Det är höst

Det är höst. Folk skrapar rutor på morgonen. Och jag plockar fram mina Uggs för morgonpromenaden till förskolan. Gräset ser sådär vitt och krispigt ut. Det biter i kinderna men morgonsolen värmer samtidigt skönt.

Det är höst och vardagen är i full gång. Jag åker på mina aktiviteter varje dag. Försöker få en lagom bladning av träning och vila. Stretching. Värme. Massage. Mindfulness. Och lite doktor med mera.

Det är höst. Det är den årstiden jag alltid älskat. Det är årstiden då allt liksom börjar om. Man får en ny chans. Som en pånyttfödelse. Det är så det känns. Vardagen drar, efter sommarens avbrott, igång på nytt. Jobb. Förskolan. Aktiviteter. Tv-program. Du kan vara med från början. Du är född på nytt. Jag kan känna energin inom mig. Jag kan möta dagen med entusiasm. Känna hopp och förtröstan inför framtiden. Trots det där lilla subtila inom mig som skaver och gör ont. Det där såret som knappt är märkbart utåt. För dig. Trots det.

Det är höst. Det är en ljuvlig årstid. Årstiden som ger min själ ro. Jag njuter av att se löven falla. De faller ett efter ett. Tills bara ett naket träd står kvar. Och jag vet. Att även denna gången kommer de komma tillbaka. Löven. Livet. I full blom.

Det är höst. Jag känner livet inom mig. Livet och energin. Men påminns samtidigt om hur skört det är.

Det är höst och jag tänker, kanske måste man dö en smula för att kunna leva ännu mer?

Idag blev det en härlig höstpromenad.
Hög klar luft och en värmande bländande sol.

Puss och Kram

Ambivalent

Det är söndag och jag känner mig något ambivalent. Ena stunden känner jag mig ledsen och arg. Ledsen för att inte jag får hänga fram kavajen inför veckans första jobbdag. Arg för att jag är i denna eländiga situation. Som jag själv faktiskt inte skapat. Eller efterfrågat. Utan bara hamnat i. Tycker jag.

Andra stunden tänker jag, måndag. Nu sjutton. I morgon är en ny vecka och nu ska jag jobba. Jobba för att bli bättre. Ta något eller några kliv framåt. Jag ska. Jag tror. Jag måste lita på det! Jag har fem inplanerade sjukgymnastikbesök och ett läkarbesök. Jag kommer att som vanligt följa mitt schema.

Jag vet allt det där. Men det är ändå så svårt. Svårt att liksom fokusera på ett steg framåt. På de små delmålen. När jag så många gånger blivit besviken. När jag ändå har så ont. När inget tycks gå min väg. När målen aldrig förändras. Utan är detsamma jämt. Då är det svårt.

Jag är ambivalent. Jag sitter här med min ilska över att jag inte får vara den mamman med vanlig söndagsångest. Bitter över att den inte infinner sig. Den där känslan av att helgen är slut och man har hela jobbveckan framför sig. Nej. Ångesten har bytt skepnad. Nu lättar den inte allt eftersom veckodagarna rullar på. Nu är den mycket mörkare. Och elakare.

Men samtidigt känns det skönt att veta att jag har veckan till mitt förfogande. Jag är tacksam över att jag även den kommande veckan fått förtroendet att friska till. Tiden att läka.

Jag är ambivalent. Ena stunden är jag glad. Glad för det lilla. Men samtidigt är jag ledsen. För det stora.

Jag är ambivalent. Och har svårt att förhålla mig till det. Å ena stunden känner jag mig väldigt svag. Men samtidigt mycket stark.

Jag är ambivalent.

Världens finaste!

Puss och Kram

Sju varv och tre ingredienser

Jag virkar mormorsrutor och blandar specialsalva. Sju varv och tre ingredienser. Och tänker att äntligen är arga bebben feberfri och frisk. Så gott som på en skinnflådd rumpa. Jag ligger i soffan och lyssnar på regnets smattrade. Det är lekdate ute i lekparken men regnkläderna är på förskolan. Inte speciellt beklagligt. Jag virkar sju varv och steker american pancakes. För andra gången denna vecka. Jag är lite antingen eller. Ska det vara så ska det vara. Och det ska det. Socker och hemvirkat.

Filten blir perfekt till det nya flickrummet. Som börjar bli klart. Ljuvligt vackert med vit träpanel och höga golvlister.

