Inskrivning på förlossningen, tapetserad byrå och stickad kofta

Idag har jag vart på inskrivning på förlossningen. Det känns så skönt att det nu är gjort. Jag har fått "dra" min story några gånger och alla har verkligen varit superförstående och trevliga så det känns extra skönt. Både läkare och barnmorska och så vidare har liksom förstått hur jobbigt jag/vi haft det med allt möjligt och de ska göra vad de kan för att denna upplevelse ska bli fin och kontrollerad.

Jag orkade till och med skriva ett brev till dem som jag hade med. Lite kort i punktform om vad jag önskar och vill. Och det ligger med i journalen. Så nu har jag "gjort vad jag kan" för att förbereda mig för när min älskade baby kommer ut.

Nu är det endast fem dagar kvar kan jag avslöja. Och vi ska vara där sju på morgonen redan och jag står som förste patient. Och dagis öppnar kl 07, hur löser vi det?

Förra veckan blev förresten den gamla byrån jag köpte på loppis klar. Jag tjatade till mig tapetrester i olika butiker. Jag såg nog väldigt höggravid och desperat ut för ingen nekade mig att smita bak till deras hyllor och kolla vad de hade över. Och vi hittade en rosa fin som gör sig bra till både den turkosa färgen på byrån och till flickrummet.

Sedan så har Leia fått sin ljuvliga kofta med. Den som Thepas stickade. Jag beställde den för ett tag sedan, kollade ut modell och så vidare. Och se så fin koftan blev och se så fin Leia blev i den!

Nu ska jag virka klart min babyfilt!

Ha det gott där ute...

Puss och Kram

Tiden som nybliven mamma och lite shopping

Nu är det inte långt tid kvar. Innan jag blir trebarnsmor alltså. Det känns fantastiskt spännande. Roligt. Och lite nervöst. Eller rättare sagt rätt så mycket. Inte för att blir mamma igen utan mer för tiden precis efter förlossningen. Ja själva bb-tiden. Hur jag kommer att må. Och hur baby kommer att må.

Vid mina förra två förlossningar har jag verkligen inte mått något vidare. Jag har haft rätt så stora problem med allt möjligt. Och jag önskar SÅ att jag får vara en av de mammor som kan njuta av den första tiden med min baby, denna gången.

Första gången, för fem och ett halvt år sedan, när Leia föddes, blev jag otroligt sjuk i samband med förlossningen. Och alla misstag man nog kan begå på ett bb begicks. De missade allt ifrån att ge mig blod (dvs kolla hb) till att ta ett livmoderprov och häva den kraftiga infektion jag hade där. Istället låg jag utslagen med 40 graders feber, fruktansvärda smärtor och crp på 320 (det ska vara ung mellan 5-10) i åtta dagar innan en läkare stövlar in på mitt rum, arg som ett bi och säger "Här ligger du dag ot och dag in, varför har ingen tagit ett livmoderprov på dig?".

Ja så var det. Jag låg på bb hela åtta dagar utan att rätt antibiotika sattes in. De visste nämligen inte vad det var för fel på mig, minns jag att en av de cirka tio olika barnmorskor jag hade sa. Helt sjukt! Två dagar senare när antibiotikan börjat verka kunde jag åka hem. Med ett crp på 50. Fast sagan var ju inte slut där. Jag var sjuk i cirka tre månader i allt möjligt som kunde härröras till förlossningen. (Det var akut kejsarsnitt med Leia).

Så tänkte jag att nu är det min tur, att allt blir bra, för tre år sedan. Jag hade planerat snitt denna gången. Och förlossningen var fin och jag upplevde den som kontrollerad och värdig. Och ut kom Stella och såg frisk och fin ut. Fast jag kunde inte riktigt förstå det. Jag var ju så säker på att hon var sjuk. Jag hade ju känt på mig det redan när hon låg i magen. Att något var fel. Jag hade till och med fått indikationer på det. Mer än så säger jag inte.

Så när hon kom ut och allt såg ut att vara bra krockade det med min föreställning totalt. Jag minns att jag till och med frågade barnmorskan någon dag senare "Men är hon verkligen frisk?" "Ja absolut, det är en frisk tjej du har" svarade hon.

