste ha en second opinion är att jag sms'ade med en en väldigt fin tjej och läkare som jag var i samma mamma-grupp som, då jag väntade Leia. Hon är som sagt läkare och skrev att just Borrelia kan vara lite komplext och att jag absolut ska kräva ett andra utlåtande, då av en infektionsläkare.

När jag sedan hittat den sida jag länkade till ovan och när jag verkligen mindes att läkaren på fm sa att Leia hade Borrelia, ringde jag helt enkelt upp avdelningen igen. Avd 330 på DSBUS. Då var klockan halv elva på kvällen. Jag fick prata med en mycket trevlig sköterska som tyckte att det hela lät väldigt konstigt och sa att hon förstod att jag ville prata med en annan läkare och att hon kunde fråga nattjouren om de hade tid att ringa upp mig. De hade tid och skulle ringa kl 24.00- Och så gjorde hon, Dr Cecilia. Den Dr sa då att man visst kan ha Borrelia fast man inte har det i själva centrala nervsystemet, utan helt enkelt i andra delar av kroppen. Tex lederna. Detta hade jag ju redan läst och trodde att Leia hade.

Vidare sa hon att en specialist skulle ringa upp morgonen därpå, för att prata vidare om detta. Och hon sa att hon inte riktigt förstod vad den andra läkaren hade gjort...

Så, i morse ringde ytterligare en läkare upp och summa summarum är att Leia har Borrelia, så klart, i lederna med all sannolikhet, och behöver behandling. Han sa att "det måste blivit något missförstånd igår med Dr xxx".

"Säkert" tänkte jag. Det var för tusan inget missförstånd. Det var ren okunskap från hans sida. Och arrogans. Han lyssnade inte. Tog inte reda på fakta. Utan gav bara helt felaktig fakta och gjorde en felaktig bedömning. Klart att han visste att hon hade ont i lederna. Vi diskuterade ju till och med barnreumatism!

Men jag tror att jag skiter i det nu. För även om det nu skulle vara så att den andra läkaren Dr xxx inte visste att Leia hade haft svullna leder kunde han gott o väl frågat det. Fast närman pratar om barnreumatism vet man att det är just lederna man har problem med! Och det han sa att hon INTE HAR BORRELIA trots dessa två positiva provsvar är ju faktiskt helt fel. Det kan ni ju läsa själva i min länk. Och att hon har feber, huvudvärk, ont i ben, armar, nacke och så vidare. Det sa jag. Och han sa att det inte har med Borrelia att göra.

Jag hade rätt. Han hade fel.

Och jag känner mig så otroligt besviken över hela situationen.

All energi är som bortblåst. Jag är helt slut på grund av detta. Att behöva stånga sig blodig för att få rätt behandling för sitt barn. Som har en allvarlig sjukdom.

FY TUSAN FÖR SÅDANT!!!

Så jag kan lova er att dagen varit helt förstörd då vi är helt slut allihop. Men vi har i alla fall hämtat ut hennes antibiotika. Tre hela veckor är behandlingstiden. Lång tid!!!

Men vi slipper ju åka upp till dsbus varje dag eftersom hon inte behöver få det intravenöst då hon inte hade neuroborrelia. Och det är jag så evigt tacksam för!!!

En natt på barnakuten.

Emblasalva

Trött efter ryggmärgsprovet.

Lite mellanmål innan vi får åka hem.

Nu tar vi julledigt från alla sjukdomar och sjukhus, visst låter det som en bra idé?

Och vad Stellas doktorsbesök mynnade ut i tar vi en annan gång!

Puss och Kram

Pressfotografens bildserie på oss

2011-12-19T15:07:00.004+01:00

Här kommer den utlovade bildserien som pressfotografen från Expressen tog på oss i torsdags. Jag fick tio bilder men plockade bort de värsta. Han tog dock självklart betydligt fler. Det var den andra bilden uppifrån som publicerades i tidningen. Det var ett av mina önskemål. Och de valde den som layout-mässigt passade bäst, sa reportern.

Varsågod.

Familjen sweetie bakar lussekatter!

Så vad tycker ni? Vilken var bäst?

Puss och Kram

Uppmärksamhet och julkort!

2011-12-18T18:15:00.005+01:00

Jag måste erkänna att jag hade rätt bråttom ut till affären igår för att handla mig ett exemplar av Expressen. Och jag hann inte ens ut ur affären innan jag hade kollat och läst artikeln. För nervös var jag, Trots att jag fått läst texten innan och trots att de talat om vilket foto de valde så vet man ju inte säkert... Hur allt framstår och hur det blir i slutändan. Och jag är sannerligen inte van att få uppmärksamhet på det viset.

Men av cirka en halvtimmes intervju kom det med sisådär fyra meningar och de reportern valde att lyfta fram var ju ett av mina budskap, att det är ok att fuska. Med det mesta. Under jul. Och det som inte kom med var ju då att bara man umgås och har trevligt, är tillsammans, så kvittar ju resten. Egentligen!

Gårdagen var verkligen en lugn hemmadag. Jag hade väl en sisådär trettiofem julkort att fixa, vilka jag och Leia alltid gör själva, så platsen vid köksbordet var vår! Många julkort och mycket pauser blev det. Och fotona vi har i år är delvis tagna av Expressens fotograf. Fast vissa foton är bara på barnen och de tog jag ju själv då. Jag tycker att det är så trevligt att klistra in ett juligt foto på barnen i julkorten vi själva gör. Och jag vet att många i släkten tycker om att få dem.

I morgon lägger jag ut bildserien som fotografen från Expressen tog. Ljuset och djupet i bilderna är helt annat än de jag lyckas ta med min egna systemkamera som var si sådär fem gånger mindre än hans...

Och idag kom det ett rart samtal från en okänd 75-åring pensionär i Göteborg som ursäktade sig att han ringde men han ville bara säga att jag hade såå fina tjejer och att han tyckte bilden var så fin. Och att hans egna barnbarn bodde i Schweiz och att han saknade dem så när han såg mina goa tjejer. Han sa att "de är ju så söta så man vill lägga dem på smörgåsen och äta upp dem" varpå han skrattade gott. Han sa att han var ensam under jul och önskade oss en god jul. Ja det var nästan så att jag bjöd hem honom till oss under jul.

För ensamheten skaver ända in i själen! Och gör ont!

Puss och Kram

Köp Expressen på Lördag-så får ni se familjen sweetie baka lussekatter

2011-12-15T22:27:00.022+01:00

Några timmar efter att jag skrev det sista inlägget här om Julstress bland annat så fick jag ett mail från en reporter från Expressen. Hon gjorde en artikel om just julstress och ville ha en barnfamilj som hon intervjuade och kollade lite hur vi lade upp vår jul och om vi tyckte det var stressigt osv... Så ville hon ha ett foto på oss med i så fall. Jag blev först lite tveksam. Men sedan frågade jag mina Facebook vänner (vad skulle man göra utan Facebook egentligen, har ni funderat på det?) och där var det tillräckligt många som sa "Kör på" för att jag skulle ställa upp. Innerst inne ville jag ju, det är en rolig grej att vara med i tidningen och jag vet att "Tant Greta", mamma, pappa och farmor kommer tycka det är jätte-roligt att JAG eller VI är med i expressen, så visst kör på tänkte jag.

Reportern ringde upp och vi pratades vid en halvtimma. Jag försökte lyfta fram min syn på stress och julstress. Att man ofta har höga ambitioner men att tiden och orken kanske inte alltid räcker. MEN att det är ok ändå. För det är det tänker jag. Det är ok att inte ha en kliniskt skinande rent hem trots att det är jul. Och det är faktiskt ok att köpa färdig pepparkaksdeg och färdiga degkit till pepparkakshus på ica, fast som jag sa innan så tycker jag att det är så mycket tråkigare.

Och det är ok att strunta hel ti att baka med. För jag tänker såhär, att jag är glad för det jag hinner med istället.

Men så finns ju ändå den där stressfaktorn om man hamnar i situationer där man inte panerat som man borde. Till exempel som jag skrev om lussekläderna i förra inlägget. Hur jobbit som helst att leta på vinden förbrilt ... timmarna innan de ska användas. Stress absolut.

Och till slut är ju ändå det viktigaste av allt att man är TILLSAMMANS, att barnen har sina föräldrar hos sig, att man är närvarande och att man får tid till nära och kära.

För visst är gemenskapen och mötena det man gläds alla mest åt.

Och då spelar det ju inte så stor roll huruvida pepparkakorna är färdigköpta, bakade eller om granen står ute eller inne eller om risgrynsgröten är köpt i färdiga korvar eller kokade själv?

Det är min summering om julstress. Och det viktigaste av allt är ju faktiskt att det är själva bakningen som är och ska vara det mysiga, att man gör något gemensam t med barnen eller hela familjen, och inte själva resultatet, tycker jag.

Så nu får vi se vad som står i artikeln, spännande spännande!!!

Pressfotografen kom hem nu på kvällen och tog kort på oss. Mitt i lussebaket. Det gick jätte-bra men jag ser helt tokig ut på vissa foton. (Har fått en del mailade till mig..). Och hade det inte vart för att jag satt på barnakuten med Leia mellan 22.30- 04.50 i natt så hade jag nog kunnat njuta lite mer även av denna lilla procedur.

Och hade det inte vart för min söta pappa så hade huset varken vart städat eller granen klädd nu i kväll. Så att ta hjälp av andra är nog min sista lilla kommenterar gällande julstress. Det vill säga att man hjälps åt!

Tack för all hjälp idag pappa fina!!!

Och Ps, vill ni se hela reportaget är det nu på lördag ni ska handla Expressen Ds

I år kom granen in lite tidigare än vad den brukade göra förr i tiden när vi hade gran.
(Vi har skippat det några år pga att Stella vart för liten...) En sådan här fin praktfull kungsgran blev det.

Pressfotografen har anlänt,
och vi väntar på att degen ska jäsa klart

Men fotografen fick jobba lite ändå! Knyta barnens förkläden.

Lite smått uppspelta!

Och efter fotojobbet var avklarat fick vi i lugn och ro baka ut resten själva.
Och då fotade jag istället.

Mums!

Klar!

Julstämning hos oss. Och här ser ni även vårt sedan
i somras nya sidebord, tv och prydnadssaker.

Puss och Kram

Lussefirande och julstress

2011-12-13T14:51:00.014+01:00

Igår var det lussefirande på förskolan. Förväntningarna är alltid skyhöga, för mig... Det är ju något alldeles särskilt att se sina små trollungar sjunga "Tipp tapp" och göra rörelser till eller "En liten gris av marsipan"... Leia fick vara tomte i år för det var den enda utstyrslen jag hittade i hennes storlek på vinden när jag gick igenom de cirka 25 backar med kläder vi har där uppe. Man kan undra hur jag tänkte förra året när jag packade ner lussekläderna. Ja men i denna blir bra, den i mitten till höger det kommer jag komma ihåg om ett år.

Eller inte. Till Stella hittade jag däremot ett lucia-kit så hon fick vara lucia. Hon provade stolt kläder och krona hemma och var så nöjd med sig själv.

Så var det dags igår eftermiddag. Regnet stod som spön i backen så julstämningen var kanske inte på topp just då. Inne på förskolan möttes jag av en tvär och antagligen rätt så trött Stella som inte alls tänkte ha på sig rött band runt midjan eller krona på huvudet. Och varför fick inte mamma gå med i själva tåget och hålla handen?

Napp och snutte skulle absolut gå med i tåget och det fick väl gå, tänkte jag.

Och vilket lusse-tåg. Mer julkänsla går nog inte att få! De lite större barnen sjöng för fulla muggar och de hade övat in en massa olika stämningsfulla sånger. Och vi föräldrar stod och log och var så stolta över våra små! Och hör och häpna, jag lyckades nog få hela fyra kort på Stella stående på scen med kronan på huvudet. För redan under låt två ville hon hellre sitta i frökens knä. Efteråt fikade vi med pepparkakor och lussebullar. Och alla barnen fick var sin julklapp. I år var det en bok om vatten, passande nog eftersom höstens tema just varit vatten. Och en av Stellas absoluta favoritfröknar som är mammaledig för tillfället var också där med sin baby, så gissa vem som skulle sitta bredvid henne? Och hjälpa henne. Med det mesta... Det är ändå härligt att se att barnen får sådan fin kontakt med personalen och att de betyder så mycket för dem, tänker jag.

Nu ska jag slappa och vila här hemma innan barnen kommer hem från förskolan. Visst juletiden är fantastisk med allt mys, all god fika och alla härliga aktiviteter man gör tillsammans. För att inte tala om den andra biten, det vi faktiskt firar. Att vara och samlas i kyrkan ger en extra fin stämningsfull jul tycker jag!

Men, jag måste också erkänna att jag blir aningen stressad av allt som "måste göras". Självklart kan man prioritera bort allt, och bara ligga på sängen och vila alla dagar innan jul, men hur skulle det se ut här hemma? En jul utan julklappar och julgodis. Och utan adventsstakar och pepparkakshus.

Nej vet du vad. Jag väljer allt att försöka orka lagom mycket, göra det som känns mest nödvändigt, och sålla bort det andra. Fast jag är nog inte så bra på det. Att sålla bort alltså.

Nej, för just nu sitter jag och funderar över vad för slags pepparkakshus vi ska bygga i år, för de där färdiga kiten från ica må var bekväma och ok men FY så tråkiga de är. Vartenda hushåll har ju till slut samma pepparkakshus och vart tog kreativiteten vägen?

Nåja, det är faktiskt absolut inget måste, men OM man nu orkar att göra och hitta på något eget, så kan jag tipsa om denna sida för lite inspiration, här har bloggerskan sannerligen gjort ett eget pepparkakshus, nämligen ett fint spöket Laban slott.

Puss och Kram

Pepparkaksbak

2011-12-11T14:24:00.007+01:00

Det är med blandade känslor jag drar igång med årets pepparkaksbak. Givetvis är det jätte-mysigt och roligt att göra detta ihop med barnen. Fast samtidigt vet jag hur mycket energi och möda det går åt. Mjöl överallt, deg och kakor som går sönder när de ska fiskas upp från bord till plåt, och otåliga barn som vill ha hjälp med att kavla ut degen, som aldrig verkar ta slut.

Och sedan, när barnen är nöjda efter en cirka halvtimmes bakande brukar man sitta där själv ytterligare två timmar till tills degen äntligen tagit slut.

Men, så blev det faktiskt inte alls i år. Trots att det bara var jag o barnen som bakade så hjälptes vi faktiskt åt in i det sista. Och Leia klarade för första året av att själv både kavla ut degen och fiska upp sina kakor till bakplåten. Utan att de gick sönder alltså. Och när jag efter cirka 2 timmars bakande jämrade mig lite och sa att jag hade ont i ryggen och så vidare sa Leia tröstande "Men mamma, lite till orkar vi, nu är det ju inte mycket deg kvar...".

Det är en riktig kämpe det.

Och oj så gott det blev. Nygräddade pepparkakor med egengjord deg!

Två nyklippta pepparkaksbakande tjejer!

Koncentrerad liten vars frisör
faktiskt lyckades fixa till håret över förväntan!

Pepparkaksproffset!

Puss och Kram

Jag kokar knäck...

2011-12-09T11:44:00.005+01:00

Ni är säkert en fena allihop på att koka knäck. Men för er som ev känner er lite osäkra på den biten kommer här en julig beskrivning på mitt knäck-kok! Inför nästa år tänker jag inhandla en digital termometer. Så att man slipper fundera över om knäcken har uppnått rätt temperatur eller ej. För det där kulprovet kan ju te sig hur som helst. Känns det som.

Och i kväll är det dags för pepparkakorna!

Och kanske lussemissarna!

Receptet hittar jag i den stämningsfulla tidningen "Hembakat".

Det stod att man skulle låta knäcken koka 15-20 minuter.
Jag stoppade efter cirka 23 minuter.
Kulprovet avgjorde tiden. fast var kulan tillräckligt hård?
Min var seg... Det stod så i receptet.
Och då hoppas jag verkligen att min knäck kommer att stelna detta året!

Vi vill bli fyllda!

Pistagenötterna hackade.

Ett tips för att smidigt fylla på de små formarna är att hälla
över smeten till en liten kanna som tål värme.
Lagom liten pip så att man träffar rätt.

Mums!

Puss och Kram

Den årliga Norge-resan

2011-12-08T22:02:00.017+01:00

Nu i helgen begav vi oss till Norge för att hälsa på goa vänner. Ni som följt min blogg något år kanske kommer ihåg förra årets Norge-resa då vi var ute o seglade i det underbara soliga vädret?