Jag virkar sju varv och ser på tv. "Här är ditt liv". I kväll är det en kvinna utan armar. En kvinna som ser möjligheterna. Och förverkligar dem. Oavsett.

Det är beundransvärt. Det är imponerande. Och överväldigande.

Jag virkar sju varv och dricker ett glas rött. Och gör en och annan stretchövning på bollen. Igår var en bra dag. En dag utan nervsmärta. En dag utan den där brännande känslan i nacken. En dag jag längtat efter. Och äntligen kom den. Jag inväntar fler. Och ger aldrig upp. Känner mig stark. Just nu. Och jag tänker att det är viktigt. Att hitta min egna styrka och bevara den. Och se de små framstegen.

Recept från barnkirurgen och ingredienser
för specialsalva för sårig rumpa.

I morgon ska vi tjejer till kyrkan och leka och ha roligt! Och få lite andlig återhämtning. Ledarna för söndagsskolan är underbara. Likaså upplägget och pedagogiken. Och alla barn är välkomna. Stora som små.


Puss och Kram

Arga bebben och American pancakes

Jag och arga bebben som fortfarande inte mår bra har haft förmiddagen själva hemma. Det gick ok. Arga bebben ville dock inte sova. I sin säng. Hon föredrog golvet istället. Till lunch blev det mammascans köttbullar. Micrade. Med snabbmakaroner. Den inte allt för kultiverade lunchen vägdes dock upp av middagens american pancakes. Jag slängde i frysta hallon. Egenplockade. Från torpet. Det smakade ljuvligt. Det smakade sommar. Alla fyra åt. Till och med arga bebben. Men bara en halv.

Kanske är det lite orättvist att kalla min älskade stjärna arga bebben. Men jag gör det med glimten i ögat. "Äpplet faller inte långt från trädet" påpekade någon. Och min far påstod att det inte kommer att gå över. För det gjorde det inte på hennes mamma.

På eftermiddagen tog jag mig till sjukgymnastiken. Vattenträning stod på schemat. Efter alla nödvändiga moment var jag äntligen i bassängen. För att vid introt till första låten få ett plötsligt illamående, kramper i magen och bli förfärligt yr. Bara att masa sig ur bassängen igen. Och ta sig igenom de nödvändiga momenten. Ännu en gång.

Nåväl. Jag gjorde ett försök i alla fall. Men något arg var jag allt. Arg för att jag missade min träning. Arg för att det tog massa energi. Arg för att missade det bästa.

Jag tänker, kanske har pappa rätt? Kanske kommer det inte att gå över.

Här blir bra

Invigning av nya kokboken

Puss och Kram

Liten och sjuk

Idag är en arg dag. Hon är arg när hon tar på sig. Tar av sig. Ska sova. Ska äta. Leker. Och byter blöja. Ja mest hela dagen har fröken visat sitt missnöje. Skon går inte på som den ska. Snutten ligger för långt bort. Rumpan svider. Magen krånglar. Mamma är för långsam. Storasyster gör inte som jag säger.

Nej det är inte lätt att vara ett år och vara sjuk. Ett år och förkyld. Ett år och ha hirschsprungs sjukdom!

Dumma sko

Dumma vagn

Liten och sjuk

Bara lillfröken äter något ibland och dricker en hel del får hon vara hur arg hon vill. Specialsalvorna, tarmsköljning, flagyl, tvättmaskinen och smärtstillande används flitigt.



Puss och Kram

Dagstur

Tog en mycket snabb men ack så ljuvlig dagstur till torpet. Alldeles ensam. Det var en blandning av nyfikenhet på vad renoveringen gav och nödvändigheten att hämta lite prylar som tog mig dit. Fast allra mest längtan efter naturen. Skogen. Bryggan. Och själva torpet. Efter att jag inspekterat och beskådat målarens och elektrikerns verk tog jag mig en behövlig och njutnigsbar vilostund på bryggan. Vatten var sådär motbjudande kallt. Och det blåste i vassen. Vinden tog även några kraftiga tag i mitt hår. Det var härligt. Jag kände mig levande. Och stark. Ja jag satt faktiskt där på bryggan och kände efter. Letade i mitt djupaste efter känslan som ingav sig. Och det var styrka. Jag på landet, på torpet, på bryggan, där får jag styrka. Där hittar jag mig själv.