Och ångesten började lätta. Detta var för bra för att vara sant, tänkte jag, Och vidare tänkte jag, att tänk så fel jag hade haft under hela graviditeten.

Kanske var det därför det blev så förskräckligt och jobbigt när vi sedan fick indikationer på att allt inte stod rätt till? Kanske var det därför jag liksom inte litade hundra procent på min instinkt att något ändå var fel. Och därmed krävde att de på bb lyssnade på vad jag sa. På att hon inte åt eller bajsade? För att jag ville så förtvivlat mycket att hon skulle vara frisk. Och när de gång på gång sa att "det är normalt" ville jag ju så gärna tro dem.

Men det gick ju inte till slut.

Nej, till slut, som ni nog alla vet, fick vi ju det bekräftat. Att Stella var sjuk. En medfödd kronisk tarmsjukdom.

Ja. Så var det då. Plus att jag själv precis efter förlossningen hade både akut gallsten och fick en så kallad bröstböld, som en vanlig mjölkstockning kan utvecklas till om man inte råder bot på mjölkstockningen eller inflammationen man sedan får.

Alltså två jobbiga starter på olika sätt för mig som nybliven mamma.

Och nu är det dags igen. Och jag tar inte ut något i förskott. Inte alls. Jag tänker inte att barnet är något alls för jag tar det då. Jag ser hur det blir och försöker helt enkelt förhålla mig till det då. Och jag tänker att nu är det en helt ny situation. Som faktiskt kan bli riktigt bra!

Fast det känns nervöst. Mest att jag ska möta nonchalanta personer som inte lyssnar på mig. Eller att de personer som har hand om oss inte är vänliga och trevliga. Det är definitivt ingen självklarhet på det stället.

Nåväl. Det var allt för i kväll.

Förra veckan handlade jag lite födelsedags-presenter till Stella och nya babykläder till bebben och då sprang jag även på denna ljuvliga klänning. Och jag kunde inte motstå. Tjejerna fick var sina.

Visst kommer de vara fina på dagisavslutningen i år?

Puss och Kram

Grattis Stella 3 år!!!

Min älskade stjärna blir tre år idag. Och det har vi firat här hemma i dagarna två. Igår var det barnkalas och idag släktkalas. Stella har fått massor av fina paket som hon älskar! Bland annat en springcykel, en docka, målarblock, böcker, en kassa-apparat, hopprep, lego, uteleksaker, kläder och pengar på sitt fondkonto av morfar!

Gårdagens tema på barnkalaset var så klart Hello Kitty. Och hon hade bjudit sina dagiskompisar som hon leker mest med. Så hängde syskon och föräldrar med så det var en riktigt trevligt kalas för stora och små.

Idag kom nästan hela tjocka släkten och därmed kusinerna. Det är så roligt att barnen har så mycket kusiner, hela sex stycken!

Och nu kan jag lova att jag kalasat färdigt för denna tiden innan baby kommer- och det är inte långt kvar blott nio dagar!!!

Puss och Kram

Att tapetsera en gammal byrå

I lördags var jag och Stella på loppis. Vi var ute efter en byrå! Nu när vi får en liten baby i familjen behöver vi något att stoppa hens kläder i. Och vi kände inte riktigt för att lägga ut en 3000-4000 kr på en ny byrå när vi håller på att inreda hallen för fullt.

Och vilken tur vi hade. För det första jag sprang på var just en byrå. Men dumma mig glömde fota den. Så det enda jag har att bjuda på är bilder när vi redan börjat måla om den. Den var rätt så mörkbrun från början, inte särskilt fin. Men jag hoppas att resultatet blir desto bättre. Vi målar den i en färg vi redan hade hemma, för att slippa lägga pengar på det med. Denna färgen är Stellas nya konsoler målade i, och den passar in både i Leias och Stellas rum. Och byrån kommer att stå just i Leias rum. Det enda stället som har plats. Utan att det blir för trångt. Och så får vi flytta ner det lilla bordet med pippihuset på. Ner till undervåningen. Men det blev bra det med. Och Leia som alltid är världens snällaste protesterade inte det minsta när hennes pippi-hus byttes ut mot en byrå.