Denna helgen bjöd vädrets makter på något annat. Det var mestadels väldigt blåsigt, nästan storm. Och båtturen över havet för att komma till Norge var ingen hit kan jag lova. Jag är rätt så känslig för gung och mådde illa.

Men fram kom vi. Och hade en fin helg med massor av god mat och lek och bus. På lördagen vågade vi oss ut i blåsten för visst finns det inget dålig väder... bara dåliga kläder. Barnen plaskade i pölarna och inte ens deras ambitiösa klädmunderingar hjälpte när de bestämde sig för att rulla i vattenpölarna.

Och innan vi gick in sprack det upp och solen tittade fram. Vad det ändras fort tänker jag. Vädret alltså. Från dunkelt grått väder med bitande vind till solens värmande strålar och fågelkvitter. Allt på blott en timma. Jag och Leia satt uppe på utkiksplatsen som ni ser nedan, och betraktade det hela. Förändringen alltså. Vackert!

Att helgen hade en mindre rolig incident där jag chockartat nog hittade 80% av Stellas hår i handfatet struntar vi att tala så mycket om. Det är fem dagar sedan nu och jag har gråtit klart. I morgon ska vi jämna ut det hela så gott det går. Cirka 16 cm kortare blir håret. Sorgligt och trist!

Att leka frisör är inte en uppskattad lek från mammans sida.

Och de vet nog de flesta vid detta laget!

Stora som små!

Puss och Kram

Shopping och adventskalender

2011-11-18T16:26:00.009+01:00

Idag är Stella feberfri och piggare. Antibiotika är verkligen räddaren! Så vi vågade oss ut en tur med den nya fina bilen. (Nej den har jag inte berättat om men det blir en annan gång). Det blev till köpcentret där fixade lite ärenden. Jag handlade bland annat kläder till Leia som är lite julinspirerade. Varje år har Polarn O Pyret en så fin julkollektion och flickorna brukar få var sitt set som de kan ha på alla julfester sedan. Fast i år har Stella en fin kjol o kofta att ärva som Leia hade när hon var två och ett halvt år. Perfekt!

Annars köpte jag grejer till barnens julkalender. Jag brukar göra en egen varje år som består av 24 paket gånger 2 då. Jag handlade lite pyssel från Panduro, tex pärlplattor, träfigurer att måla och lite färg. På Julafton, det vill säga det sista paketet, brukar vara något lite större, som de får öppna på julafton morgon. Jag får se vad just det paketet blir för något! Jag tror att jag tycker det är lika roligt att köpa och planera detta som barnen tycker det är att sedan öppna ett paket varje dag. De brukar få göra det på morgonen innan de går till dagis. Jo så är det, under Decembers mornar går ovanligt fort att få dem färdiga.

Nä nu är det världskrig här hemma, bäst att rycka in. Det bråkas om några legogubbar. Inte så ofta som de bråkar men en fredagseftermiddag är verkligen tålamodets största test. För mig alltså. Och barnen är tröttare än tröttast.

I morgon är det premiär i ishallen för tjejerna (japp, lillan ska få testa) och sedan är det barnkalas. Mys!

Puss och Kram

Testa ny mopp?

2011-11-17T22:51:00.005+01:00

Jag har ju aldrig varit testpilot för någon produkt. Fast jag har sett att många av er andra är så, testar olika produkter som ni länkar till. Och av en slump hamnade jag nu på sidan där man kan anmäla sig till att bli testpilot.

Och vad tror ni jag faller för då?

Jo självklart en städpryl. Tänkte att jag kanske kan underlätta det lite för min käre sambo som sköter den biten ;-) Ja så slipper han stå med både mopp och hink, här finns allt i ett förstår ni. (Rengöringsmedlet är i själva moppen).

Nu får ni hålla tummarna för oss, för visst skulle han bli glad?

Ja jag blir ju nästan lite sugen själv på att våt-svabba när jag ser den fiffiga lösningen!

Kolla här du med!

Tjingeling!

Ballerinor och halsfluss

2011-11-17T12:48:00.010+01:00

Denna vecka är det sjukvecka hemma. Leia var sjuk förra veckan och sedan var det Stellas tur. Så klart. Efter några dagar hemma med feber utan att det släppte besökte vi Dr. Och det visade sig att hon hade streptokocker i halsen. Halsfluss. Men det bästa är att antibiotikan är så snabbverkande. Nu efter ett dygn är hon redan betydligt piggare.

Jag måste erkänna att det kan kännas lite långsamt att gå hemma och se samma fyra väggar under sexton vakna timmar. Eller att mycket motvilligt se på Dora si sådär åtta gånger i rad. Så efter några dagar inne börjar man liksom nästan känna sig sjuk och trött själv. Men igår skjutsade jag tjejerna till dansen. Två små rosa ballerinor!

Och jag kan lova er att det var fyrtio minuter ren glädje!

Titta och njut!

Puss och Kram

Att virka

2011-11-08T11:50:00.013+01:00

Två filtar har jag virkat på senare år. Jag var nog klar med den ena för ett år sedan och den andra för två år sedan. Den översta ni ser är virkad av ett mjukt Alpaca garn vilket är ett ullgarn från lama-djuret som värmer mer än ull från får. Och den nedan är virkad i ett ullgarn Karisma. Den översta har vi i soffan här nere och den understa är Leias egna filt.

Att virka filtar är verkligen det perfekta nybörjarprojektet! Jag lärde ju mig mer eller mindre att virka själv, visst, jag kunde det när jag var liten i och med syslöjden, men när jag tog upp virkningen som vuxen var det tant Greta som visade mig hur man började med smygmaskor, luftmaskor och stolpar. Det var även hon som satte mönstret till den översta filten genom att virka första rutan som jag sedan helt enkelt kopierade. Fast jag visste ju inte då vilka maskor som hette vad, det lärde jag mig genom att köpa en bok och läsa mig till.

Det jag nu har lust att virka är en ny filt, som vi kan ha i vårt sovrum framöver. Just idag känns det inte som att jag har någon lust att inreda vårt sovrum eftersom vi fortfarande inte har renoverat det sedan vi flyttade in. Men det vi gjort är att vi tagit ner en vägg mellan två mindre sovrum, så vi har numera ett gigantiskt sovrum. Där hälften av väggarna har en ful ljusgrön tapet och resten är målade med någon slags syrénlila färg. Golvet är en plastmatta från 70-talet och fönsterna är bruna, dragiga tvåglasfönster som släpper in både vind och ljud. Visst låter det snyggt?

Hur som helst har jag hittat en tilltalande filt på en av mina favoritbloggar. Jag gillar både färguppsättningen och mönstret. Så det blir nog något åt detta hållet. Längst ner ser ni den filten.

Förutom filtar har jag även virkat dockor till barnen och så håller jag på med hjärtekatter så klart!

Min första filt jag virkat.
Tog cirka 1.5 år innan jag gjorde klart den.

Leia rum, hennes skrivbord och hyllor över det.
Det som återstår att fixa är en vaxduk att ha på skrivbordet.

Filt nummer två jag virkat.
Perfekt barnfilt då den kan tvättas i 40 grader!

Nästa projekt liknar denna filt!
Här ifrån kommer bilden!

Puss och Kram

Kaninen Bitis och Prinsessan Leia.

2011-11-06T12:48:00.005+01:00

Förra helgen var det ju bröllop för vår del och i måndags var vi alldeles för trött för att orka fira Halloween. Så igår gjorde vi slag i saken, handlade lite mat och en pumpa och bjöd in till maskeradfest! Barnen hade dag efter dag frågat när vi skulle köpa vår pumpa. Så det kändes roligt att äntligen kunna tända en igår!

Vi var ett härligt gäng hemma och det kändes stundtals som att vi hade ett helt dagis hemma när alla barn satte igång och lekte och busade. Men det är ju så det ska vara. Busigt och roligt!

Efter några timmar hade tiden passerat läggdags för de flesta barn och då gick barn och mammor hem medan pappor stannade kvar och spelade Settlers. Det är verkligen ett jätte-roligt brädspel som jag kan rekommendera för er som är sugna på att spela ett trevliga brädspel. Fast jag kollade på "Så mycket bättre" istället. Och oj vad bra det var. Blev riktigt gråtig där när de visade reportaget om Anna Lind. Och Laleh och Timbuktu är helt klart mina favoriter! Självklart Eva Dahlgren med men eftersom det var hennes dag igår hade hon ingen låt hon uppträdde med. Lena PH (och E type med för den delen) däremot kan kvitta, för min del. Ni som känner mig vet att jag ogillar allt vad schlager heter och text och musik måste beröra mig, gärna djupt i själen för att jag ska gillat! Fast det är ju ändå roligt att kolla på dem på tv och lära känna dem lite bättre. Ja vad de är för typer så att säga.

Idag är det söndag och vi har redan vart på lekdate. Nu väntar söndagsmiddag i ugnen och ikväll är det musikgudstjänst. Ljuvlig musik och kloka ord kan man aldrig få för mycket av!

Kaninen Bitis och Prinsessan Leia.

Ansikts-färger inhandlade från Panduro för nätta 300 kr,
men vad gör man inte för sina barn?

Hela glada gänget mumsar godis de
tiggt till sig på sin mini-runda på gatan!

Puss och Kram

Stella på barnakuten

2011-11-03T18:49:00.008+01:00

Min stjärna hade ont i magen. Under flera nätter vaknade hon runt tio gånger per natt och beklagade sig och grät. Och ibland ville hon även ner och sätta sig på pottan mitt i natten. Och maten smakade inget vidare. Hon åt allt mindre och vissa mål hoppade hon över helt. Och hon sa att hon hade ont i magen och rumpan. Vi gav ju lavemang som vanligt varje dag och tyckte eg inte att det var så mycket skillnad. Men det är ju så svårt att veta. Ändå. Efter cirka en veckas tid utan att det gav med sig ringde jag upp till Drottning Silvias Barn-och ungdomssjukhus. Direkt till "Stellas avdelning". De är ju så rara där, bara att ringa om vi har problem och vill ventilera med sköterskor och läkare.

Vi fick kontakt med en av överläkarna som är bäst på Hirschsprung. Och han tyckte absolut att vi skulle åka in och visa upp henne. Så de får kolla på henne, röntga henne och känna om det dragit ihop sig i tarmen igen. Så att hon kanske behöver vidga den igen. Precis det vi gjorde för ett år sedan.

Väl där fick vi eget rum direkt. Som tur är! Och slapp alltså sitta i det allmänna väntrummet med jordens alla bakterier och virus samlade på tjugo kvadratmeter. Det står förvisso i hennes journal att hon ska få det eftersom hon är infektionskänslig (bla tål hon ej magsjukevirus) men det är inte alltid så att de människor som man först träffar på barnakuten när man kommer in, är så medgörliga och verkligen gör det som de ska!

Hur som helst. Efter två och en halv timme hade vi träffat läkaren tre gånger och sköterskan tre gånger, fått behandling och fick åka hem. Och jag drog en lättnads suck och tänkte att det nog var tidsrekord för oss. Stella fick ett litet större lavemang och så sköljde vi tarmarna samtidigt. Och medan behandlingen pågick låg hon helt stilla och oberörd på bänken med min iPhone i handen och kollade på foton. Och sköterskan påpekade både en, två och tre gånger hur fantastiskt duktig hon var. Och jag kunde inte annat än hålla med, så klart. För det är inte helt självklart att barn som får plastslangar upp i rumpan som man dessutom spolar in en liter vatten i, ligger stilla och kollar på foton och kommenterar alla de ser och känner på fotona.

Läkarna trodde att det satt ngt i tarmarna trots att vi ger henne lavemang varje dag. Och så trodde de att hon skulle bättra på sig snabbt och om fallet inte var så skulle vi komma tillbaka. Röntgen hoppade de över, även att känna på henne inne i tarmen, antagligen för att läkaren som var på akuten eg inte var specialist på just Hirschsprung och tyckte att Stellas egna läkare fick göra den bedömningen.

Men som tur var, var min stjärna lika go o glad som vanligt dagen därpå och åt som vanligt. Åh tack för det, skönt! Nu väntar vi otåligt på vår ordinarie tid till Dr Överläkare som vi ska till i december. Och jag hoppas att detta inte återkommer innan dess! Förmodligen kommer de planera in en liten operation inom det närmaste. Med tanke på hennes problem.

Men säg ser hon ändå inte oförskämt glad ut, min trollunge. I alla fall när man får isglass!

Puss och Kram

Svårmodets melodi ger en bloggpaus

2011-10-26T14:38:00.006+02:00

Det är inte så att jag inte längre tycker om att skriva. Eller blogga. Och jag har inte glömt av er. Eller bloggen. Och visst händer det massor av saker värda att berätta. Egentligen. Och tankar som snurrar. Liksom åsikter som vill komma ut.

Men varför händer det då inget här? tänker ni. Tja, jag har lite svårt att svara på det. Men gör ett försök.

En bidragande orsak är, tror jag, att jag har så förbannat ont allt som oftast. Och då har jag ingen lust att sätta mig här på bloggen och ösa ur mig en massa negativa känslor över er. För själv är jag så förbannat trött på alla "gnäll-inlägg" och "fiska-sympatier"- inlägg på Facebook man överöses med varje dag. Ja men det ÄR jobbigt att ha småbarn och inte få sova (fast man behöver kanske inte påpeka det sjuttiotvå gånger i veckan), det ÄR himlans trist att ha sjuka barn, vabba eller att ha en trasig bil, men vad tusan, ibland känns det som att höstens dunkla mörker sprider någon slags martyr över Sveriges halva befolkning och jag som redan har så lätt för att fastna i melankolins sega klister behöver LJUS; jag behöver glädje och positiva intryck. Varje dag.

Gör inte ni det?

Så därför blir det liksom mer att jag läser bloggar nu. Några få utvalda. Jag gilla ärliga bloggar, som filtrerar bort det mesta av all nonsens och kallprat och faktiskt skriver några ord med mening. Något som berör. Mig.

Självklart vill jag läsa om både livets ljus och mörker, nyanser och kontraster skapar helhet, skapar alltet. Men det jag försöker säga är att mitt sinne just nu är rätt så kontrastfritt. Det mörker jag känner sveper över mig om kvällarna behöver lyftas med ljus. Och den källan letar jag febrilt efter. Varje dag. Varje kväll. Och allt som oftast fastnar jag på vägen. Till exempel i soffan. Och det enda jag kan känna är ett tomrum. Ett vakuum. Och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig vidare. Orka lyfta blicken, dra undan ridån och låta ljuset sippra in.

Inte blir det genom att öppna Facebook i alla fall. Heller inte genom att skriva femtio tycka-synd om mig inlägg på bloggen.

Jag är nog inne i en sådan fas. En tänka-fas. Eller kanske en vakuum-fas. Där inget hände. Inget kommer ut. Så därför behöver jag vackra bilder att titta på. Som skildrar det vackra, det ljuva. Det ihop med ärliga nakna ord brukar berör mig. Skapa mening. Och då är bloggar en ypperligt alternativ att äga sin tid åt. När inte smärtan tar över den lusten också.

Men om jag lyckas ta mig ur svårmodets melodi och helt plötsligt hamnar i en glad refräng, eller åtminstone känner att jag kan balansera upp det negativa och det positiva, lovar jag att höra av mig igen,

kanske händer det redan till helgen för då är det både målarkurs och bröllop,

tills dess pausar jag här,

Puss och Kram

Nyanser och nallebjörn

2011-10-19T16:49:00.008+02:00

I helgen var jag på akvarellkurs igen. Jag har medverkat där några gånger förr. Det är konstnären och fd rektorn för KV Konstskola Ragnar Schmid som är våran lärare. Vi är en brokig skara på cirka tolv personer med allt från ingen erfarenhet (som jag) till de som ägnar större delen av sin tid till att måla (vilket jag skulle vilja beskriva som konstnär). Och alla är där efter sina egna förutsättningar. Väldigt roligt och givande!

Hur som helst. Jag tänkte dagen till ära inhandla några fler nyanser av akvarellfärger, eftersom att jag är liiite trött på att sitta och blanda ihjäl mig. Ja, mycket tid går ju åt att hitta "rätt" nyanser. (Precis som jag kan sitta och söka efter synonymer när jag skriver mina texter/poesi, i värsta fall om det inte flyter på) Bland annat kände jag att jag saknade grå och rosa, lila och cerise. Sedan kan man utgå från dem och få många andra nyanser så klart. Sagt och gjort. En sju till nyanser blev det. Och jag var mycket nöjd med mitt köp under lördagen. Fick lite mer inspiration och kände att det flöt på något bättre.