Sedan var det dags för en fika med Greta. Tant Greta bor i en lägenhet inne i byn. Själv. Hon är rätt så begränsad där i sin rullstol. Men hon tycker inte att hon kan ha det bättre. Och beklagar sig aldrig. Blir alltid hjärtligt glad när man kommer. Och lägger aldrig någon skuld. Utan bara ett hjärtligt mottagande, egenbakade bullar och en varm kopp kaffe. Det är precis det man vill ha. När man åkt alldeles för många mil för att insupa naturens kraft och energi. Ja värme och glädje. Det vill man ha!

En härlig bukett blommor till min favorittant Greta.

Vore det inte för Greta hade jag varken kunnat virka, baka eller mjölka kor! Alla barn borde växa upp med en tant Greta på landet. Som bakade storbak, virkade oändligt många smådjur och satt och pratade med dig tills det blev kväll!

Vägen upp till torpet.

Hösten är här!

Så här blev renoveringen av lillrummet.
Den söndriga rullgardinen åkte i soporna o ska ersättas och korgstolen ska inte alls stå i det rummet, men jag organiserar inte inför mina spontana mobiltelefonfoton utan bara tar!

Mycket nöjd med mitt tapetval. Nu ska bara lite tavlor, gardiner och spegel upp.

Bryggan -

- En perfekt plats för reflektionJag

Puss och Kram

Genial Serieblogg

Jag har via en blogg hittat en blogg. Och vilken blogg sedan! Isabelle Söder skildrar i sin serieblogg livets problem och bekymmer på ett humoristiskt och fyndigt sätt. Kika in och fredagen är fulländad.

Här kommer mina favoriter:









Som grädden på moset ska jag ut på tjejmiddag. Och jag tänker inte låta smärtan och de negativa ta överhand. Nej, jag ska ha trevlig i kväll. Om jag så ska låtsas!

Puss och Kram

Ledaren och den lidande damen

Jag har ju fått förmånen att träna i varmvattenbassäng. En gång i veckan. Och då menar jag varm som i minst trettiofyra grader. Det var riktigt mysigt där idag. På träningen. Med en himmel som fullkomligt öppnade sig utanför, blixtar som med täta intervall lyste upp den mörkgråa himmelen och trängde sig in genom fönsterrutan, var det avslappnade och sådär trivsamt och skönt att känna det varma vattnet omsluta kroppen. Jag bad ledaren sänka musiken medan andra patienter protesterade. Och jag tänker att det är fel. Fel att den som är yngst vill ha den tystaste musiken. Men trots att musiken är hyfsat välvald stressar ett för högt ljud mig enormt. Jag är helt enkelt ljudkänslig. Och att våga säga ifrån. Det får man träna sig på. Och vad är väl ett bättre tillfälle än en vattengympa med tio bestämda, lidande damer som antagligen ser vattensjukgymnastiken som sin största sociala aktivitet för veckan? Och liksom går igång på musiken.

Hon dämpade i alla fall. Musiken alltså. Och jag kunde tillgodogöra mig hela passet. Förhoppningsvis kommer jag ur sängen i morgon med. Jag tänkte på att ta det lugnt idag. Det var min läxa. Från förra onsdagen. Och jag brukar ju göra mina läxor. Nu för tiden.

Mitt under passet idag (som för er antagligen skulle uppfattas som någon slags uppvärmning med lite stretching) var det en dam som liksom föll ihop i vattnet. Fick tag i en ledstång vid bassängens kant och hängde på den och pustade. Och jämrade sig. Medan ledaren hurtigt hoppade vidare vid bassängkanten. Jag tittade argt på ledaren. Och vände mig oroligt mot damen. Ingen reaktion. Ledarens ignorans var lika talande som damens lidande.

Jag blev riktigt arg. Gick fram till damen i vattnet och frågade hur hon mådde. Hon ryckte till och sa att hon hade ont i foten. Och benet. Någon slags kramp. Jag frågade om jag kunde göra något för henne. Om hon ville ha hjälp upp ur bassängen. Nej det var ok. Men det såg inte så ut.

Ledaren skuttade vidare. Helt oberörd. Jag bestämde mig för att jag ogillade den där ledaren. Skarpt. Vi är faktiskt ett gäng tjejer här som inte mår något bra alls. Och kanske vore det på sin plats att ha någon slags omvårdnadsådra i sig. Kanske vore det på sin plats att man kunde möta människan där den är. Just nu?

Efter ett tag simmade jag fram till den lidande damen igen. Hon ville inte heller denna gången ha någon hjälp. Hon försvann sedan. Till en stege och sedan upp ur bassängen. Utan att ledaren reagerade.