MEN, nu återstår det svåraste. Att hitta en tapet att tapetsera fronterna på lådorna med. Och eftersom de är så pass långa behöver vi en tapet med ett mönster som fungerar på tvären. Det vill säga att läggas ned. Och det var inte det lättaste.

Helst vill jag ha något gult, rosa eller rött. Så ni där ute, har ni någon stuvbit över, behöver en meter gånger en meter (alltså får jag klippa flera på tvären, lådorna är ca 19 cm höga), hör gärna av er till mig!!!

Mönstret kan alltså inte vara något som föreställer något, för jag vill inte gärna ha elefanter, luftballonger eller små hus på tvären. ;-)

Och här kommer två bilder, en där byrån är grund-målad och där den fått sitt första lager med färg. Nu ska den målas en gång till, plus att alla lådor ska fixas!

Och i bakgrunden ser ni vår färdiga vackra hall, men jag lovar, mer före-efter bilder därifrån kommer.... Jag ska bara orka fota...

Puss och Kram

Hjärtekatten säger snart tack och adjö!

Jag tror ingen av er missat det fantastiska projektet "Hjärtekatten" som två mammor, Susanne och Therese, som jag lärde känna när jag väntade Stella i magen, drog igång. Nu har detta ideella projekt Hjärtekatten snart pågått under ett helt år och engagemanget från människor runt om i landet har varit helt fantastiskt!

Med hjälp av sociala medier och hårt arbete lyckades tjejerna sprida budskapet så fanatiskt att ingen som gillar att virka, inte visste vad en hjärtekatt var. Och allt ifrån människor som inte kunde virka som bidrog med pengar till material, till affärer som gav rabatt på garn man köpte för att just virka hjärtekatter, och givetvis alla killar och tjejer där ute som faktiskt virkat dessa 1281 katter som vi idag fått ihop, och vi som hjälpt till med det praktiska och administrativa genom att ta emot katter på posten, numrera och märka dem, och sedan skjutsa iväg dem till barnsjukhuset, har gjort ett fantastiskt jobb!

Jag är så otroligt imponerad och stolt över alla.

Det jag gjort då är helt enkelt att min adress stått som mottagare av hjärtekatter och jag har alltså tagit emot katter på posten. Sedan har jag fotat dem och lagt upp dem på bloggen och på hjärtekattens sida på facebook. Och sedan fått iväg dem på något sätt till barnsjukhuset.

Men alla goda ting har ett slut, och där är vi nu. Vi som jobbar ideellt med detta har väldigt mycket annat också som tar tid och plats i livet. Jag ska ju ha en baby om 2.5 veckor. Och därtill har jag, med två barn sedan innan plus en nackskada, dessvärre ingen ork eller tid över till detta fina projekt. Och Therese är sorgligt nog allvarligt sjuk i en ovanlig sjukdom som hon kämpar fanatiskt mot! Och Susanne ska också ha en baby med allt vad det innebär.

Alltså levererade jag idag till barnsjukhuset här i Göteborg, mina sista hjärtekatter som jag hade hemma. Och det kändes både vemodigt och skönt!

Det jag önskar mest av allt är att någon vänlig, engagerad människa som inte är så hårt belastade som vi, ville ta över det administrativa med projektet. I annat fall hoppas jag på att avdelningen på DSBUS tar emot katterna själva. Vi håller just nu på att kolla på det.

Och här kommer några fina katt-bilder och en bild på dagens leverans från mig och Susanne.






Puss och Kram

Läkaren och jag

Idag har vi pratat om min bb-tid. Framför allt om den som var för snart tre år sedan. Och sedan pratade vi om den som kommer om cirka fyra veckor. Jag och hon läkaren på sjukhuset, pratade om vad som är viktigt för mig. Denna gången. Och hon skrev lite anteckningar i min läkarjournal. Så att andra vet. Utan att jag behöver berätta.

Det kändes viktigt. Och konstigt. Konstigt att någon faktiskt lyssnar!

Är det så det ska vara?

Att någon lyssnar på vad jag säger?