När jag väl var inne i Linnestan och handlade färg i konstaffären sprang jag på en för mig ny second hand affär. Affären sålde barnkläder och lite andra barnsaker och var ett socialt projekt, sa de, för tio kvinnor som stod långt ifrån arbetsmarknaden. Tanken var att de skulle driva affären själva så småningom om. Mycket fint tänker jag. Och jag måste nog säga att det var en av de första retro-affärerna i Götebors centrum som faktiskt hade ok priser. Jag kollade lite snabbt men hade inte så mycket ork, men så fastnade jag för något helt annat än vad jag först hade tänkt mig. Nämligen en nallebjörn. Som var en kombibad sittpuff och nalle. Perfekt för tjejerna att ha framför tv tänkte jag. Eftersom Stella snöat in sig på min blåa fula yogamatta som hon släpar fram varje dag och vägrar resa sig från, var detta ett mycket bättre och trevliga alternativ, tänkte jag. (Den (mattan) är dessutom ful och tar väldigt mycket plats.)

Och säg är inte 40 riksdaler ett väldigt värdigt pris för en nallepuff?

Puss och Kram

Syskonen Sweetite

2011-10-12T22:12:00.004+02:00

Det har vart fotografering på förskolan. Och jag har inte mycket förtroende för företaget som sköter om detta. (Vi har haft andra företag innan som verkligen lyckas ta och framställa fantastiska foton!) Uppenbarligen ger de inte barnen tillräckligt med tid så de hinner slappna av och skratta naturligt, för mina barn ser mest besvärande ut med ett onaturligt leende och en tom blick. Vilket så klart är väldigt tråkigt då vi inte brukar gå till fotograf privat utan beställa just dessa fotona och ge bort i julklapp. Trist är det helt enkelt. Men jag kontaktade dem och fick välja ut något annat foto (de hade tre foton per barn) så det åtminstone slapp bli ett med ett onaturligt konstigt stelt leende.

Hur som helst. Syskonbilden var ett undantag, jag tror att mina trollungar slappnade av så bra för att de hade varandra och busade med varandra.

Leia och Stella 2011.

Ridolyckan...

2011-10-03T22:09:00.007+02:00

Det är med en sorgsen och obehaglig känsla jag går och lägger mig i kväll. Riktigt ledsen och bedrövad känner jag mig. Och är!

Jag blir så fruktansvärt illa berörd av den tjej som skadade sig under Leias ridlektion förra måndagen. Det är alltid två parallella grupper samtidigt i manegen, på var sin ända. Tre ryttare i ena gruppen och fyra i andra, fyra i Leias grupp. Denna lektionen var det inte Leias grupp som hade volten närmast läktaren, utan den andra gruppen. Och allt var som vanligt. Jag satt på läkterna på en stol och kollade på. Såg inte Leias grupp så bra eftersom de var så långt borta så jag kollade mest på de andra tre eleverna. Det var alltså en helt vanlig lektion. Eleverna skrittade, travade och galopperade. Och när det gått cirka halva tiden, flyger en av de tre eleverna i Leias parallellgrupp av. Alltså riktas all uppmärksamhet mot denna kille just då.

Men denna avåkning gjorde att en av de andra två hästarna antingen blev skrämd eller ville busa, för han tog ett litet extra skutt inåt mitten. Tjejen som satt på passerade precis mig då. Jag var en meter ifrån och hade hela mitt uppmärksamhet på henne. Hon var dock inte alls beredd på detta extra skutt, utan föll handlöst av hästen. Utan att värja sig landade hon på huvudet/nacken. Jag har aldrig sett något liknande! Och det högg till i mitt bröst. Jag kände hur tårarna brände under ögonlocken. Det såg verkligen förfärligt ut. Som att nacken gick av.

Hon blev liggande på marken men det dröjde inte längre förrän en barnläkare var på plats. Han bor granne med stallet och var precis utanför. Ambulans tillkallades omedelbart men dröjde desto länge innan den kom. Minst en halv timma, om inte längre. Det var kolsvart ute och det regnade. Resten av eleverna gick nedåt stallet, kvar låg tjejen och folk runt omkring som lugnade henne. Hon var hela tiden vid medvetandet. De hade lagt en filt över henne. Och hon kunde röra armar och händer.

Leia frågade vad som hänt. Hon var inte skärrad men undrade varför tjejen låg kvar. Jag berättade att hon skadat sig och skulle få åka till sjukhuset med ambulans. Leia ställde massor av frågor och jag gjorde så gott jag kunde för att svara. På vägen hem mötte vi ambulansen och jag grät tyst, utan att visa Leia. Allt kände så märkligt och overkligt.

Så var det måndag igen. Dags att åka tillbaka. Jag har tänkt på tjejen hela veckan. Och givetvis frågar jag ridläraren det första jag gjorde hur det gick för tjejen.

Och jag möttes av det värsta tänkbara svaret! Tjejen är totalförlamad och blir bara sämre och sämre. Från att kunna röra armar och händer och vara vid medvetandet kan hon inte ens andas själv längre. Hon ligger i respirator nedsövd. Ryggen är helt av och levern är ut funktion. Den förstördes av säkerhetsvästen som på något sätt tryckte sönder den, men den förhållandevis skarpa kanten. Det är oklart om hon kommer att klara sig. Mer detaljer vet jag inte.

Det är så förfärligt! Så orättvist! Och så ofattbart!

Jag har ridit och varit hästaktiv i nästan hela mitt liv, men aldrig upplevt en sådan tragedi på nära håll förut. Och det är precis som med min bilolycka, jag blir precis lika chockad denna gången, om hur snabbt livet kan förändras. Ena sekunden är allt som vanligt och nästa, utan att det ens är dramatiskt, har hela livet förändrats.

Och förra mådagen när hon låg där, kändes det som att ingen riktigt fattade allvaret i situationen, eller ville tro det värsta, för det var som att alla väntade på att tjejen skulle sätta sig upp och sedan ställa sig upp, när hon låg där. Men hon gjorde aldrig det. Och kommer aldrig mer att göra det.

Någonsin.

Och det känns i hjärtat.

Mina tankar går till tjejen, hennes familj och nära och kära.

Och jag vill skicka med er en liten uppmaning, ta hand om er där ute, ta hand om era nära och kära, och lev idag, nu, för morgondagen vet vi absolut inget om!

Puss och Kram

Att baktala

2011-10-01T21:47:00.008+02:00

Jag tror ingen av er läsare inte är införstådda med problemet att kunna få tre tjejer att leka ihop. På ett rättvist och sunt sätt. Utan konflikter. Utan skitsnack Och utan bråk. Är man liten, tjej och udda i antal, blir det en utanför. Kanske inte utan undantag. Men i alla fall i regel. Eller ofta. Med små enkla medel vet de precis hur de ska göra. För att stöta ut. Eller för att istället passa in. Och bli vald!

"Du får inte plats här". "Vi kan bara vara två här".

Jag ser det hos treåringar. Femåringar. Och Tioåringar.

Skitsnacket är givetvis överallt. Oundvikligt. Ja vi kan kalla det vad vi vill. Men jag tror ni förstår vad jag menar!

Men att jag ser det hos vuxna.

Där går min gräns. Det accepterar jag inte.

Det finns inget som är så svagt, smutsigt och äckligt som skitsnack. En kollega som talar illa om en annan kollega. Eller en granne som talar illa om en annan granne. "Är inte hennes son lite väl ouppfostrad"? "Har inte hon lagt på sig lite väl mycket över sommaren?". Eller, "Nej, jag förstår mig inte på henne, deras barn får ju vara ute hur länge som helst om kvällarna".

Vuxna människor som håller på med skitsnack, att baktala andra och vill få andra att framstå i dålig dager, berättar mer om dem själva än personen i fråga som de kritiserar. Och jag tänker, vad är det egentligen som gnager där inne så hemskt? Vem är det egentligen som tar fram den där lilla förtryckta femåringen i dig? Är det inte istället dags att göra upp med ditt förflutna, släppa femåringen fri, och se till det goda istället.

För ingen människa någon stans är felfri. Aldrig. Någonsin. Man gör misstag. Du, jag och alla andra.

Alltid.

Med det viktigaste av allt är att kunna säga förlåt. Och ta emot ett förlåt. Att be om ursäkt, och att kunna förlåta.

Och det, förutom att vara en god kompis, är precis vad jag försöker lära min femåring och tvååring idag. Och alla andra dagar!

Att de duger precis som de är. Att de är viktiga. Och att alla får vara med. Och har man gjort något dumt eller fel så säger man förlåt.

Och är det inte så, att ditt mammahjärta smälter när ditt barn kommer fram och ger dig en varm kram och säger "Förlåt mamma" efter det att de just precis gått över gränsen eller på något annat sätt upprört eller sårat dig eller sina medmänniskor.

Jo precis så är det.

Ett förlåt och sedan är det passé!

Så enkelt, eller hur?!

Skriv om att baktala.

Att se

2011-09-22T19:45:00.003+02:00

Jag vill synas
utan att värderas
Jag vill vara
utan att dömas
Jag vill känna
utan ifrågasättas
Jag vill leva
utan att begränsas!

skriv om att se

Trakasserier

2011-09-20T15:39:00.003+02:00

Hej alla inbjudna läsare!
Hoppas ni hängt med i svängarna. Jag låste bloggen igen och jag har ju cirka 60-70 läsare som fått inbjudan att läsa denna blogg, och den inbjudan ska kvarstå nu när jag låser igen. Och jag kan ju liksom inte skriva "hör av er om ni inte kommer in"...men jag hoppas att de kontaktar mig på något sätt i så fall!

Det har varit några ihärdiga trakasserier sedan jag vann tävlingen i icakuriren, personen/erna i fråga tyckte inte om fotot på barnen som jag vann med. Jag tänker inte ens bemöta påhoppen eftersom jag är på samma linje som antagligen de flesta andra i Sverige att en naken barnrumpa är väldigt oskyldig och inte på något sätt kränker barnen i fråga. Fotot är taget helt enligt etiska principer och hade inte fått vara med i tävlingen om inte fallet var så. Jag blir bara lite trött, framför allt på alla otrevliga mail.

Så är läget, nu vet ni det,

Vi hörs

Här har vi sjukstuga så det förslår!

Och frågan är hur många pärlplattor man kan göra på en dag?

Kram Caroline

Play Doh a la Stella!

2011-09-13T22:13:00.005+02:00

Barnen har återupptäckt Ply Doh-leran här hemma. Och som de leker! De har suttit minst en timme om dagen i flera dagar. Om inte mer. Men i kväll fick nog Stella priset för snyggaste posen.

Självklart är det såhär Play Doh ska tas!

Puss och Kram

Att. Vara. Jag.

2011-09-10T21:43:00.008+02:00

Sitter med yllesockar i soffan och kollar på Tack för Musiken. Annika Norlin är grym, och jag njuter. Vi har vart och besökt barnens gammelfarmor Ingeborg idag. 92 och and still going strong. Beundransvärt! Hon är grym! Och hon visar upp min vinnarbild i icakuriren för hela hemtjänstkåren. "Har ni sett årets vinnarbild?" frågar hon damerna. Och inväntar en reaktion. Sedan säger hon sonika "Och så ser de ut framifrån" och pekar på fotografiet på Leia och Stella som sitter uppe på kylskåpet.

Hur kul som helst! Humor på högsta nivå!

För övrigt känns det ibland som att jag saknar inspiration. Den där gnistan som behövs för att skriva de intressanta inläggen. Eller baka de goa kanelbullarna. Eller lyfta på locket till tvättkorgen. Det är som att impulserna fastnar i mellanrummen, där de liksom ska kopplas om. Tomrummet. Inget händer, och jag bara väntar. Håller mig kvar i vakuumet och hoppas. Önskar och tänker att snart kommer den.

Lusten. Till. Det.

Tills dess ligger jag kvar i soffan. Och njuter av Sveriges Television. Och tänker att det inte är så tokigt ändå.

Att. Vara. Jag.

Caroline.

Puss och Kram

Me&i och vanish!

2011-09-05T21:56:00.007+02:00

Tusen tack finaste hjärtekattmamman Therese för hjälpen med den nya härliga bloggdesignen! Jag kände att den förra hade gjort sitt, det var mer sommar över den! Och visst blev det här fint?

Så. Nu var helgens bravader slut. Me&I-visningen var supertrevlig och gick alldeles strålande. Goa vänner som hjälper till med att baka och massor av goa vänner o bekanta som kom på visningen. Och vad mycket fint de hade. Jag gillade särskilt Cecilia Blankens plagg hon designat! Stella fick koftan CB ritat och tröjan med hästarna till. Och de coola brallorna med pös o hängig ficka. Allt i sådana dära fin ljus brun/camelfärg! och Leia fick en klänning, en rosa kanin-tröja och ett par brun/vit-randiga leggings. Och jag fick några toppar. Sueprnice ju!

Idag har Leia ridit med. Både i den nya ridskolan och i den gamla. Vi längtar tillbaka. Så är det. Det var bättre förr, på nästan alla sätt och vis. Inte minst storleken på hästarna, antal barn i gruppen samt tiden de faktiskt rider. Känns så tråkigt att inse att man är besviken. Betalar dyra pengar o allt. Trist! För Leia med som knappt får rida.

Fast vi provred i en ny ridgrupp i den gamla ridskolan och där fick hon minsann rida. Själv, aktiv ridning 45 minuter. Massor av trav och ridvägar. Fyr elever. På en shettis. Hon var så glad och jag var så stolt! Hon klarade av det galant!

Det var det. Nu ska jag dränka in min nya tröja i vanish eftersom jag ALLTID sölar ner alla mina kläder när jag lagar mat (hallå, förkläder vore ett hett tips, JAG VET, det borde man sätta på sig så fort man kliver innanför ytterdörren med tanke på att man har en sölig tvååring som har en tendens att nysa rakt fram med munnen full av köttfärssås, typ...).

Och jag tänker att Tur för mig, att denna var från H&M och inte Me&i!!!

Ha det!

Denna klänning fick Leia.
Bilder lånade från Me&I's hemsida!

Stella fick denna fina kofta!

Puss och Kram

Ps, ni kan ju kommentera!! Ds :-p

Vintage och missnöje

2011-09-03T20:30:00.005+02:00

Igår när jag var inne i centrum, vilket inte händer alltför ofta nu för tiden, tog jag mig även tid att gå o kolla i affärer. En sisådär hela femton minuter i alla fall. Döm av min förvåning, men helt plötsligt upptäckte jag mig själv stå i rulltrappan ner till damavdelning på Top Shop. Eller tja, tjejavdelning blir det väl då. Jag var eg inte ute efter något ur denna butik då jag aldrig någonsin har handlat något ur denna butik, men, det såg liksom lite sådär halvt lockande ut att ta rulltrappan ner. Så spelade de en trallvänlig låt ur högtalarna med.

Hur som helst. Väl nere fick jag en chock. Ja så var det faktiskt. Men en väldigt trevlig sådan. För mitt där nere, inne i ett hörn, ligger en annan butik, nämligen Beyond Retro.

Ni som följer mig vet ju att jag har en förkärlek för allt vad loppisar och vintage heter, så alltså blev jag lyrisk. Här har de samlat hur mycket fint och udda som helst, i en och samma affär. Och hör och häpna, affären har funnits i hela två år, vilket expediten svarar när jag erkänner att jag är där för första gången.

Och det fanns verkligen allt där, och lite till. Om man behöver kläder för maskerad och liknande med. Och jag hittade ett ursött förkläde som barnen ska få ha som "påskförkläde", blott 50 kr. Och så en klänning till mig. 200 kr. Kan vara snygg med rätt accessoarer till. Vid något lämpligt tillfälle. Typ en fest. Dop. Eller bröllop.

För övrigt är detta världens längsta dag. Jag lovar. Det är så. Den tar aldrig slut. Jag har ont i nacken, är något förkyld och ensam med barnen hela helgen. Med en tvååring som vägrar ha blöja trots att hon inte är så kallad "torr" (vilket resulterar i mycket tvätt, torkande och höga suckar) och en stundande meandi-visning, (vilket betyder att jag både måste städa OCH baka trots att jag är trött, har ont i nacken, och är något förkyld... SUK). Jag VET, jag gnäller, igen, andra inlägget i rad, men vad tusan, ni är ju så förbannat dåliga på att kommentera så det skiter jag i!

Så det så!

Puss och Kram

Ps Foto på fynden kommer vid ett annat tillfälle, är för trött nu!

Frisörbesök och skvallerpress

2011-09-02T20:51:00.006+02:00

Idag har jag tagit hand om mig själv. I den bemärkelsen att jag vart hos frisören. Nu är den hemska utväxten borta och det slitna med. Skönt det. Han färgade o tonade. Eller något. Fast familjen såg ingen skillnad när jag kom hem. Typsikt tänker jag när det kostade så mycket pengar. Ja ja, vad är väl en bal på slottet?