När det var avslappning i slutet av passet ägnade sig den där ledaren till avancerad yoga. Och då menar jag avancerad som i att liksom stå på huvudet eller nacken med benet rätt upp och gå upp och ner med benen.

Det är som att strö salt i såren. Att för mig, med min skada, se någon som liksom står på nacken.

Nej henne gillar jag inte!

Puss och Kram

Ortopedin

Efter sex månader var det äntligen dags för någon slags bedömning. Bedömning av hur min nacke med mera mår. Remissen var skickad för några veckor sedan och först fick jag komma och träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Vilket jag redan berättat för er. Och idag var det dags för läkaren att säga sitt. Och det var en enorm skillnad. På hur han bemötte mig, vad han undersökte, hur han undersökte mig och vad han sa. Och hans teori samt framtidsplan. Det verkar vara många som har planer för mig. Ja hur många rehabiliteringskedjor ska jag vara inne i egentligen? Hur många team ska utreda mig innan denna skada är läkt tro?

Jag är så klart enormt tacksam för den hjälp jag får. Men jag önskar så otroligt mycket att det också hjälpte. För i ärlighetens namn har inget hjälpt ännu. Visst, jag får smärtlindrig för stunden. Massage dämpar smärtreceptorerna eller vad han sa. Specialisten. Men den kommer tillbaka lika snart. Jag är bl a överkänslig i nacke och överarmar och rygg, för känsel alltså, och har minskad känsel/tappat känsel i nedre delar av armarna o händerna. Typ. Stick och kyla överreagerar jag på. Om ni fattar. Kyla blir smärta. Som sitter kvar. Men försvinner efter ett tag.

Jag känner mig faktiskt bättre till mods efter dagens läkarbesök. Det kändes som att jag äntligen fick träffa någon som visste vad han pratade om. En läkare som kunde bekräfta att jag har en allvarlig skada. En läkare som erkände att han inte kunde trolla men ändå hade en bra plan för mig. En plan som han faktiskt testat redan. Jag är alltså ingen försökskanin. Och dessutom hade han en plan B och C med om detta ej funkade. Men den förtäljde han ej idag. Han var även så rak så att han sa att han förmodligen tror att jag är bättre om ett halvår. Eller ett år. Eller tre år. Om jag blir bättre. Alla blir inte det. Men jag tillhör inte dem alla. Aldrig i livet. Jag är trettiotre år och har hela livet framför mig! Visst? Visst är det så. Snälla håll med mig!

Så kortfattat ska jag inom några v byta mediciner helt. Och vara med i något slags åttaveckorsprogram. Jag drar en liten suck. Och tänker att hur ska jag orka? Ännu ett ställe... Funderar på hur jag ska lägga upp det hela. Vad jag orkar med. Det är ju inte lönt att ta tre steg fram och fyra bak, som de försöker lära mig. De som kan. Max ett ställe per dag. Och det är sant. Annars kommer jag väl aldrig bli frisk.

Vi ska i alla fall ses igen. Jag och han specialisten. Om cirka sex veckor. Och tills dess lär det väl inte skett något mirakel. Men jag kommer aldrig sluta hoppas!

Puss och Kram

Award!

Jag hade min dagliga tur till Jennys underbara blogg Hemma på Kråkered och möttes där av en positiv överraskning!!! Jag hade fått en award. Tack söta du! Jag blev jätteglad. Besök hennes ljuvliga blogg och få massor av härlig inredningsinspiration!!!




"När man fått denna award så hör det till att man skall berätta
3 saker som ligger en varmt om hjärtat,
visa sitt favoritfoto, och skicka vidare till 5 andra bloggar!"

* Min familj, jag älskar er underbara familjen sweetie!

* Mitt torp, världens ljuvligaste ställe med naturen tätt inpå. Ett ställe som ger mig lugn, frid och ro!!!

* Kyrkan. En plats för andlig inspiration, återhämtning och trevlig umgänge!

Jag fuskar och tar två bilder. En på varje barn, foto tagit deras första dag i livet.
Här är min älskade Leia som ligger och sover i pappas famn på bb.

Stella min älskade stjärna, här på bb. I sin frejskakudde.