Så nu ska man faktiskt göra det som man alltid borde göra på nyfödda babysar. Kolla att de verkligen äter. Och bajsar. Och går upp i vikt. Innan de skickar hem oss från bb.

Och visst är det märkligt att man behöver skriva detta i en journal, tänker jag. Jo, det är det, märkligt och beklagligt, konstaterade vi båda två.

Läkaren och jag.

Och jag förstår fortfarande inte hur man inte kan lyssna på mamman om hon säger att barnet inte äter och inte bajsar?

Nej.

Det kommer jag aldrig förstå!

Men jag är absolut inte orolig eller nervös över att barnet ska vara sjukt. Nej. Det är inte det jag är rädd för. För är barnet sjukt så är det så. Inget jag kan göra åt det.

Utan det jag är rädd för, är att jag återigen ska bli nonchalerad. Att mitt barn ska förbises och inte ges de eventuella undersökningar eller behandlingar som krävs.

Att bb eller vården än en gång endast ska anteckna att "mamman är orolig över att barnet inte äter" trots att det egentligen inte handlar om mamman. Utan om den fakta mamman försöker lägga fram. Om barnet. Det vill säga "Barnet äter inte. Barnet bajsar inte. Barnet bara kräks".

Det är jag rädd för.

Men det har vi ju pratat om nu.

Läkaren och jag.

Och hon förstod faktiskt.

Dagens sanning?

Bild hämtad från läkartidningen.se

Puss och Kram

William Morris tapeter

Renoveringen av hallen har kommit en bra bit. Nytt tak och golv på plats. Dock ska allt målas. Nya dörrar och ny tapet väntar vi nu på. Det återstår dock en liten detalj, att välja tapet.

Jag fullkomligt älskar tapeterna från konstnären, författaren och formgivaren William Morris som var frontfigur för Arts & Craft rörelsen i 1800-talets England. Jag har dessutom hittat min favorit som jag tror hade gjort sig perfekt i vår övre hall med vitt trägolv, en teak-byrå och en matchande taklampa.

Frågan är om det blir den?

Jag visar er ett lite större urval från Morris mönsterskatt!

Så vacker! Vill ha!

Min favorit i närbild!

Puss och Kram

Mer shopping!

Jag fortsätter på mitt shoppingtema!

Jo men det är helt klart så att jag känner lite av en stress att "fixa" grejer innan babyn kommer. Så idag åkte jag och Leia och köpte vårskor till henne. Vi hittade ett par jätte-fina röda gympadojor från Kavat. Orsaken att jag valde Kavat i år som är lite dyrare, är att de lite nättare gympadojorna från förra året inte ens höll 10 v innan det var hål framme i tån. Så de tog in vatten. Och jag orkar inte köpa två par liknande sko i vår/sommar, roligare att handla sandaler och kanske tunnare tygskor sedan då.

Så dessa skorna blev det. Och de är skitsnygga på, mycket finare än på bilden!

Vidare har jag lyxat till det och handlat två skjortor till mig, mega-stora så jag hoppas jag kan ha dem liksom efter förlossnignen fast innan jag blir av med degmagen och alltså behöver något stort. Dock är jag SJUKT trött på alla gravidkläder jag har, som ni nog förstår, så något vårigt i glada färger var ett måste. Mina skjortor kommer från Lindex så det var bra pris. Och det behöver det ju vara om man handlar kläder i en mellanstorlek man hoppas på att bli av med så snabbt som möjligt!

Hur brukar/brukade ni göra när ni var förlösta? Vänta in era vanliga kläder, boende i gravidkläderna, eller handla något i en större stl som ni sedan efter en tid ej kan ha? eller ni kanske är av den modellen som kommer i era vanliga kläder någon vecka efter förlossningen?

Ja sådan är ITNE jag kan jag lova. Som snittad och med svår foglossning kan man oftast knappt röra på sig de två första veckorna, och ont i fogarna har jag haft i hela ett år efteråt båda gångerna. Och har varit tvungen att ha ett hårt träningsprogram hos sjukgymnast för att bli av med det. Men denna gången kan jag köra övningarna själv hemma, har ju kvar programmet :-)

Kram kram