I brevlådan kom icakuriren idag och min vinnarbild täckte nästan en hel halv sida. Roligt! Men lite typiskt att de "skär" av intervjun och bara publicerar några meningar här och där. Förvånad är nog rätta ordet. Ja förvånad blev jag. För sammanhanget kom liksom inte med riktigt. Inget ont till icakuriren, jag gillar er absolut! Och tusen tack för vinsten!!! Men inte heller rätt titel på bilden kom med, den var "Tre nakenfisar och en räv" och inget annat. Så det så.

Tur att man inte är en offentlig person (nåja, en oskuldsfull blogg som denna med några få trogna besökare räknar jag def inte in till Offentligheten) och har för vana att granskas. Och skrivas om. För om de inte ens (enligt min egna tolkning då) kan få till rätt uppgifter vid en simpel teflonintervju och ett litet nöjesreportage vågar jag knappt tänka mig hur skvallerpressen etc fungerar. Huvaligen!

Nu ska jag lägga mig jämte min tvååring som somnade i mammas säng och snosa lite.

För säg finns det något ljuvligare än att snosa i sitt barns mjuka, varma nacke?

Puss och Kram

JAG VANN

2011-09-01T15:00:00.001+02:00

ÄNTLIGEN får jag återpublicera detta glada inlägg som jag skrev den artonde augusti! Här har ni hela intervjun i tidningen!

Grattis till mig alltså, och i nummer 36 som är ute i affären i morgon tror jag, kommer jag med i självaste tidningen!

"Oj oj oj, de ringde precis från icakuriren, och jag har VUNNIT DERAS FOTOTÄVLING!

"Tre nakenfisar och en räv", var med och tävlade, allt efter det att vännerna på facebook fält kommentaren "Den är en vinnarbild, ställ upp i en tävling tema sommar". Sagt och gjort, jag sökte på google sommar samt fototävling och hamnade på icakurirens hemsida. Jag skickade in mitt bidrag och tänkte inte mer på den saken. Inte alls. Förrän just precis nu, då någon mycket trevlig tjej från kontoret i Stockholm ringde.

Jag är så glad, så glad, så glad och vi ska åka till Berlin! Förstapriset till mig, helt otroligt! En alldels ny fin mobiltelefon får jag med, och den ger jag snällt bort till min älskade sambo! Jag har ju redan min iPhone som jag tog detta vinnarfotot med!

Tre nakenfisar och en räv.

Och jag säger som Petter, Vinden har vänt!"

Puss och Kram

Vinst igen!

2011-08-28T20:14:00.005+02:00

Det kom ett paket på posten. Innehållande två böcker, en fin liten hälsning och massor av choklad! Jag hade nämligen vunnit utlottningen av två böcker hos Massor av Ord. Jag jag blev nästan alldeles stum. Jag som skrev nyss att jag aldrig vinner. Och nu två gånger på blott en vecka. (Om fyra dagar kan jag ÄNTLIGEN återpublicera min förra vinst som jag så hastigt fick ta bort. Då den ej tillkännagivits ännu).

Hur som helst. Böckerna i fråga var "Maskrosungen" och "Svedd" av Sandra Gustavsson. Dessa två böcker hade jag knappt hört talas om förut. Och i fredags kastade jag mig genast över den förste, Maskrosungen. Och hjälp säger jag bara. Jag har knappt kunnat lägga i från mig den. Den grep tag om mig hårt och direkt och jag känner så med huvudpersonen, Sandra. Storyn bygger på en sann historia, en biografi om hur Sandra har haft det i sin uppväxt med en psykisk sjuk mamma och alkoholist till pappa. Det värker i hjärtat och går inte att hålla tillbaka tårarna! Livet är så förbannat orättvist och det är sannerligen ingen nytt för mig. Men det gör ändå lika förbannat ont i själen varje gång. Jag grips av den brutala ondska och maktlöshet barn ska stå inför och känner att jag bara vill finnas där för henne. Barnet. Krama om henne och säga att det inte är hennes fel. Någonsin. Aldrig. För ett barn. Alltid den vuxne som bär ansvaret!

"Det är inte ditt fel"

Glöm aldrig det.

Puss och Kram

Jag hjälper Hjärtekatten

2011-08-22T21:06:00.007+02:00

Vet ni vad? Nu är jag en officiell medarbetare i det goa Hjärtekattengänget!

Och jag har redan fått två fina katter på posten! Och några avier som jag ska hämta i morgon.

Eftersom jag känner tjejerna sedan samma "vänta-barn" grupp och vet hur mycket jobb de har med det fantastiska arbetet så frågade jag helt enkelt om det var något de ville ha hjälp med! Och dessutom känns det för mig, som också födde ett sjukt barn, bara någon vecka efter det att Sussans hjärtebarn föddes, viktigt att få hjälpa till och bidra till Drottning Silvias Barn och Ungdomssjukhus som gjort så mycket för oss, och min Stella. Stella föddes med en ovanlig tarmsjukdom, som heter Hirschsprungs sjukdom, som gjorde att hon inte kunde bajsa. Delar av hennes tarmar var "förlamade" och fungerade inte. Vå låg dock på barnkirurgen, avd 327 vilket är någon våning över hjärtavdelningen.

För er som vill läsa mer om Stellas sjukdom och hur det var för oss de första veckorna i hennes liv, kan ni klicka här och börja längst ner

Här ser ni fina Laban (virkad av Eva) och Smulan (virkad av Rebecka)
som kom på posten i veckan.

Puss och Kram

Radering och vatenskada

2011-08-19T21:50:00.007+02:00

Igår skrev jag ju ett glatt och roligt inlägg. Fast jag var visst tvungen att ta bort det. Raderade det så länge. Ni som hann läsa förstår vad det handlar om, ni andra får snällt vänta några veckor till så berättar jag här igen. Eller så får ni helt sonika fråga mig IRL, såsom att ringa mig till exempel, det du!

Jag är fullkomligt slut nu. Har avverkat min andra jobbvecka. Och det har gått bättre med nacken denna vecka, fast jag har fortf ont. Jag får sova flera timmar om dagen och orkar knappt träna min sjukgymnastik. Men jag tänker att jag nog kommer att anpassa mig snart.

Hur som helst. Det har hänt massor annat tråkigt med. Vår underbara älskade förskola har råkat ut för en vattenskada. En jätte-stor sådan. Det var när söndagens skyfall föll som alla brunnar och avlopp tog in vatten på förskolan. Så kraftigt att det stod vatten högt på alla golv. Så hela förskolan är förstörd, det ligger vatten under alla golv, så det gungar som en båt eller brygga när man går där inne. Så nu måste allt rivas. Allt utan ytterväggarna. Och ingen får beträda den efter i morgon.

Vi som är ett föräldrakooperativ har sannerligen fått ligga i kan jag lova. Vi har haft extra insatt styrelsemöte och har fått ta tag i hela denna biten med att anmäla skada, hålla kontakt med skadebolag, fått besiktning gjort, kontakt med kommun, pressa dem att snabbt fixa en ny passande lokal, lista allt som förstörs och försöka hålla info till föreningen med mera. Phu säger jag bara. Men nu tror jag den värsta frågan är löst, det vill säga lokalfrågan. Vi får låna en "gammal skola" som tur nog stor tom då de precis byggt en ny skola. Och denna ligger cirka en till en och en halv km från vår förskola, helt ok avstånd med andra ord. Jag hoppas och er att allt går vägen, att barnen trivs och att verksamheten att fortlöpa utan problem!

Förutom det är det lite annat roligt som hänt, men det tar jag en annan dag.

Nu måste jag sova. I morgon är det kalas för mamma som fyller och år sedan ska vi till torpet en kort sväng och hämta hem lite saker vi lämnat där. Kanske är det sista besöket för i år, hoppas inte det! Fast först måste vi till förskolan och fixa med flytten av alla saker till den nya lokalen. Eller ja, sambo får ta det, så är jag hemma med barnen och vilar.

Sist men inte minst, här kommer min ryttarinna. Hon fick en helt ny outfit dagen till ära, hon börjar sin nya ridskola på måndag. Får se hur det går, en helt annan verksamhet än den vi är vana vid. Vi är vana vid shettisar, egen ridning och mycket ute i skogen. Detta bli ponnyer, ledning och inomhus. Men men, det kan ju bli bra detta med. Jag hoppas det! Fin är hon i alla fall. Och säg, är inte trollungen för söt som så förtvivlat gärna också vill vara med!

Puss och Kram

Ny arbetsvecka och hembakta kringlor!

2011-08-15T21:29:00.005+02:00

Nu är det ny vecka igen. Ny arbetsvecka för mig. Och givetvis är jag jätte-glad för att äntligen kunna säga detta. Men, jag har jätte-ont i nacken. Och jag är så fruktansvärt besviken på Det. Eller på allt. Känns det som. Jag vill verkligen inte ha såhär ont. Klart att jag vill jobba och ska jobba, jag vill inte bara ägna mig åt rehab, men jag vill inte behöva få så här ont igen. Och jag har verkligen inte haft det på många, många månader. Det bränner i nacken och nedåt ryggen, trycket är tillbaka och helt konstant och jag är yr och har huvudvärk. Och kan inte sova. Med mera! Tusan också. Jag som trodde jag var i bättre form såhär. Ja ja vet. Inget vara för evigt inte heller dessa känslorna och sensationerna. Men jag kan inte hjälpa det, jag är så besviken. Och snopen. Sommarens alla lata, härliga smärtfria dagar med vänner och familj känns helt plötsligt långt borta. Dagarna på torpet med besök hos tant Greta, hallon-ängen och räven, jag längtar tillbaka.

Så nu är det viktigare än någonsin att jag lyssnar på min kropp och försöker ge den det den behöver. Fsst ibland är det svårt att veta vad det är. Och jag är sannerligen snopen! Här kommer några foton från min iPhone, tagna för två veckor sedan, det vill säga sista semesterveckan på torpet.

I målartagen.

Torpet skrek efter ny färg!

På besök hos fina tant Greta.
Vi kom mitt i kringelbakandet. Tur för oss!
Det härligaste med henne är hennes livsglädje,
med eller utan rullstol, med eller utan
förmåga att själv kunna ställa sig upp...
Beundransvärt!

Leia i Gretas kök.

Nybakat.

Och därför blir bloggandet som det blir,

Puss och Kram

Jag ÄLSKAR dig

2011-08-11T21:58:00.006+02:00

Vi ringer till Leia (5 år) för att säga god natt, hon är sedan någon timme hos sin mormor. Stella (2 år) vill prata. De träffades för cirka tre timmar sedan.

Stella: HEJ Leia!
Leia: Hej Stella:
Stella: Jag ÄLSKAR dig Leia.
Leia: Jag älskar dig med.
Stella: Jag saknar dig Leia.
Leia: Redan?
Stella: Ja.
Leia: Ja ha...fnissar
Stella: Puss och Kram
Leia: Puss och kram god natt

Behöver jag skriva att mamma-hjärtat svämmar över av kärlek! Ni ljuvliga, fina, underbara, vackra barn. Låt alltid kärleken vara störst!

Utan undantag!

Skriv om undantag.

kramar, Caroline

Du lånade mitt liv

2011-08-10T21:32:00.010+02:00

Du lånade mitt liv
Knyckte min tid
Ryckte alltsammans ifrån mig
Brutalt
Och
utan att fråga!

Du lånade mitt liv
Paketerade det i en låda
Gömde undan och satte lås
Allt
Utan att fråga!

Du lånade mitt liv
Stal tryggheten
ifrån mig
Bestämd
och helt resolut
Och utan att fråga!

Skriv om att låna

Kramar Caroline

Äntligen!

2011-08-07T21:50:00.006+02:00

Jag minns det som igår, den där torsdagseftermiddagen på sjukhuset. Jag minns precis varenda detalj tror jag. Jag minns hur portarna öppnades med en smäll på akuten och ambulansen körde in. Jag minns att det stod ett hel trauma-team på minst fem, sex personer plus några studenter och väntade på mig. Hur de lyfte över mig från båren till sängen. Tråcklade av min dunjacka, tog av skjortan och klippte upp linnet och bh'n med en sax ."Sorry" sa någon sköterska. "Det gör absolut inget alls" svarade jag lugnt. Vem tusan bryr sig om ett linne när man tror man precis har dött och vaknat till liv igen, liksom? De lade mig sedan på sidan och kände på ryggraden. Frågade vart jag hade ont. Här? Om jag gör så? och så vidare. Jag minns hur de satte dropp och kateter och körde mig vidare upp till röntgen. Trauma två, sa någon läkare. De sprutade in kontrastvätska i blodet och röntgade nästan hela mig. Inre organ, nacke och ryggrad. Och ont ont hade jag. Så förbannat ont! Men snart var det över. Någon grabb körde ner mig några våningar igen. Han sa att läkaren som hade stått jämte och kollat plåtarna med det samma hade sagt att de inte såg något allvarligt. Så inget var brutet. Ja ryggen eller nacken eller så. Ahh, skönt svarade jag och drog en lättnads suck för bruten nacke var inget jag ville ha!

Några timmar senare var det dags för mig att gå hem. Det kom in en kirurg och skrev ut mig, han sa att jag skulle sjukskriva mig själv en vecka och sedan gå till vårdcentralen om jag fortfarande mådde dåligt.

Ok sa jag. Sjukskriven två veckor då kanske, tänkte jag vidare.

Två veckor gick. Och min livs längsta, hemskaste, brutalaste resa hade börjat. En inre resa jag kastades in i utan förvarning. Jag kämpade och brottades med allt från smärta till att få rätt sorts remisser till rätt sorts människor. Jag fick bekanta mig med smärtkliniker, sjukgymnaster, och rehabteam. Hon på försäkringskassan ringde mig oftare än min egna mamma i början. Den tiden innan någon visste vad detta egentligen var.

Hur som helst.

Nu har det gått ett år och fem månader och jag ska äntligen börja jobba i morgon. Jag ska äntligen ta på mig mina jobbkläder igen, packa väskan och köra till jobbet. Starta min dator och kolla mailen. Och dricka en kopp kaffe.

Fantastiskt!

Hela mitt väsen jublar! Jag vill, jag vill jag vill. Och jag har velat så förtvivlat länge. Men det har verkligen inte gått. Och nu sitter jag här och har faktiskt just nu rätt bra ont i nacken. Så jag ska strax gå och lägga mig och köra lite avslappning. Men nu vet jag i alla fall, att nu har jag förutsättningarna för att detta ska bli bra. Att det ska gå vägen.

Det var det,

Puss och Kram

Vi tog färjan ut...

2011-08-06T23:14:00.025+02:00

Vi har vart ute i Göteborgs skärgård. Fick nöjet att njuta av goda vänners smultronställe ute på Vrångö. Och bara färjan ut var ren njutning. Att sitta ute på däck i solen och kolla in alla vackra hus, insupa skärgårdslivets pittoreska miljö och omgivning och drömma sig bort för en sekund. Stränderna på Vrågö påminner mer om sydliga breddgrader än lilla Sverige. Och säg vilken lust jag hade att paketera den vita finkorniga sanden i en liten glasburk och ställa på nattduksbordet. Att plockas fram den regniga, tunga novembermorgon när sömndruckna barn ska kläs och köras till dagis. Ja säg, jag hade lust! Tusen tack ni fina för inbjudan och all gästvänlighet.

Och säg, har min femåring inte blivit en fena på att hoppa!

Snart bär det av.

Hej då Göteborg.

Åh, jag vill med!

Tittut!

Liten håller hand!

En av de fina badstränderna.
Här med rolig brygga att hoppa från.

Och jag hann inte ens fota första gången!
Från bryggan, minst 2 m.

Men ska jag våga här uppifrån?

Åh hopp!

På väg!

Åter hem!

Min femåring.

Min tvååring.

Puss och Kram

Elva dagar på torpet

2011-07-30T20:54:00.018+02:00

Efter elva dagar på torpet är vi nu hemma igen. Och det känns både skönt och lite tråkigt på samma gång. Skönt att ta sig en dusch för första gången på nästan två veckor och skönt att faktiskt kunna dricka ett kallt gott glas vatten direkt från kranen. Skönt att tvätta sina smutsiga kläder och skönt att kunna komma åt bloggen igen, och era fina bloggar där ute! Men samtidigt saknar jag redan naturen, lugnet och stillheten. Trots att vi haft huset fullt de flesta av alla dagar, inte mindre än sju (!) familjer på besök (de flesta sov över en natt) har jag ändå känt mig avslappnad och tillfreds. Tack alla ni som förgyllde vår tid på torpet denna sommaren, jag blir alldeles rörd när jag tänker på hur många som vill köra så långt ut i skogen för att träffa oss!