Fem bloggar:

Krickelin- krickelin

Linda skriver

Thepas

Iskristaller

Ett förhållande med livet

Puss och Kram

Utanför ramarna

Vi sitter och läser godnattsaga. Jag och Leia. Hon har valt bok. Så klart. Och det blev min gamla läsebok. Hon älskar att läsa den. Hon är helt klart intresserad av bokstäver. Men det går i perioder. Ibland är det "Resan till landet längesedan" som gäller. Av Elsa Beskow. Den kan hon utantill. Men denna vecka har det vart bokstavsträning.

Vi är på bokstaven U, u.

"Vad är det för bokstav?" börjar jag.
"Q" säger Leia.
"Nej Uuuu" säger jag, och drar länge på själva ljudet.
"Uuu svarar Leia".

Överst på varje sida finns det fyra bilder som har med den gällande bokstaven att göra. Dessa bilder vill visa orden ur, bur, tub och lur. Leia vill alltid säga vad de visar.

"Klocka" säger Leia.
"Ja fast det finns även ett annat ord för klocka, ett som börjar på u. För det ska ju vara bokstaven u i alla ord här" fortsätter jag.
Leia tänker men kommer inte på något.
"U och sedan r" säger jag sedan. Hon kan nämligen ljuda ihop en del ord. I synnerhet om vi läser enkla ord och ser på bilderna.
"Vad blir det, u och r?".
"Räka" säger Leia och ler.
Jag skrattar. Nej "ur" blir det.
"Så nästa ord" fortsätter jag,
"Mur" säger Leia. "Nej bur" rättar jag. "Men det är ju en mur runt buren".
Det stämmer.
Så kommer vi till bild tre. Leia tittar på tuben och säger;
"Salva".
Och så fortsätter hon nöjd och säger telefon till den fjärde bilden.

Visst är det så. Min smarta fyraåring.
Klocka, mur, salva och telefon.
Kan inte vara mer riktigt!
Man ska tänka utanför ramarna.
Det är stort!


Puss och Kram

Sju tavlor, tre hästar och en punktering

Idag har det shoppats tavlor och hästar. Närmare bestämt sju tavlor och tre hästar. Det var inte min tanke från början när jag bestämde mig för att åka iväg med tjejerna på loppis. Men det är ju det som är charmen med en loppmarknad. Eller hur? Man kommer alltid hem med något man inte visste man ville ha! Och man älskar det oftast från första stund. Nedan visar jag några av tavlorna. Nu hade jag ju inte tänkt att det skulle hänga brodyr på varje vägg vi har. Det bara fann sig så att just de tavlorna som vi ville ha idag, jag och Leia, var brodyr. Men om man tittar till priset kan vi faktiskt välja ut dem vi tycker bäst om och hänga upp dem. De andra kan få vänta på sin tur.

Som jag sa antydde igår är det idag sex månader sedan jag blev påkörd. Sex månader sedan bilolyckan skedde.

Ibland tänker jag som så att det hade lättare om jag fått en allvarlig sjukdom istället. Som hade inneburit att jag låg inne på sjukhus. Och fick massor av svåra behandlingar. Och sedan då så klart blev frisk. För då var det något konkret. Tror jag. Något som folk kunde förstå och ta på. Och kanske jag själv? Men det är bara ibland jag tänker så. Och förlåt alla ni som är i den situationen. Förlåt om jag gör er arga, ledsna eller provocerade. Men det är faktiskt så jag tänker. Ibland.

För sex månader sedan, den elfte mars 2010 fick jag punktering. Ja så är det. Jag upplever det som att mitt liv fått punktering. Och det hände väldigt plötsligt. Det small till och jag hann knappt reagera. Och nu sitter jag här. Med punktering.

Man kommer ingenstans utan luft. Och det hjälper inte att jag pumpar i luft nu. Nej inte med ett stort hål. Det måste fixas först. Hade hålet vart knappt märkbart kanske man hade kunnat lura det lite och fyllt på med luft. Så hade man kunnat köra vidare ett tag.

Men nu går inte det.

Så vart ligger närmaste reparatör? Ja vem är det egentligen som fixar till det där hålet?

Och vad är det som är sönder? Bara det som syns eller grejer längst in med? När det smäller till så där måste det ju vara något stort? Eller?

Ja jag har fått en stor eländig punktering. Och den tar nog lite tid att reparera. Och nej, jag vet inte riktigt hur man gör.

Men när det är gjort, då minsann.

Då minsann.

