Idag fick vi bära Leia ur sängen. Hon bara satt där uppe. Kom inte ner. Ropade inget. Sa inget. Bara satt. Och fann sig i det absurda. Att inte kunna gå. Att inte kunna ställa sig på sina ben.
Hon är sju år. Och har precis kommit hem efter en sväng på sjukhuset. Hon hade fruktansvärda smärtor i nacken. Och bröstkorgen. Hon skrek i panik. Fick kramper. Låg och skakade i hela kroppen. Hyperventilerade. Hade maxpuls i flera timmar. Och feber fick hon med. 41 grader. På blott 30 minuter.
Natten från helvetet gick vi igenom, morfin, gråt, flerbäddsrum, pipande maskiner, läkare, sjuksyrror och en tryckande ångest som inte ville ge med sig.
Ångest övar att se det allra käraste man har lida. Och stå jämte. Utan att kunna hjälpa.
Hjälp.
Det är vad vi behöver.
Hjälp.
Åh nej. Så hjälplöst och ofattbart. Vet inte vad jag ska skriva. Tårar kommer men det hjälper ju inte er... :'( kram vännen
SvaraRaderaUsch vad jobbigt ni har det :-(
SvaraRaderaTänker på er och hoppas att ni får all hjälp som ni såväl behöver!
Kram
Hej Caroline! Blir alldeles bestört av att läsa om Leia och
SvaraRaderatänker så mycket på henne och er alla! Min mamma
råkade för ett par år sedan ut för exakt samma sak. Det
tog länge innan hon fick rätt diagnos. Men sedan fick hon
3 veckor intravenös antibiotika och därefter en stark
antibiotikakur i tre månader. Hon blev snabbt bättre och är
idag nästan helt återställd. Detta var i Finland. Stå på dig!
Önskar er all styrka! Jeanette (Axels mamma i Leias
klass)
Så fullkomligt fruktansvärt! Jag kan bara föreställa mig din ångest. Och lilla Leia, vilken kämpe. Jag hoppas verkligen ni får hjälp! Och det fort!
SvaraRaderaMånga styrkekramar till er! <3 <3 <3