söndag 12 december 2010

Dag tre, mina föräldrar

Det är fortfarande en rätt så tidig söndagskväll och jag sitter här framför datorn. Övriga familjen ligger och sover. Det doftar hyacint hemma. Och på altanen lyser julgranen upp i vintermörkret. Tidigare i kväll smet jag iväg på en julkonsert. Alldeles själv. Eller ja, knappast själv i kyrkan. Den var överfull. Levande ljus, underbara sånger och en stark, härlig klang från orgeln förgyllde min söndagskväll. Och spred glädje. Det var så fint så att jag fick koncentrera mig för att inte börja gråta. Fantastiskt stämningsfullt!

Så till det dagens inlägg egentligen ska handla om. Mina föräldrar. Jag tror att de båda kan ses som typiska fyrtiotalister. (fast pappa är dock född på femtiotalet). Boende i en medelstor svensk stad. I en villa. Med en volvo. Och förr även en vove.

Hurdana är de då?

Ja min mamma är precis som jag, väldigt snäll. I alla fall oftast. Fast om du frågade mig som tonåring hade jag nog haft en annan åsikt. Då uppfattade jag henne som mycket sträng. Med det mesta. I vardagen. Ja det var ett himla tjat om att passa tiden. Och gå till skolan. Varje dag. Hur du än mådde. (Ja det enda, och då menar jag det enda, som räknades var om man hade feber, då fick man lov att vara hemma. Vilket jag dock lärde mig. Så vissa trötta och på något sätt oinspirerade mornar fick läslampan över sängen sköta den saken. Fast berätta det inte för någon). Och vidare var det ett evigt tjat om att göra läxorna. Och vara duktig i skolan. Fast det tackar jag ändå henne för idag. Det är ju inte alltid så lätt som tonåring att förstå det faktum att det finns en mening med att faktiskt gå till skolan och läsa den där läxan. Det är ju inte bara trams allting. Vidare så gillar mamma att läsa böcker. Och att handarbeta. Och laga mat. Hon lagar så klart den godaste maten i världen. Rolig är mamma med. Och även hjälpsam. (Och pappa med för den delen). Jag minns när jag pluggade på Chalmers. Och hade tentaperiod. (Ja för er som inte är bekanta med dessa högst ångestladdade fenomen, så kan jag berätta att man hade tre tentamen på en vecka. En på måndagen, en på onsdagen och en på fredagen. Dessa tre tentamen hade man pluggat till under sex veckor tidigare. Vilket i praktiken betydde tre veckor. I bästa fall. Och således var det först tenta om dagarna och sedan plugg inpå natten för att sedan stiga upp i ottan och fortsätta så.) Och under dessa perioder hann man varken laga mat, handla mat, städa eller ens knappt en ta en dusch. Och då ställde de minsann upp. De kom med kassar med mat. Städade hela min lilla etta med kök. Och lagade även mat. Och hjälpte till på alla sätt. Verkligen så snällt.

Och så klart var det inte bara förr de hjälpte till. Än idag finns de som ett stöd när vi behöver lite hjälp. Med bilen kanske. Eller barnen. Eller så.

Pappa är också väldans snäll. Och lugn som person. Han har väl nästan aldrig bråttom. Och det är faktiskt väldigt skönt, idag. Men förr var jag nog lite irriterad på det personlighetsdraget. Till exempel, när jag gick på gymnasiet inne i centrum, en bra bit ifrån där vi bodde, i den lilla medelstora staden, fick jag åka med honom till skolan. När han skulle till jobbet alltså. Problemet var bara att han knappt kom upp ur sängen om morgnarna. Vilket gjorde att vi alltid blev så sena. Det löste sig dock oftast genom att köra en mycket snabb väg till skolan. Vidare gillar pappa gillar att gå i skogen och att jaga. Han har även haft en travhäst. Och är alltså intresserad av trav. Förr om åren spelade han golf. Fast inte idag. När jag en gång för länge sedan frågade honom om han inte skulle börja spela golf igen, svarade han snabbt "Nej, jag har inte sådana statusproblem". Jag skrattade gott. Sådan är min pappa. Finurligt rolig! Pappa gillar djur. Men det gör inte mamma. Säger hon. Men en gång köpte pappa en hundvalp, ändå. En jakthund. Och vem tror ni var bästa kompis med den senare?

Eftersom pappa är så snäll och gillar djur hade han inget emot den dansmusen jag i smyg köpte när jag var sisådär tio år. En kväll låg jag i sängen och grät, för jag hade så dåligt samvete för att jag, utan lov, hade handlat denna lilla mus. Pappa frågade då vad det var, och jag berättade för honom. Han sa snällt; "Behåll den du, men berätta inget för mamma". Det är min pappa det!

Ja, vad mer? Pappa har bacillskräck. Så det visslar om det. Ett enda knyst om förkylning eller sjukdom håller han sig långt borta. Och när det går vinterkräksjuka får vi inte lov att ens ta av oss handskarna, om vi går ut på stan. Det är nästan lite komiskt. Än mer komiskt är det att jag tror att jag har ärvt lite av den egenheten.

Så, detta inlägg är alltså tillägnat er finaste föräldrar, snälla fortsätt att finnas för familjen sweetie, vi behöver er,

Puss och Kram

PS @anonym; Inte en enda ettordsmening, idag, för din skull! Ds

1 kommentar:

Linda S sa...

Vilket fint inlägg om dina föräldrar!! :)

Antar att du fått kommentarer från en anonym person om sättet att skroiva, och att det säkert klingade negativt? Underligt det där, att när det kommer negativ kritik i en kommentar i ens blogg, så är den i stort sett alltid anonym. VÅGA STÅ FÖR ERA ÅSIKTER istället, säger jag!

kram på dig :)