Loppistjejerna

Kanelbulledags

Den första av sju tavlor som inhandlades
Fin till vårt kommande nyrenoverade sovrum

Kyrkan var Leias val, den andra var mitt val.
Härliga färger, de flesta tavlor behöver dock nya ramar.

Skyddsängeln är underbar, hade en liknande tavla när jag var barn över min säng.
Tjejen valde Leia, härliga färger.

Nyvaket busfrö

Lunch och loppisfynd, gamla dalahästar!

Så tar vi oss en vilostund på det renskurade golvet!

Puss och Kram

Några ord

Dags för höstblommor att ta plats
Observera tröjan hon själv tagit på sig,
en mkt för liten i stl 86, så går det när man har gemensamt klädskåp på förskolan!

Ena krukan består av...ja du, säg det!

Tänkte skriva några ord om veckan. Är väldigt trött nu. Så det får bli kortfattat. Vi har i alla fall planterat höstblommor i krukorna ute. Leia hjälpte till. Blommorna lyser nu vacker i härliga höstfärger här ute. Och man blir riktigt glad när man ser dem. Jag har även vart på ett nytt rehabställe. Inget ställe för fortstatt träning utan mer en bedömning och ett utlåtande. Av läkare och sjukgymnast. Det är bra. Tror jag. Tog lite väl hårt på krafterna dock. Belv sängliggande dagen efter. Avskyr starkt när ambitionerna och mina egna små mål överträffar vekligheten. Det känns som jag faller platt. Men inte på mållinjen. Utan vid första delstoppet. Och det är en mycket frustrerande känsla.

Hur jobbigt det dock känns i en stund är det som att allt lättar när man kommer till förskolan för att hämta. Och två små goda barn, MINA barn, sitter och leker med lera. Och skiner upp i ett leende när de får syn på en. Hela jag blir varm. Och återfår energi.

I eftermiddag har vi vart på fredagsmys hos några grannar. Fika och lek och massor av prat. Väldigt trevligt! Tusen tack Sara med familj för att ni är så underbara. Och lagar så goda våfflor. Det värmer med!

I helgen är det tjejhelg. T åker på konferens med jobbet. Och vi får ser vad som står på schemat. Vi tar helt enkelt dagen som den kommer. Det blir bäst så. Verkligheten och livet är här och nu. Och nuet får avgöra vad verkligheten fylls med. Ögonblicket får styra.

Nu ska jag sova, i morgon är det sex månader sedan på dagen, sex månader sedan luften gick ur,

puss och kram

Stallhäng och Hästsnack

Igår fick lillasyster följa med storasyster till stallet. Storasyster rider ju en gång i veckan. Sedan ett år tillbaka. Ibland på måndagar har vi dock lite svårt att få ihop tiderna. Så jag och töserna åkte alltså iväg själva. Vanligtvis rider de inne i ridhuset så då skulle det inte vara något problem att ha med Stella. Men igår var det dags för en skogstur så jag och lillasyster fick vackert vänta vid stallet. Man kan inte köra vagn på skogsstigar och över små klippor. Tiden gick emellertid fort och Stella hade fullt upp med att titta på hästar, leka med stenar och charma de som hängde runt i stallet. När Leia och gruppen kom tillbaka fick Stella prova på att sitta på hästryggen. Ögonen riktigt tindrade och hon tyckte verkligen om det.

När vi satt i bilen på väg hem hände det dock. I något svagt ögonblick, när Leia pratat mycket varmhjärtat om hästar och ridning, slänger jag ur mig att hon kanske kan få en egen häst någon gång. "Menar du en riktig mamma?" säger Leia. "Ja, en riktig" svarar jag. "Åhhhhh" utbrister Leia.

Sekunden senare slår det mig. Barn glömmer sällan. I synnerhet inte det man lovar. Som det väldigt gärna vill ha.

Detta kommer jag i värsta fall få äta upp vid matbordet en dag. När hon blir hästbiten på allvar och tillräckligt gammal för att börja med det envisa hästsnacket.

Jag måste dock erkänna att gärna hade haft en ponny. Och blir det tjejerna mot killarna i familjen vet jag vem som vinner!