Och att lyssna på vindens sus i träden, att plocka hallon tills spännerna är fulla och att ta sig ett nakendopp på kvällskvisten i min alldeles egna sjö, ja det är livet det.

Dessutom fick vi oväntat besök. När Raffe räv gjorde entré på torpet blev vi rejält förstummade och överraskade. Men det visade sig att Raffe Räv trivdes att hänga på Dunkebo för inte mindre än sex kvällar kom han åter. När han sprang iväg med Stellas snutte eller Leias sko i munnen blev vi dock lite bekymrade. Jag löpte efter och efter en stund släppte han som tur taget. Nedan ser ni bildbevis!

Nu tänker jag hänga i soffan här hemma och titta på min nya tv. Vi bytte ju ut vår tjocka tv precis innan vi for till torpet och har inte hunnit använda den. Och här kommer några guldkorn,

Kramar om,

Caroline.

Herr Himmel

2011-07-18T20:51:00.016+02:00

Naturen när den är som vackrast. Himmel och hav fascinerar mig som mest. Jag kan betrakta, bara stå och titta på Herr Himmel hur länge som helst. Bara vara, finnas till, som en del i det hela. Och särskilt vid skymningen, att följa solens rörelse och de färgskiftningar som blir. Jag stod på samma ställe varje kväll och fotade. Tias frågade hur många hundra kort jag hade på samma lilla prick? Samma lilla fläck i det stora, jag ser och beundrar. Och jag tänker att hur kan allt ha blivit så perfekt?

Ser ni?

Skymningsfotona nedan är tagna samma kväll, inom loppet av några minuter bjöd Herr Himmel på dessa färgskiftningar. Och jag bugade och tackade, ödmjukast!

Pussar och Kramar
Caroline

Sweeties födelsedag, loppisfynd och mer foton

2011-07-17T18:37:00.016+02:00

Idag är det faktiskt ingen vanlig dag, nej för idag är det sweeties födelsedag. Grattis min älskling! Och jag kan meddela er att det var en besviken man jag vaknade till vid kvart i tio. Han hade nog förväntat sig uppvaktning på sängen med tårta och paket, eller åtminstone en macka och en kopp kaffe, och det hade jag gärna gett honom! Men, jag hade ju så förtvivlat ont i nacken igår kväll. Så jag bestämde mig för att sova tills jag vaknade och inte ställa klockan. Det vill säga lyssna på kroppen. Och det hjälpte, för idag har nacken vart betydligt bättre. På bekostnad av uppvaktning på sängen då...

När barnen och Tias var iväg för att handla födelsedagspresent till honom från oss, passade jag på att packa upp från Skåneresan och tvätta och plocka undan. Nu är den inhandlade gamla jordglopen på plats, likaså vasen och fatet som står på våra nya sideboards i teak. Och den lilla söta byrån uppe i hallen är på plats, med Stellas kläder omsorgsfullt vikna i, vilket är ett enormt lyft från att ha förvarat halva hennes garderob i en blå ikeakasse stående bredvid den gamla byrån. Även skrivbordet är på plats och det står i vårt sovrum, och de nya iittala-glasen är diskade och placerade i köksskåpet. Kaffekopparna likaså. En tavla har jag ställt på tavellisten i köket, den har ett lekfullt barnsligt motiv som jag gillar mycket, och de två tavlorna Tias valde är upphängda i hallen på övervåningen. Fast den (hallen) är inte renoverad ännu, utan har fortfarande sitt tråkiga spänntak från 70-talet och plastmattan på golvet. Och bruna dörrkarmar i plast, usch och fy så mycket gräsligt det har funnits på det glada 70-talet. Men om man tänker sig vitmålat trägolv, en färgglad gärna blommig tapet a la Josef Frank eller i liknande stil, nya dörrar och dörrkarmar (vita) och höga listor på golvet, och vitt gipstak, så kommer de nyfunna

Spara nu

möblerna och tavlorna komma till sin rätt. Och även den svart-rosa-randiga trasmattan för ynka 70 kr ligger på Stellas gråmålade trägolv. Den passar perfekt till hennes handvirkade överkast (svarta och rosa mormorsrutor).

Vi har med andra ord ett mer ombonat hem just nu. Med allt fint vi fått med oss från Skåne. Hurra!

Igår var sista dagen att lämna in bidrag till Icakurirens novelltävlning och det ska bli spännande att läsa vinnar-novellen. Jag skrev ju min första (och enda) novell just till den tävlingen, men förväntar mig absolut ingen respons. Den var ingen vinnarnovell men lite trevlig läsning hoppas jag på att den ger dem som läser. Och så småningom när jag publicerar den för er. Fårnog dock vänta några veckor av tja- praktiska skäl. Kanske inte så smart att publicera något som är med i en tävling innan tävlingen är över?

Här följer mer Skånefoton, närmare bestämt Mölle. Vid fotona tagna i skymningen från altanen har jag använt min systemkamera från Sony, och ett teleobjektiv. De andra är tagna med vanliga objektivet. Detta var en kväll nere i hamnen.

Hamnen i Mölle.
Här ser ni Leia åka inlines.
Och Stella strosar runt.

På kvällen i Mölle.

Sweetie tar en kall.

Nere i hamnen i Mölle.

Finaste systeryster...

...Som också hälsade på oss.

Busunge!

Vy från vår altan i Mölle,

ser ni dessa underbara Moln?

Ljuvliga skymning,
foto taget från altanen, vi ser himmel, moln och berg i underbara kontraster!

Skymning

Fina Sverige, fina Skåne, fina Mölle!

Kramar till er fina!

Hemma igen!

2011-07-16T21:32:00.007+02:00

Nu är vi hemkomna från vår semestervecka i Skåne, Mölle. Vi har verkligen haft det fantastiskt! Fått uppleva Skånes landsbygd, träffat goa vänner, åkt till Danmark och shoppat danska barnkläder, sprungit på alla loppisar vi velat, fikat i mängder och badat i mängder! Så nu sitter jag här hemma och beundrar alla vackra saker vi faktiskt fått med oss hem från veckan. Vi hade sådan tur att systeryster körde hem med en tom kombibil, som vi passade på att fylla. Hi hi...Det blev loppisfynd blandat med nyrenoverade gamla möbler från en gudomlig affär i Höganäs. Jag sitter här även och beundrar alla ljuvliga foton från resan. Ja, jag har så mycket fint och roligt att visa er så jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja.

Fast först får jag nog bara landa lite och suga på karamellen ett tag till. Dessvärre värker nacken rejält nu så jag ska nog gå och lägga mig. Tills orken kommer åter bjuder jag på några ljuvliga bilder på den vackraste tjejen i världen!

Min Leia!!!

Vi syns och hörs snart ni fina där ute, hoppas er vecka varit lika fin som min,

Sommarkramar Caroline

På kvällskvisten

2011-07-09T20:35:00.003+02:00

På kvällskvisten i köket. Det är sommar och det är grönska. Och vi dricker välling och myser. Reflekterar över dagen och bländas av ljuset. Tittar ut över ängen och pussar i nacken. På kvällskvisten och det är vi två. Ljuvliga sommarkväll och vackra barn. Bottenlös kärlek och oändlig lycka. På kvällskvisten. I köket.

Puss och Kram

Astrid Lindgrens Värld

2011-07-08T18:32:00.019+02:00

Vi har vart på Astrid Lindgrens Värld i veckan. Och fått vara en del av de fantastiska sagorna. Pippi, Emil i Lönneberga, Karlsson på taket, Madicken, Ronja Rövardotter, Saltkråkan, Mio min Mio och Nils Karlssons Pysslings hus har vi besökt. Bland annat. Hade det inte vart för den eländiga resan dit på Smålands små krokiga vägar och lillungen som kräker ner hela vår bil, flera gånger om, hade jag gärna besökt bästaste Astrids Place en gång till i sommar. För säg den som inte vill hänga med Pippi eller Emil i två hela dagar! Ja du, liten som stor, har det lika kul i Smålands djupaste skog, jag lovar!

Vi kollar på en teater med Madicken!

Och hälsar på Abbe och hela glada gänget efteråt!

Självklart får man godis på semestern!

En föreställning med Karlsson på taket och spökena.
Huuu vad läskigt tyckte Stella.

Inga problem att sitta still och lyssna,
det är ju så spännande!

Pippi håller låda!

Jag vill rida mamma!

Superskoj tyckte de!

Här åker de flotte.

Det obligatoriska fotona!
Visste ser vi roliga ut?!

Oj vad man kände sig liten här...

Lotta på Bråkmakargatans hus och kök.

Emil hissar upp en skjorta i flaggstången och Leia kollar på.

Föreställningen med Ronja Rövardotter
var årets nyhet och verkligen underhållande.
Specialeffekter som rök, snö, vatten, och buller
och både rumpnisssar och grådvärgar hade de med.

Det snöar utanför grottan.

Lilla rumpnissen tittade upp ur marken.

Hej då käraste Astrid, du med alla fantastiska sagor måste sannerligen vara Sveriges största Kulturarv.
Vi ses näsa år!

Puss och Kram

Ser ni, ja kanske ser ni...

2011-07-04T10:14:00.001+02:00

Här kommer de sedan tidigare utlovade bilderna, tagna under midsommarhelgen med min systemkamera. (De andra var tagna med iPhonen) Ljuset på ön Hållö strax utanför Smögen, är något alldeles extra. Ja, se själva nedan, fotona med barnen på klipporna, att vara där och då, det var magiskt. Hisnande att få uppleva detta stora i det lilla. Hisnande och omvälvande. Ser ni, ja kanske ser ni...

Puss och Kram

Torpaliv och Loppis

2011-07-03T10:00:00.001+02:00

Förra veckan var vi en snabb sväng på torpet. Egentligen hann vi inte med det då vi egentligen skulle vara hemma och fixa inför det stora barnkalaset och släktkalaset dagen efter. Men med tanke på att vi inte klippt gräset där sedan i maj (början av maj) var vi så illa tvungna. Och det var sannerligen högt gräs. Gick till knäna. Phu, säger jag! Vi fick klippa allt två gånger (ja ja, vi och vi, Tias klippe då) och kratta allt två gånger, tre dagar tog det. Och Leia var helt fantastisk på att kratta gräs, lägga det i korgen och bära iväg det till skogen.

På torpet har vi inget rinnande vatten. Och inget badrum då alltså. Så Stellas lavemang ger vi helst utomhus. Och säg den som inte kan göra flera saker samtidigt? Till vår stora besvikelse var kaffet på torpet slut. Det var inte med i planerna så när det var lunchdags efter första natten hade två båda riktigt ont i huvudet. Eftersom närmaste affär är två mil bort är det inte så att man bara sticker och handlar. Men som tur var stötte vi på världens trevligaste bybor som höll på att fixa och dona på byns loppis. Och inte nog med att vi fick hembakt fika plus kaffe för 10 kr per person, vi fick handla ett helt oöppnat kaffepaket samt smygshoppa på loppisen med, trots att den egentligen inte var öppen. Nedan ser ni fynden, underbart! Jag har letat efter en "prylhylla" i flera år, hundra kr gav jag för den. Och spegeln som är helt bedårande enligt min smak, kostade trettio kronor. Det är andra priser än de jag är vana vid på loppisar i Göteborg! Jag hittade även en ljuvlig byrå men den tar jag en annan gång. Och det är inte på alla loppisar man får handla på krita!

Puss och Kram

Leia fem år

2011-07-02T15:48:00.006+02:00

Nu är hon fem år, min älskade lilla stora tjej! Det är inte annat än att jag blir lite nostalgisk, för visst går tiden fasligt fort ändå? Och är det något man inte kan styra över, fånga, eller kontrollera, så är det tiden. Tiden kan bara tas emot, med ödmjukhet!

Här kommer hennes dag i bilder. Och vi slog nog barnkalasrekord i trädgården med tjugofyra barn plus de runt omkring som hängde på. Barnen i området var inte sena på att ställa sig i kö för att fiska! Självklart fanns det en godispåse över till alla!

Och i morgon bär det av till ALV, lovely!

Puss och Kram

Glad Midsommar!

2011-06-26T20:24:00.016+02:00

Midsommar har enligt sedvanlig tradition spenderats på Smögen och Hållö. Vi åkte upp till bästa familjen Mauland redan på torsdagen, vilket gav oss extra med tid för umgänge och mys. På fredagen band vi kransar till håret och dansade runt stången till sång och musik. Därefter tog vi båten över till Hållö. Vi hyrde vandrarhemmet där och var även i år alldeles själva på hela ön. Och jag tänker att vackrare plats att fira midsommar på är nog svårt att hitta. Vi åt sill, drack nubbe och badade nattbad. Och barnen fick vara uppe hur länge de ville. Lördagen var en lat och skön dag som vi spenderade ute i solen eller vilandes på sängen.

Och nu efter tre nätter var det dags att fara hem. Tusen tack Maria och Karl-Ludwig för att ni anordnar detta varje år och ger oss dessa fina minnen att bevara tills de regniga höstdagarna eller kalla vintermorgnarna kommer åter.

Vi ses nästa år, ljuvligaste Hållö!

Nedan kommer en serie bilder tagna med min iPhone. Och jag som fullkomligt älskar att fota hade givetvis systemkameran med också. De bilderna får ni se i ett eget inlägg strax.

Puss och Kram

Kökssoffa, tv och korgen full

2011-06-21T20:38:00.005+02:00

Nu är äntligen kökssoffan klar. Den vi fick ärva av sambos mamma alltså. Den var från början lite vitmålad med något gammal tråkigt tyg på. Men se, nu blev den som ny, a la familjen Sweetie! Passar perfekt till vårt röda kakel (mosaik) och den blåa färgen blev färgklicken som bryter av mot allt svart, rött och vitt. Jag är nöjd.

På eftermiddagen hade barnen spring i benen. Det löste vi genom att åka och kolla på tv på Mediamarkt. Ja säg om inte vi är den enda Svensson-familjen som har tjocktv kvar, som enda tv. Vi tänkte ansluta oss till det moderna gänget och slå på stort, en LED tv som har en trådlös uppkoppling via vår rauter till datorn, så kan man kolla på svtplay direkt på tv liksom. Det gillar jag. Som annars endast har Kanal1, Kanal2, tv4 och barnkanalen. Sedan handlade vi lite mat på Ica Maxi. Hade tänkt handla lite mer men korgen blev full så snabbt...

Kökssoffa innan

Kökssoffa efter

Samarbete!

Praktisk förvaring av barn!

Puss och Kram

Barnvakt och akvarellmålning

2011-06-20T14:43:00.006+02:00

Nu har vi semester på allvar. I sju veckor är vi lediga ihop. Underbart!!! Och i helgen var vi barnvakt åt fina kusinen Elvira. Vi var på Lekstan och busade. Lekte ute på lekplatsen, och var även inne en del och målade akvarell, till exempel. Kom snart igen och hälsa på Vira!!!

Något till alla.

Kusinerna.

Liten vill också vara med.
Färgen svart var helt klart dominant denna dag.

Här testar Leia att måla på akvarellpapper och
först blöta hela pappret med en svamp.
Vackraste tulpanerna ser ni här.

Detta fantastiska konsertverk målad på duk kom
Leia hem med från förskolan förra veckan.
De hade firat hennes födelsedag och
då får man måla en tavla.
Och jag är nog stoltaste mamman i världen!

Puss och Kram

En sommardag som denna

2011-06-16T17:47:00.024+02:00

En sommardag som denna tar vi en promenad längs havet till en god vän. Vi beundrar den vackra trädgården. Doftar på blommorna. Och plockar jordgubbar. En sommardag som denna måste man bevara. Och dela med sig av. För jag tänker att en sommardag som denna är precis så somrig och fin som en sommardag ska vara.

Puss och Kram

Något fläckigt

2011-06-15T22:09:00.003+02:00

Ge liv åt det rena, det klara
Som ligger där och gror
Kämpar och stretar
Inunder all skit som täcker
Och fläckar ner
Vår jord

Skriv om Något fläckigt!

Puss och Kram

Helgen som vart...

2011-06-12T21:54:00.002+02:00

Nu ligger familjen och sover. Uttröttade av helgens aktiviteter. Stella har vart på gott humör idag men gårdagen var en annan femma. Efter cirka tre timmar med konstanta envis-utbrott vart jag helt psykiskt utmattad. Fröken hade nog vaknat på fel sida. Vi säger det i alla fall. Och Leia klämde lillfingret i ytterdörren idag. Vad vore livet utan plåster tänker jag?

Och jag vill med ha plåster! Plåstra ihop de sår som svider. Kanske hade de tom behövs sys? Med dubbel tråd, för att inte gå upp, igen. Och igen. Och igen.

Jag läser gamla dagböcker om kvällarna. Och skrattar oftast gott. Det är ju ren lycka att läsa en åttaårings dagbok. Eller en tioåring. Och jag kan berätta för er att hästar och ridning var verkligen det allra viktigaste i livet då. Det jag ägnade min mesta tid åt. Så enkelt livet var då-när man var liten- men ändå inte. Och vilken förskräcklig fröken jag hade under mellanstadiet. Jag blir riktigt upprörd och förbannad när jag läser hur hon behandlade mig (och andra). En gång slängde hon ut mig ur klassrummet, helt obefogat. Fast jag verkade inte särskilt uppjagad över det då, när jag läser vidare i dagboken. Konstaterade rätt nonchalant att hon var dum i huvudet (som inte hade ork nog att ta reda på vad problemet var). Så var det liksom bra med den saken. (Ni vet det klassiska, någon bråkar och en annan får skulden). Vad tuff jag var, tänker jag.

I morgon är det sista veckan på dagis för barnen och jobb för T. Sedan har vi semester ihop. I sju veckor. Underbart! Fast jag får nog se till att masa mig iväg på sjukgymnastik ändå, emellanåt. Vill ju inte riskera att backa nu!!!

I morgon är det mindfullness kurs och sedan träning. Och så tänkte jag måla lite blommor- i akvarell- om jag orkar. Har ju trots allt ändå deltagit i en liten opretentiös målarkurs för några veckor sedan. Och eftersom den ska vara tre gånger (tre dagar) i höst måste jag ju öva lite. Och det är inte särskilt ansträngande att vifta lite med en pensel på ett vått papper. För så gör man faktiskt. Blöter hela pappret i förväg med en svamp. Visst låter det roligt?

Ha en fin v,

Puss och Kram

Den blomster tid nu kommer

2011-06-10T08:36:00.011+02:00

Det hade regnat hela dagen. Inte något litet duggregn utan öst ner. Men när vi väl stod där ute under paraplyerna var det nästan uppehåll. Vi beundrade våra ljuvliga barn och sjöng med i psalmen den blomstertid nu kommer. Sedan åt vi jordgubbstårta, drack kaffe och försökte prata med andra trevliga föräldrar trots den något höga ljudnivån av uppspelta barn. Sedan kom Snick och Snack på besök och delade ut ballonger. Stella tyckte att Snack hade en konstig näsa. Och på kvällen väl hemma gjorde vi inbjudningskort till Leias kalas. Hon ritade ballonger i vackra färger och ville bjuda alla hon tyckte om. Det var fint tyckte jag.

Nu ska jag drick upp mitt kaffe, äta mitt stekta ägg och sedan packa träningsväskan. Dags att åka till sjukgymnasten som befinner sig inne i centrum. Och i Augusti ska jag äntligen börja jobba igen!

Puss och Kram

Om att skriva

2011-06-08T22:04:00.005+02:00

Som ni nog vet så gillar jag ju att skriva. Men jag har verkligen inte skrivit särskilt mycket i mina dar. Och då menar jag som i böcker, noveller eller dikter. Dagbok har jag däremot skrivit i cirka tjugoåtta år. Fast det räknar jag inte.

Med hjälp av skrivpuff har jag ju nu kommit igång lite med skrivandet. För er som inte vet hur det funkar är det som så att man helt enkelt får ett ord varje dag och ska skriva något om det. En dikt. En kort text. Eller något längre. Och detta tycker jag är superroligt. Och alla får vara med. Så nu har jag (som ni nog sett här på bloggen) skrivit lite dikter och några korta texter. Förutom mina "vanlig" blogginlägg då.

Skrivpuff har även fört mig samman med andra människor som gillar att skriva. Bland annat har jag genom några lyckliga klick kommit i kontakt med denna fina bloggen. Trying to follow my dreams bjuder på härliga inlägg som ofta handlar om skrivandets process och allt där omkring. Vidare har jag tack vara ovanstående fina blogg fått vägledning till andra trevliga skrivarbloggar och andra sidor på nätet som ger inspiration inom ämnet. Det var även så jag ramlade över denna sidan. Som ni ser är det alltså icakuriren som anordnar en novelltävling. Och är inte det ett utmärkt tillfälle att ta steget fullt ut och skriva sin första novell? Det tyckte i alla fall jag igår. Så sagt och gjort. Efter några etapper av skrivande (jag tar mycket både korta och långa pauser för att vila axlar, nacke och rygg) var ett första utkast på min novell klar. 10 000 nedslag (inklusive alla mellanslag med mera) var siffran man skulle hålla sig inom och jag hamnade faktiskt exakt på den. Och detta är cirka tre sidor full text.

Och jag känner mig nu nöjd, jag har ju skrivit min första novell. Och jag räknar defenitivt inte med att vinna någon tävling. I så fall hade jag nog kontrolläst den lite noggrannare och låtit den vila några veckor. För inlämningsdatumet är ju inte förrän i mitten av juli. Men jag kände inte för att lägga mer tid på det, så jag skickade istället in den idag.

Och det känns faktiskt roligt. Visst, egentligen borde jag låtit den vila på datorn några dagar, för jag VET att man vid ett senare tillfälle säkert hade sett vissa områden som man kunde förbättra men som sagt, jag ville hellre få det gjort. Målet var ju trots allt att skriva min första novell.

Det ska bli roligt att vid ett senare tillfälle visa den för er, så kan ni ge mig lite feedback. För i ärlighetens namn kan den vara hur dålig som helst. Huvaligen!

Nu ska jag kolla klart på min film jag lånade på bibblan igår. Jag tog mig en rejäl middaslur idag så jag kan nog ändå inte sova om jag går och lägger mig nu. Och i morgon är det sommaravslutning på dagis. Jag längtar ihjäl mig!

Puss och Kram

Ett glas mellanmjölk, tack!

2011-06-06T19:48:00.016+02:00

Mellanmjölkens förlovade land. Det är vi det! Det ska vara lagom.

Lagom med mellanmjölk i det lagom starka kaffet, på det lagom stora bordet med den lagom fina och lagom brunbrända familjen. Lagom njutandes av det lagom varma vädret. Japp. Minsann. Inte för varmt. Phu nej nej!

"Åh vad varmt det är, nu har vi haft det så här i hela tre dagar, hoppas regnet kommer snart".
"Nu blommar allt över för fort, i år igen".
"Så fick man inte njuta av våren i år heller, allt slog ut på tre dagar".

Jag bjuder mina vänner på min lagom stora middag, för det passar sig.

"Hur vill du ha biffen grillad? Röd eller välstekt?"
"Eh...Lagom tack".

"Ja, så klart".

Och vinet, ska det vara kallt eller varmt?
"Lagom kylt tack".

"Ja, det så klart".

Ja men visst är Sverige väldigt mycket lagom! Det ska vara passande och måttligt. Inte för mycket och inte för lite.
Det finns dock några punkter då den där "lagom-regeln" glömts bort. Eller helt enkelt inte är giltig.

Exempel ett:
När du ska få besök ska du absolut inte städat lagom mycket innan. Nej för tusan. Helst ska du både putsa fönsterna och frosta av frysen innan. Åtminstone damma varenda yta i hela huset, dammsuga överallt och våtsvabba. Och plocka undan alla tre tusen legobitar från golvet och slänga in kläderna som ligger och dräller i vart hörn av rummen, in i garderoben med rubbet. Absolut städat hela badrummet, noga. Inte lagom mycket. Det ska lukta ajax i hela huset och väldigt gärna vara nyplockade blommor på bordet. Och är det trots allt dammråttor i hörnen eller smutstvätt på golvet vid besöket, kan du lita på att de blir oroliga för dig! Antingen är du på väg att bli utbränd eller så har du en jobbig konflikt med din nästa! Du har åtminstone haft en hel veckas skitnätter med barnen plus jobbat över varje kväll till klockan åtta på kvällen. Trots att du började klockan sex.

Exempel två:
Såhär i bikinitider kan jag påpeka att det inte är särskilt ok att vara lite lagom smal- eller tjock. Helt ska du vara trådsmal. Eller åtminstone max stl medium. Annars kan jag lova att det diskuteras till höger och vänster om dig, om det inte är en liten på gång igen. Och det behöver sannerligen inte vara några som du känner som påpekar. Nej dra in magen nu för tusan tjejer, annars kommer såväl överblivna barnmatsburkar som gamla babykläder farandes till huset ditt.

Exempel tre:
Att ge av sig själv. Där finns det inga gränser. Du ska ställa upp i alla lägen. I synnerhet gentemot släkten. Du förväntas att tacka ja till varenda släktmiddag som ens funderar på att komma på tal och fira födelsedagar och dop på barn du knappt känner. Du förväntas delta på student, konfirmation och bröllop så vida du inte är upptagen med att närvara på ditt egna. Ett nej är helt enkelt inte accepterat. Utan du ska ställa upp- med din närvaro.

Så nu tänkte jag ta och skriva lite inbjudningskort till dotter mins kalas!

Och- hon önskar sig en sparkcykel med två hjul, ett nintendo ds och en gunghäst med stigbyglar. Men Oj, jag glömde nästan av det viktigast av allt, gällande presenter, då gäller så klart inte den där lagom-regeln!

Skriv om något typiskt svenskt!

Puss och Kram

Ps; Jag dricker inte mjölk!

Skriv om skymning

2011-06-04T19:05:00.007+02:00

Del Tre.

Klockan var nu halv elva på kvällen. Och det började skymma. Skuggans svalkande kändes skön efter en het högsommardag. Man kunde fortfarande höra fåglarnas kvitter och om man lyssnade riktigt noga lät det som att de sjöng i kör. Olika stämmor från var och en. Men tillsammans bildade de en fantastisk samklang som kändes precis så underbar som detta stället faktiskt var. Hon kom ihåg första gången hon besökte gården. Hon hade varit fem år och följde med morfar. De skulle köpa ägg av Egon som då ägde gården. Huset var på den tiden vitt med gröna knutar och karmar runt fönsterna. Och det hade luktat koskit över hela stället.

Idag hade de inga djur på gården om man inte räknar med måns. Den gråa skogskatten som själv hade hittat till Persbo för några år sedan. Och nu tillhörde han familjen. Han kom gående över gårdsplan och jamade när han närmade sig henne. Hon böjde sig ner och strök honom över ryggen. Han började nöjt spinna och hon sa till honom att nu var det nog dags för att gå in för kvällen. Blommorna var vattnade och hon hade plockat in alla dynor och annat av tyg som inte stod ute om nätterna.

I morgon skulle hennes brorsbarn komma och hon såg fram emot besöket. Hon hade inte träffat Antons tvillingar sedan i julas och nu måste de ha vuxit rejält. De var inte så ofta på besök i Sverige eftersom bilresan från södra Italien var så lång. Men i morgon kom de bara för hennes skull och hon blev riktigt varm i kroppen när hon tänkte på det. Hur mycket hon får tillbaka av sin lillebror efter alla de år hon själv tog hand om honom.

Skriv om skymning

Puss och Kram

Vem är jag?

2011-06-03T20:22:00.006+02:00

Jag är mjuk och väldigt böjlig,
men kan även vara hård och stel
I synnerhet om jag glöms av för länge
Och lämnas åt min ensamhet

Jag trivs bra i sällskap
Men allra bäst på tu man hand
med dig
Tillsammans är vi ett lag
Ett team att erövra världen

Du leder och jag följer
Jag lyder dig blint
Och med färgen formar vi allt
det där som du inom dig bär

Gestaltar och framringer livet
Så att alltsammans blir till ett
Något som syns och att betraktas
Något att finnas
för alltid
av dig

Skriv om Någon sällskaplig

Skriv om en epok

2011-06-02T23:02:00.006+02:00

Del två.

Hon låg hemma i sängen. Det var varmt och kvavt i sovrummet. Trots att persiennerna var nerdragna letade solens strålar sig in i rummet. Och man såg hur dammet virvlade i luften. Hon följde dammkornens dans. De far runt, runt, runt. Precis som tankarna i hennes huvud. De oändliga banorna av tankar som aldrig tog slut. Meningar och föreställningar som malde på i huvudet sekund efter sekund, timme efter timme, dag efter dag. Rösterna slogs om hennes uppmärksamhet och det enda sättet på att få stopp på dem var att sova. Sova, sova sova. Herr Tiedemann hade gång på gång påtalat vikten av att hon åt sina mediciner, men hon lyssnade inte. Hon hade gett upp tilltron om ett värdigt liv för länge sedan. Men, för många år sedan, fanns det en period i hennes liv då hon faktiskt orkade kämpa. Kämpa mot hjälplösheten och oförmågan att existera inom samhällets normer och regler. Men ingen hade lyssnat på henne. Sett henne. Och gett henne en ärlig chans att få läka sina sår. Så nu låg hon där. Och allt hon ville och förmådde var att sova. Helst för evigt.

Dammkornens evinnerliga dans började nu dämpas en aning och det skymde ute. Hon visste inte hur länge hon legat i sängen men plötsligt tystnade allt och hastigt kom hon att tänka på barnen. Anton och Agnes, hennes små ögonstenar. Det finaste hon hade. Hon satte sig tvärt upp på sängkanten och samlade kraft för att orka resa på sig.

Skriv om en epok

Puss och Kram

Bara Bröllop

2011-05-30T21:10:00.004+02:00

I lördags var vi på bröllop. Och vilket bröllop sedan. Bruden, min kusin Josephine, var otroligt vacker i en svindlande, magnifikt vacker klänning som hon bar upp med värdighet! Och brudgummen var mycket elegant i sin Londoninköpta kavaj som matchade brudens stil perfekt! Ja det var nog inget som kunde vart bättre. En vacker plats att gifta sig på, Bara kyrka, ljuvlig musik i kyrkan, fint vigseltal av en fin präst (brudgummens kusin) och så klart ett förtjusande brudpar. Middagen och festen efteråt var väldigt trevlig och fick högsta betyg med massor av fina, roliga och känslosamma tal, god mat, trevlig bordsherre och ett förstklassigt band som sedan spelade! Det var min helg det!

Och här kommer bilderna. Typsikt nog glömde jag kameran i bilen som åkte vidare till Borås, men dessa tog jag med min iPhone! Andra bilder kommer vd ett annat tillfälle!

Puss och Kram

Spektakel

2011-05-27T08:31:00.011+02:00

Del ett.

Hon stod vid sidan om. Iakttog alla glad människor. Flickor och pojkar som sprang runt och småbråkade mad varandra, skrattade och retades tills fröken sa till dem. Några stod i kö för att köpa glass. Eller spunnit socker. Och så hördes skriken i bakgrunden. De följde rytmiskt berg-och dalbanas upp- och nerförsbackar. Solen stod nu lågt på himlen. Det var kväll. Och det kändes alldeles magiskt att stå bakom trädet utanför stängslet och tjuvkika. Och alla tycktes vara där. Hela klassen. Femtio kronor hade det kostat. Pengar hon aldrig fick. "Nej, sådant jävla spektakel går inte vi i vår familj på. Vi har annat att lägga pengarna på", hade pappan svarat när hon frågade om hon fick gå. "Ja, det har ni sannerligen", hade hon tänkt tyst.

Hon tänkte på alla de gånger hon fått ljuga för fröken. Komma med bortförklaringar över varför de hade missat kvartsamtalet. Hon sa att hon hade glömt att berätta det. Eller som den gången det var utflykt till simhallen. Men hon hade varken någon baddräkt eller pengar till bussen. Då sa hon att hon hade jätte-ont i magen. Så hon fick stanna kvar i klassrummet. Och sitta och rita och göra små papperstranor. Och Elsa vara också där. Elsa som egentligen hade hand om Emil och Victor som inte kunde läsa och skriva, så bra. För de blandade ihop alla bokstäver med varandra. Elsa var snäll och alltid så glad. Hon brukade bjuda på karameller när inte fröken såg. Hon hade dem i en liten tygpåse som hon själv hade sytt till sin dotter en gång. Till sin Ida, men nu fanns inte Ida längre. Hon hade dött föra julen av någon hemsk sjukdom där man först tappade allt hår. Och Elsa hade gråtit och gråtit. Men då fick vi extra mycket kramar. Stora varma kramar och Elsa sa att nu fick vi äta upp karamellerna. För inte kunde man kasta hemlagade karameller. Och alltid kom hon med nya sorter. Antingen var de rödvita eller ljusbruna. Ibland fick vi även svarta. Eller gröna. Min alldeles egen karamell-tant tänkte hon.

Nu hade det blivit lite mörkare. Och det kändes kallt att stå där bakom trädet. Nej, nu var det nog dags att gå hem igen. Hem till mamma och pappa och lille Anton. Hon var tvungen att vara hemma innan han skulle läggas annars blev det uppståndelse i huset. För Anton kunde inte somna om inte hon var hemma. Och klappade honom på pannan tills han somnade. De delade rum. Anton sov underst och hon överst. Fast oftast sov de båda underst. Anton ville det. Han vaknade om nätterna och grät och kunde inte somna om. Om inte hon låg jämte och viskade några små ord i hans öra.

Hon vände sig om och började sakta gå. Ljudet av barnens skrik och skratt dämpade sig allt mer ju längre hon gick. Och snart hördes bara hennes egna små steg, nätta små skor som knastrade mot gruset. Steg för steg gick hon hemåt.

Skriv om ett Spektakel säger skrivpuff.

Puss och Kram

Ett litet guldkorn

2011-05-25T09:07:00.009+02:00

Ibland kommer jag in i ett blogg-flow. Och då menar jag inte min egen blogg. Nej, utan jag är inne på någon fin blogg och gör som jag ofta gör, kollar dess länklista. Det kan vara namnet eller en vacker bild som tilltalar mig. Och ett litet klick senare har jag i den gigantiska cyberrymden stött på en litet guldkorn. Endast ett klick på tangentbordet bort, återfinns alltså bloggen med innehåller som förgyller.

Scarlet and Violet heter dagens guldkorn. Jag kan inte sluta att beundra de vackra arrangemangen! Den nedersta bilden tilltalar mig mest. Jag som älskar ceriset och turkost! Och har en förkärlek för virkat och vintage.

Titta och njut!

Puss och Kram

Den cerisa tejpen

2011-05-24T21:50:00.015+02:00

Det är himlans konstigt idag. Om jag går in på blogger via Firefox kan jag ej logga in. Jag kommer alltså ej åt bloggen utan kan bara läsa. Men om jag går in via Safari (som jag för övrigt avskyr!) kan jag logga in. Och alltså skriva nya inlägg!

Så här är jag. I min hall, på min svarta barstol, iklädd mjukisbyxor från Me&i, tröja från H&M och tejp från sjukgymnasten. Japp. När jag vart hos min (ena!) sjukgymnast idag visade jag stolt upp min brutna tå (jo, det minsann, det är något att vara stolt över, åtminstone om man är patient hos en annars så upptagen sjukgymnast, för vips blev man genast mer intressant och fick massor av uppmärksamhet) och precis som jag trodde kunde hon inte hålla fingrarna borta. Så där sitter den nu. Den cerisa tejpen. Och om jag känner efter noga känns det nästan som att blodet i det närmaste har stannat. Ja, tårna börjar praktiskt taget domna bort. Vilket fullkomligt naturligt får mig att tänka att jag nog ska avlägsna den där tejpen. Illa kvickt. (Inget ont till sjukgymnasten, jag vet att hon bara ville mig väl!).

Hur som helst. Gällande de där conversen, vi har ju redan kommit fram till att jag inte kan ha dem längre. Åtminstone inte under dessa fyra veckor som det förmodas ta innan skadan är läkt. Ja ja, i varje fall inte om jag planerar att gå längre än, vad ska vi säga, sju minuter. Sagt och gjort. Efter besöket hos sjukgymnasten och tejpincidenten, tog jag bilen två gator längre bort (har man en miljöbil idag i Göteborg får man lov att parkera på alla AVGIFTS-parkeringar gratis under två timmar) för att gå in på Naturkompaniet och leta skor. Ja menar, vilket ställe borde inte ha promenadskor med bra, styv sula om inte Naturkompaniet. Givetvis fastnade jag första halvtimmen bland jackorna och hade fullt upp med att prova alla snygga sommarjackor från Fjällräven. Jag funderade om jag verkligen var värd en Fjällräven jacka. Jo, men självklart FÖRTJÄNAR jag en fjällräven jacka, jag om någon skulle jag vilja säga, med BÅDE whipplash och bruten tå. Hallå? Men, nu tänkte jag inte ur den synvinkeln. Nej, utan mer ur själva friluftslivssynpunkten. Ja, alltså, är det så mycket friluftsliv i mig? Eller av mig? Eller vad man ska säga. Tja. Jag går ju faktiskt i skogen rätt ofta. Och jag har ju ett torp i skogen. Det måste ge massa poäng. Hur som helst fullkomligt älskar jag naturen och det är ju Fjällrävens mission- att erbjuda funktionell utrustning för sköna upplevelser i naturen!

Cirka trettio minuter senare slår det mig varför jag egentligen gick in i affären. Jag söker mig bort mot skoavdelningen och möts av typ femtio i huvudsak mörka och förhållandevis rätt stora skor. Ja, inte storleksmässigt då utan mer ur designaspekt. Och håll i er nu, en timma och femton minuter senare går jag slutligen fram till kassan för att betala. Jo, det är sant. Det tog så lång tid. Och tusan vad svettig jag blev. Jag lyckades avverka två stackars expediter och provade nog alla tjejskor som fanns. Och jag kan lova er att det tar sin tid att få i en fot med en bruten tå, i en sko. För att inte tala om att få ur den. Aotch!

Många kronor fattigare och en parkeringsbot rikare var det sedan dags att åka hem.

Men oroa er inte! Självklart lyckades jag få kontrollanten att avskriva boten, (trots att jag faktiskt erhåll en skriftlig påpekan för samma sak, blott två timmar tidigare). Det var ju trots allt så att jag hade ett giltigt p-tillstånd.

Under alla de där andra p-biljetterna som satt i plastfickan.

Så, nu ska jag avlägsna min cerisa tejp och fortsätta att fundera på om tyget jag lånat hem från Engelska Tapetmagasinet faktiskt är så fint till den nymålade kökssoffan som det känns just nu.

Och hr bjuder jag på dagens bilder. Alldeles gratis. Med eller utan kommentarer!

Min cerisa tejp!

Middag enligt gi. Gårdagens fusk håller jag hemlig!

Röda rutor till soffan!

Och ett matchande, ljuvligt gardintyg till det!

Puss och Kram

Irritation från bloggerskor

2011-05-24T08:50:00.004+02:00

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Och jag har sagt det förr. Så det så!

Puss och Kram

Med eller utan bruten tå

2011-05-23T23:10:00.008+02:00

"Det tar fyra veckor att läka", sa läkaren och tittade på mig. Han var blond och sådär ohyggligt käck och trevlig. Iklädd blåa kläder och sådana där väldigt fotvänliga sandaler. Jag ger mig tusan på att han cyklar till och från jobbet med. Varje dag. Oavsett väder. Sedan fortsatte han med att säga att jag kunde gå på foten men inte med de skorna. Mina snygga nya röda converse var ännu en gång utdömda. Andra gången på en vecka. Förra veckan var det min sjukgymnast som sa att de skorna endast var till för att sittas i. Och det ligger väl något i det. Annars får man ju inte en inflammerad slemsäck i foten efter blott tio minuters promenad. Åt gången.

Besöket på akuten tog mindre än två timmar. Inklusive att träffa läkaren två gånger och röntga foten. Det måste vara något slags rekord. Eller så tyckte de väl att jag såg ohyggligt lidande ut. Och ville korta ner tiden. Ja sköterskan var till och med på väg att hämta en rullstol. Men kära nån, tänkte jag, där går väl ändå gränsen. "Nej tack", sa jag vänligt och log. Om hon bara visste att jag släpat iväg mig på dagisutflykt blott tio minuter efter det att den lilla olyckan hände.

Ja ja. Vad är väl en bal på slottet? Eller ett bröllop i Malmö? tänker jag. Jo. Vi ska ju på bröllop till helgen. Min kusin gifter sig. Och det ska bli så roligt.

Med eller utan bruten tå!

Växelpengar till parkeringen behövdes.
Såldes fick jag inleda dagen med en kaffe från Statoil.
En laktosfri latte var inga problem att
ordna av den ohyggligt bussiga tjejen.
Visst var hon uppfinningsrik?

Jag vidhåller min mening att jag är allt för morgontrött för mitt
(och andras!) bästa. Därför lyckades jag först köra till helt
fel sjukhus (de har inte ens någon ortopedi där)
och fick mig då en omväg på cirka två mil.

I väntan på domen.
Börjar dock bli en vana nu.
Att sitta i ett väntrum alltså!

Puss och Kram

Det var på tiden

2011-05-22T21:15:00.008+02:00

Vi har haft gemensam aktivitet med förskolan i helgen. Träffades, lekte och grillade. Det var poängpromenad, sopbubblor och gos med kaniner. Hur mysigt som helst. Förutom att jag slog i min fot precis innan vi skulle åka. Så jag kunde knappt gå, typiskt va? Den är svart idag. Tån och delar av foten. Funderar på om det är en spricka eller om den är bruten. Fast jag kan ju gå idag. Med hjälp av alvedon. Och det är ju bra. Så då lär den inte vara bruten.

Tias har målat om soffan nu. Den ska målas en gång till dock. Den blir hur läcker som helst. Nu ska vi bara leta tyg också. Jag har en klar bild i huvudet vad jag vill ha. Slitstarkt ska det vara med. Kökssoffor behöver nog det.

Förresten, om man har en spricka i foten eller så, då gör de inget va? På sjukhuset alltså. För jag har ingen större lust att sitta och vänta på att träffa en läkare. Om det inte är till någon nytta alltså.

Idag var det avslutning på söndagsskolan i kyrkan. Vi sjöng låtar från djungelboken och grillade korv. Himlans trevligt. Som alltid.

Och jag har slutat att gråta. Det var på tiden, tänker jag!

Klättra är verkligen kul!

Och rida med.

Kaningos.

Full pott på poängpromenaden.

Sopbubblor och marshmallows.

Nymålad.

Puss och Kram

Verkligheten

2011-05-18T21:00:00.004+02:00

Idag lagar jag mat efter nytt recept, igen. Och jag tänker att det nog är det bästa med hela denna grejen. Att äta enligt GI alltså. Att man tvingas lära sig så mycket nya recept och testa så mycket nytt. Jag befinner mig just nu långt ifrån falukorvens och fiskpinnarnas förlorade land. Och det är jag både stolt och tacksam för! Idag blev det ungsbakad lax med parmesanost och en lätt bönsallad (svarta bönor på bruk, en avokado, purjolök och salt och svartpeppar) med en god dressing till (gjord på olivolja, färsk pressad citron och rödvinsvinäger). Till sen lunch alltså. Och kvällsmaten blev en omelett gjord på rökt skinka och purjolök med körsbärstomater till. Visst låter det gott?

Annars så är det en rätt så ledsam dag idag, tycker jag. Jag gråter till det mesta. Melankolisk musik på radion, tungsinta tankar och vemodiga telefonsamtal. Det är som att sorgerna runt omkring mig strider och slåss om min uppmärksamhet och jag har svårt att värja mig. Jag var tvungen att lämna den numera rätt obesökta tv-soffan och uppdrag granskning på tv. Hjärtat värkte och huvudet bultade och jag klarade inte av att höra och se mer om hur två små barn plötsligt och helt obefogat rycks upp från sina trygga fosterföräldrar. För att kastas ut i otrygghetens elaka klor med opålitliga människor. Och detta beslutas av vuxna män och kvinnor som ska veta och handla efter barnens bästa. Mitt hjärta blöder och jag blir så arg. Hur kan de leva med sig själva? Hur kan de somna gott om kvällarna? är frågor jag ställer mig.

Nej. Detta funkar inte. Det hör ni ju. Jag får nog återgå till Jonas Gardells bok om Jesus och försöka tänka på annat.

För ibland blir verkligheten lite för mycket.
Den verklighet som uppvisar sanningar man önskade inte fanns.

Dags att fixa lunch. Vid 14.30.

Mums!

Kvällsmat med Jonas Gardell och Jesus.

Puss och Kram

Liljekonvaljer och boktips

2011-05-16T19:47:00.008+02:00

På väg hem från dagis i morse plockade jag liljekonvaljer. Och det är jag så lycklig över. Ja inte bara för blommornas skull. Eller för den underbara doft som nu bereder ut sig i huset. Utan för att jag faktiskt kan plocka liljekonvaljer på min väg hem från dagis. Att de växer blott fem minuters promenad från mitt hus. Jag måste nog vara den lyckligaste kvinnan på jorden.

Och nu sitter jag och småläser lite i några av mina nya böcker. Tolv stycken hämtade jag idag. Jag som trodde att jag hade beställt åtta. Så nu kan jag inte riktigt välja. Bläddrar i dem allihop samtidigt. Alla utom två, för de ska jag ge bort. En till mamma och en till en liten kille som fyller år i veckan. "Hermans Hemlighet" ska han få. Fast vi har tjuvkikat lite i den idag. Jag och Leia. Och vilka ljuvliga bilder. Och texten var med fin och skickligt skriven av Stian Hole. Här skildrar han ett barns första förälskelse. Ett hett boktips med andra ord! Leia ska få en vid nästa tillfälle som jag beställer från adlibris. Nu fick hon ju ändå Floras egen bok, vilket också är en fin bok om hemligheter och upplevelser i naturen. Härliga bilder i den med! Och så ett tredje boktips, det blir ett boktips till er. Nämligen "Konsten att leva innerligt" av Ted Harris och Ann Lagerström som skildrar Sören Kirkegaards existentiella fråga och svar på vad meningen med livet är. Jag är som bekant väldigt förtjust i såväl filosofiska och psykologiska, som i religiösa frågor. Alltså ser jag med spänning fram emot att läsa denna bok och vad författarna kommit fram till. Bara ordet innerlighet är ett ord som tilltalar mig mycket. (Ja, jag vet, kanske borde man läsa boken innan man ger boktips ;-) )

För övrigt äter jag på enligt GI konceptet. Och det funkar bra. Fast inte när jag äter glass. Eftersom glass är rätt långt ifrån GI-modellen och istället innehåller högt GI. Ja, ja vad är väl regler utan undantag?

Puss och Kram

Fyndat på loppis i helgen

2011-05-15T21:49:00.015+02:00

Igår var vi på loppis. Det var länge sedan sist, så det var sannerligen ett rent nöje. Och trots att vi vart sena dit (jag fick nämligen en skön sovmorgon till 9.45 först, whoohoo så skönt) lyckades jag fynda rejält. Om du frågar mig. Och vad blev det då? Jo, jag köpte en virkad filt. Igen. (Stört omöjligt att INTE handla när jag får syn på en!) Och denna passar perfekt som pläd till Stella rum, tycker ni inte? Sedan blev det tennmuggar och servetthållare, också de i tenn. Ett syskrin (som kom till användning redan idag kors i taket) , en underbar blå brödlåda från Nilsjohan Sweden (tilltänkt torpet), små bestick med trähandtag perfekta med andra ord för små barn. Och så två stycken förkläden till barnen och en dockklänning. Lite garn också ja. Rätt mycket för ynka 20 kr närmare bestämt. Och vad kan väl vara bättre än att återvinna och virka själv? Kanske får bli en retro-hjärtekatt av det garnet? Har ni förresten läst GP del 3 idag? Där är en spalt om Hjärtekatten och dess mammor Susanne och Therese!!

Så, helgen är fulländad för mig, som ni förstår. Och nu i kväll fick dessutom minnet sig en rejäl utmaning. Jag fick nämligen sy på symaskin för första gången under 2000-talet. Ja inte för att jag tror att jag rörde en symaskin under 90-talet heller. Trots att far min hade en hel syfirma med typ minst tjugo eller trettio symaskiner. Hur som helst satt det verkligen i ryggmärgen. Hur man trär en maskin, spolar garn och syr alltså! Rätt coolt.

I morgon är det sjukgymnastik med mindfullness-grupp. Och efter det ska jag hämta mina nya böcker från adlibris som jag råkade beställa i veckan. Spännande, för jag minns nämligen bara två av de åtta böcker som jag beställde!

Minns du mig?

"Sköldis" är på besök hos familjen sweetie över helgen.
Och här får han sitta med prinsessorna och madicken i vår nya kökssoffa som anlände i fredags.
Det var för övrigt väldigt roligt och nu väntar den på ny färg och nytt tyg.

Loppis och fika

Inte var dag jag bjuder på en bild på mig själv!

De nya muggarna.
Nu fattas bara ett fint, välbevarat gammalt vitrinskåp!

Brödburk, syskrin, barnbestick samt servetthållare.

Eller var det nya armband?

Stella säng med den nya pläden på.

Puss och Kram

Ps, Är jag den enda i hela Sverige som varken sett en enda delfinal (a la schlager alltså) eller den stora finalen som tydligen var igår? Och om du frågar mig vad Sveriges låt heter kan jag dessvärre inte svara, inte heller nynna med i någon refräng då jag faktiskt lyckats undkomma all schlager totalt i år!! Och inte sörjer jag för det. Tvärt om. Jag står gärna vid sidan av och lägger uppmärksamheten på min virkning, min bok eller en film!

Undersökning och kommentarer

2011-05-13T21:19:00.012+02:00

Besöket på DSBUS i onsdags gick bra. Stella fick träffa både sin läkare och sin tarmsjuksköterska. De frågade om jag hade någon uppfattning om hon dragit ihop sig. Inne i tarmen alltså. Tja, hur ska man veta det? Jätte-svårt. Nej det tror jag inte, sa jag. Fast egentligen så har jag ju ingen aning. Om jag hade sagt ja hade han planerat in en ny vidgning under narkos. Och det har vi ju ingen direkt lust med nu. Så här under försommaren och allt.

Läkaren kände på henne i tarmen med ett hegastift. Fast det var ett "litet" (dvs rätt smalt i diameter) så det var inte så farligt. Inte så att hon blödde eller så. Den storleken har vi själva hemma och vidgar med. Och den funkar som sagt bra.

Efter besöket fick hon leka på lekterapin. Hon valde att cykla på en fin träcykel och sedan ville hon leka utomhus. Roligast var nog den lilla vattenfontänen. Eller vad det kallas. Ni ser den nedan. Som en vattenrutschbana! En sådan skulle man ha hemma på tomten. Vilken rolig pryl! Undra om den går att köpa någon stans. Och det verkade som att det liksom var samma vatten som pumpades runt i systemet.

Jag har haft jätte-ont i nacken med mera i över en vecka. Och har fått äta de starkaste tabletterna. Det gör mig både arg och ledsen. Och rädd. Jag som trodde att jag var bättre liksom. Varför? kan jag fråga mig själv tusen gånger. Rätt lönlöst då jag aldrig får något svar.

Ha en fin helg, jag hoppas på att Herr Värk drar till skogs och att fröken Sol behagar att titta fram igen. Livet blir trots allt en smula trevligare då.

Här kommer fina bilder från i onsdags, de bjuder jag på alldeles gratis, fast ni är fasligt dåliga på att kommentera, ja alla utan några få av er, så det så. Det tycker jag! (Och jag vet, det är inget måste och jag vet, alla får läsa utan att kommentera, men är man så sur som jag är i kväll, (jag är både sur, arg och irriterad) så går det liksom inte att stoppa... ;-) )

En liten morgonkonsert innan sjukhuset

Klänning från farmor och leggings
och sandaler från Gap, London!

Lite lek när mamma pratar med
läkaren som även läser i kapp sig i journalen.

En sådan skulle man ha hemma!

Fin lekstuga, rolig att leka i!

Åh vad spännande med en vattenfontän.

Gladaste sjukhustjejen!

Puss och Kram och Trevlig Helg!

Leia, Ledig, Lagom, Livet, Längtan

2011-05-10T11:57:00.017+02:00

Längtan var enorm. Jag hade burit mitt barn i nio månader. Och nu var det äntligen dags.
"Kom igen nu, gå upp, vi måste åka NU", sa jag till sambo som låg och sov. Värkarna hade varit regelbundna i närmare sju timmar och nu gjorde det rejält ont. Vattnet hade gått för tjugofyra timmar sedan och jag hade nästan varit vaken i två dygn, redan.
"Ok", sa en omtumlad sambo och klev ur sängen och tog snabbt på sig. Han var trött eftersom han hade jobbat dagen innan. Det valet gjorde han för att kunna vara ledig så länge som möjligt efter det att babyn hade anlänt.

Vi satte oss i bilen och körde iväg mot förlossningen. Det var mörkt ute men inte kallt trots att klockan var ett på natten. Det var en riktigt ljummen högsommarnatt och det kändes nästan magiskt att sitta där och veta att snart blir jag mamma. För första gången i mitt liv.

Väl på förlossningen blev vi mottagna av en rar barnmorska som jag dock inte minns namnet på. Hon hade ljust kort hår och pratade lugnt och bestämt med oss. Sedan hänvisade oss till ett fint rum, alldeles lagom stort. Hon undersökte mig och magen och lyssnade på hjärtljuden och kollade hur intensiva värkarna var.
"Jag tycker att dina värkar är sådär, inte fullt så kraftiga som jag önskade. Så jag tycker att ni kan gå ut och gå en sväng, för att se vart värkarna tar vägen", sa hon sedan.
"Ok" sa jag.
"Kom, vi går till pressbyrån" sa jag till sambo. Målet var självklart och redan bestämt. Vid en föreläsning på sjukhuset några veckor tidigare hade jag nämligen blivit informerad om att det är vanligt att man får gå ut och gå när man kommer in till förlossningen. Om värkarna inte tagit full kraft men man samtidigt har kommit igång med förlossningen. Pressbyrån var alltså mitt mål. Jag kämpade på steg för steg och det gjorde fasligt ont. Jag koncentrerade mig på att andas djupt när värkarna kom och vid varje värk det högg kraftigt till i ryggen och magen blev samtidigt alldeles hård. Fyrtio minuter senare var vi dock tillbaka på förlossningen.

Nu hade värkarna kommit igång rejält och kände mig lite chockad och rädd inför smärtan. Hur kunde det göra så ont? Jag hade aldrig kunde föreställa mig innan att det skulle göra såhär ont. Så ont så att man faktiskt inte visste vad man skulle ta sig till. Denna gången blev ordinationen två panodil och ett varmt bad med lustgas. Barnmorskan jag nu hade var en annan rar tjej med mörkt långt hår.

Tre timar senare fick jag kliva ur badet och gå in till förlossningsrummet igen. Jag var nu rejält smärtpåverkad och väldigt vimmelkantig av såväl smärtan som konstant användning av lustgasen. Klockan var tidig morgon och det var skiftbyte. Nästa barnmorska hette Nicoline och var väldigt snäll och trevlig. Jag kände mig trygg med henne. Det bestämdes ganska snabbt att jag nu skulle få ryggmärgsbedövning. Själva proceduren gick fint då jag låg lugnt på sidan och andades lustgas. Jag minns att jag fick en liten tillsägning av narkosläkaren som tyckte att jag använde lustgasen för ihärdigt.

"Men för helvete, lägg dig själv här och föd barn och dessutom få en 10 cm lång nål rätt in i ryggen, får vi se hur morsk du är sedan?", tänkte jag väldigt argsint och höll krampaktivt fast kring plasttratten. Några minuter senare spreds sig lugnet i kroppen och smärtan lade sig en aning. Edan hade börjat värka.

Men sedan hände det inte så mycket mer. Om man ser till själva förlossningen. Jag låg där med regelbundna värkar, hade öppnat mig tio centimeter, men barnet sjönk aldrig ner. Det låg fast långt upp i beckent och efter ytterliggare åtta timmar med både värkstimulerande dropp och feber för min del, kallades en läkare in på rummet.

Hon undersökte mig och pratade lite med barnmorskorna.
"Caroline, du kommer att köras upp till operation nu, det blir kejsarsnitt för dig".
Jag blev ledsen och började gråta. Men inte för att jag inte ville snittas. Nej, det kändes skönt. Jag hade varit helt inställd på kejsarsnitt redan sedan dagen då jag blev gravid eftersom jag vet att mitt bäcken är extremt trångt. Så jag grät för att jag tyckte att det var så typsikt att de inte hade lyssnat på mig från början. Jag grät för alla timmar och allt kämpade för ingenting. För all smärta men framför allt också för lättnaden att det snart var över.

Nu var det skiftbyte igen. Min fjärde barnmorska kom in på rummet. Hon presenterade sig snabbt och verkade väldigt stressad. Jag gillade det inte alls utan ville ha tillbaka Nicoline som hade gett mig ett sådant lugn. Sambo fick gröna kläder på sig och en ful blå mössa. Det fick jag med. Och sedan kördes jag upp fyra våningar. Jag möttes av ett ofantligt ljus inne på operationssalen och ett operationsteam på cirka åtta personer presenterade sig. Sedan fick jag syrgas, lugnande och bedövning inför snittet. Jag mådde illa och hade svårt att få luft.

En timme senare, efter en hel del svårigheter och mycket om och men kom hon ut, min äskade prinsessa.

"Välkommen till världen älskade Leia"!

Skriv 5 favoritord på L och en berättelse där minst två av dem är med.

Puss och Kram

Kubb, fågelsång och premiärdopp

2011-05-08T23:01:00.017+02:00

Vi har vart på torpet över helgen. Fullkomligt underbart! Strålande väder, massor av fågelsång (ja alltså, nu när jag väl börjat lyssna, på riktigt, är det som att det kvittrar mer för varje dag!) och så grillning, kubb och årets första dopp. För barnen alltså. Jag satt snällt på land och fotograferade. Inte för att jag inte gillar att bada men min nacke har varit väldigt olydig och ilsken. Eller så är det jag som vart olydig. Och tagit i för hårt. Eller nå't. Fast det glömmer vi nu och tänker på morgondagen!

I veckan blir det sjukgymnastik, som vanligt. Men även återbesök till tarmterapeuten och Dr överläkare på Drottning Silvias. För Stella alltså. Hon mår för övrigt bra i sin mage. *peppar peppar*. Vi ger henne samma behandlingar som vanligt, det vill säga tarmsköljningar och lavemang. Och lite medicin då och då. När det behövs.

Puss och Kram

Något ont

2011-05-08T22:05:00.003+02:00

De säger att jag ska bli din vän.
Men det är så svårt.
För du gör mig så ont.

Dagens skrivpuff.

Och jag har skrivit om dig förut. Här.

Puss och Kram

34 år, GI och hjärtekatten

2011-05-05T22:31:00.012+02:00

Igår fyllde jag år. 34 år. Och det firades med jordgubbar och glass. Men annars äter jag enligt GI. Och då undviker man mat med högt glykemiskt index och definitivt socker. Väldigt skönt, tänker jag då jag mer eller mindre var beroende. Av socker alltså. Så nu blir det grönsaker och ost. Och en hel del nötter. Och massor av kött och fisk. Gott och nyttigt! Och jag har kommit igång med virkningen av min hjärtekatt. Och det är väldans skönt. Då jag får ta det i små doser. Annars skriker nacken. Och det är så himlans imponerade. Att hela 69 av 100 hjärtekatter redan är färdiga och framme hos Therese. Som samlar in alla. Innan hon lämnar över dem till Drottning Silvias. Underbart och fantastiskt på samma gång. Tusen tack alla ni fina. Säger jag en gång till!

Ute är det rätt kallt nu tycker jag. Och det är svårt att klä barnen lagom. Här om dagen var det blott fyra grader. Mitt på dagen. Och barnen var på dagis i sommarjackor. Men hur ska man veta liksom? Vi funderar på att åka till torpet i helgen igen. Trädgården behöver tas om hand. Och det är ju så förtvivlat skönt med tystnaden. Och lugnet.

Nu ska jag hänga upp min nya, fina nya Odd Molly tröja. Som jag köpte till mig själv i present. Och sedan är det dags att sova. Stella ska förresten till tandläkaren för första gången i morgon. Tror ni hon kommer gapa? Hoppas det!

Ny tidning, Gi-kvällsmat (keso, avokado, tomater och pumpa-kärnor) och Hjärtekattsvirkning.

Puss och Kram

Bilderna ingen får se

2011-05-05T20:44:00.008+02:00

Hon har en serietidning som ingen får läsa. Den är full av bilder och scener som ingen får se. Den ligger väl gömd och är svår att hitta. Och ofta glömmer hon av att den finns.

Men så plötsligt den finaste dag, när hon minst anar det. Dyker de upp. Bilderna som ingen får se. De har etsat sig fast i hennes minne och ligger där långt inne och väntar på det rätta tillfället. På ögonblicket då hon för en sekund förlorar sig själv. Och glömmer av att undantränga. Det bränner smärtsamt till och hon stänger snabbt ögonen. Blundar och hoppas. Att det snart är över.

För denna gången.

Skriv om en etsning

Puss och Kram

Jag gissar

2011-05-03T09:04:00.006+02:00

Jag gissar att du inte är så intresserad längre. Om att höra hur jag mår.
Jag förmodar att jag mättat dig. Med mina ord för länge sedan.
Jag tror att du stängt av. För inkommande samtal.
Jag anar att bandet är klippt. Det mellan oss.

Det är blott min egna gissning. Säg mig, om du svarar, kan jag förstå.

Vad det är som egentligen står på.

Skriv om att Gissa

Puss och Kram

Höjdskräck

2011-05-02T09:24:00.010+02:00

Det kan tyckas vara en aning onödigt att befinna sig högst upp i tornet av glas, när man är försedd med plågsam höjdskräck.
Kanske kan det förefalla omotiverat att då öppna fönstret och luta sig ut.
Måhända att det inte är absolut nödvändigt att sedan klättra ut och därefter upp på taket.
Möjligen kan det även anses vara rent ut av dumdristigt att därefter gå balansgång på taknocken.
Vädrets förhållanden med blixtregn och ishalka anses heller inte vara förmildrade omständigheter.

Men ändå gör jag det. Ändå står jag där. Varje dag. Och balanserar på livets egna lina. Lindansös som jag är. Livets lindansös. Utmanar, provocerar och inbjuder till strid. Strid om rättvisan, ärligheten och öppenheten. Mot livet och mot mig själv.

Och efter ett tag är det inte så farligt. För det är ju så, att möta sin rädsla är det mest effektiva för att bli den kvitt.

Se där, nu sprack det upp. Solen skiner och jag ser fåglar flyga förbi. Sätter mig ner ett tag och dinglar med benen.

Jag är fri!

Skriv om denna bilden!

Puss och Kram

Det ljuva livet

Barn är en gåva

Jag längtar!!!

Operation för Stella om två veckor

Sälen-igen!

Semester i Sälen, Hundfjället

Vi laddar inför Sälen

Mötet

Leia kan simma!

För mycket!

Jag reflekterar över året som gått

God Fortsättning på Julen!

Positiva Borreliaprov

Pressfotografens bildserie på oss

Uppmärksamhet och julkort!

Köp Expressen på Lördag-så får ni se familjen sweetie baka lussekatter

Lussefirande och julstress

Pepparkaksbak

Jag kokar knäck...

Den årliga Norge-resan

Shopping och adventskalender

Testa ny mopp?

Ballerinor och halsfluss

Att virka

Kaninen Bitis och Prinsessan Leia.

Stella på barnakuten

Svårmodets melodi ger en bloggpaus

Nyanser och nallebjörn

Syskonen Sweetite

Ridolyckan...

Att baktala

Att se

Trakasserier

Play Doh a la Stella!

Att. Vara. Jag.

Me&i och vanish!

Vintage och missnöje

Frisörbesök och skvallerpress

JAG VANN

Vinst igen!

Jag hjälper Hjärtekatten

Radering och vatenskada

Ny arbetsvecka och hembakta kringlor!

Jag ÄLSKAR dig

Stella: HEJ Leia! Leia: Hej Stella: Stella: Jag ÄLSKAR dig Leia. Leia: Jag älskar dig med. Stella: Jag saknar dig Leia. Leia: Redan? Stella: Ja. Leia: Ja ha...*fnissar* Stella: Puss och Kram Leia: Puss och kram god natt

Du lånade mitt liv

Äntligen!

Vi tog färjan ut...

Elva dagar på torpet

Herr Himmel

Sweeties födelsedag, loppisfynd och mer foton

Hemma igen!

På kvällskvisten

Astrid Lindgrens Värld

Ser ni, ja kanske ser ni...

Torpaliv och Loppis

Leia fem år

Glad Midsommar!

Kökssoffa, tv och korgen full

Barnvakt och akvarellmålning

En sommardag som denna

Något fläckigt

Helgen som vart...

Den blomster tid nu kommer

Om att skriva

Ett glas mellanmjölk, tack!

Skriv om skymning

Vem är jag?

Skriv om en epok

Bara Bröllop

Spektakel

Ett litet guldkorn

Den cerisa tejpen

Irritation från bloggerskor

Med eller utan bruten tå

Det var på tiden

Verkligheten

Liljekonvaljer och boktips

Fyndat på loppis i helgen

Undersökning och kommentarer

Stella: HEJ Leia!
Leia: Hej Stella:
Stella: Jag ÄLSKAR dig Leia.
Leia: Jag älskar dig med.
Stella: Jag saknar dig Leia.
Leia: Redan?
Stella: Ja.
Leia: Ja ha...fnissar
Stella: Puss och Kram
Leia: Puss och kram god natt