Påfyllning innan ridpasset

Uppsittning på gårdsplanen

Åhh nu kan jag känna på manen

Lillasyster i stallet

Stallhäng

Lycka

Puss och Kram

iPhone

Jag kom på mig själv med att sitta och glo ner på mobilskärmen mer än vad jag uppmärksammade dotters framgångar i att bygga sandkaka. Har man en ny så kallad leksak är det ju lätt att den stjäl ens uppmärksamhet. Även på lekplatsen. Och även när dotter sjutton månader gammal faktiskt kan bygga en hel sandkaka själv. Med alla moment. Fylla sand. Banka. Vända. Banka. Och ta bort. Se där, klart! Efter att jag förekommit mig själv stoppade jag dock ner telefonen i fickan. För att fem minuter senare sitta där. Och upptäcka någon ny funktion. På min leksak.

Även kameran på telefonen användes för första gången idag. Och den var ju superbra. Är imponerad över hur snabbt den tog bilder. Jag hela iPhonen är än så länge över min förväntan.

Får väl se om resten av familjen kommer att vara av samma åsikt? Kanske lägger sig intresset för leksaken snart likt det brukar göra. För visst är det bedrövligt om jag missar mina döttrars utveckling och framsteg för att Microsoft är så utomordentligt bra på att designa?

Me, Myself, I

Här är vi.

Bustjej

Gos i mammas knä

Puss och Kram

Renovering

Så var det äntligen dags för övervåningen att få sig ett lyft. Det underbara 70-talsstuket ska bort. Spänntak och plastmattor blir ett minne blott. Och bruna dörrkarmar och lister av plast likaså. Tvåglasfönster som ej går att putsa rent (om man inte rotar fram en minst tre meter lång stege vill säga, och kliver upp på den och putsar rent utsidan) byts ut. Ja i stället blir det golv av furuplankor, precis som på nedervåningen i hallen och vardagsrummet. Fast dessa är smalare. Och ska vitmålas. Treglasfönster från elit. Och panel på alla väggar i Stellas rum. Stående. Och så en liggande panel i Leias rum. På en av väggarna alltså. Som en fondvägg. Som ska målas i ljusrosa. Ja det kommer bli bra.

Även förskolan har fått sig ett upplyft idag. Vi har barnen på ett föräldrakooperativ vilket innebär att det är vi föräldrar som renoverar om så ska göras. Och idag var det dags för hallen där. Efter fixet samlades vi alla i kyrkan för först fika och lek. Och sedan gemensam middag. Det var väldigt trevligt. Att kunna få träffa alla goa familjer och verkligen ha tid att prata. Det är annat än en stressig morgon när man möts vid lämningen av barnen.

Som pricken över i't till denna fulländade höstdag har vi både bakat kärleksmums. Jag och stora lilltjejen. Målat naglarna. Och jag fick dessutom igång min iPhone 4.

Det du!

Renovering och torkning av nymålade naglar pågår

Gladskit

Dubbelvaggar.

Finaste hösttjejen!

Puss och Kram

Vattenträning och Två dagisbarn

Idag började T jobba. Kan ni tänka er? Sex månader har redan gått. Nu skulle vi egentligen ha arbetet båda två. Men det kom en bilolycka i vägen för det. Och det är jag fortfarande förbannat arg och ledsen över.

Att T jobbar är ju så klart inget konstigt. Men för mig blir det en förändring. Jag får exvis lämna barnen på morgonen vilket i sig inte är något problem. Så klart. Men för mig som för tillfället inte mår något vidare tar det mycket energi och ger en del smärta. Det är den brännande smärtan i nacken och ryggen som stör rätt mycket. Men ändå mest värk i axlar och nacke just när jag kör barnvagn och tar hand om barn och baby.

Hur som helst. Det är bara att tänka framåt och gå på behandlingar. Och träna på. Och idag var det uppstart för sjukgymnastik i vatten. Jag har fått en remiss till Högsbo Sjukhus och deras bassäng. Helt ljuvligt att hoppa i 35 gradigt vatten och bara känna hur kroppen svävar lite fram och tillbaka. Nästan tyngdlös. Det mesta känns lättare i vatten. Nacke, huvud, armar och rygg får slappna av lite. Och jag får en chans till att reparera muskler och återuppbygga stabilitet i de ligament med mera som töjts ut.

För övrigt var det alltså förta dagen själv hemma. Helt själv. Nästan hela dagen. Och eftersom jag låg vaken mellan 02-05 i natt på grund av värk med mera så ägnades en stor del av dagen till att sova. Jag sov tungt. Nästan däckad. Hade tänkt åka in och besöka jobbet med idag men fick skjuta på de planerna. Hann helt enkelt inte. Och orkade inte. Och då menar jag inte orka som lat utan orka som att förmå sig själv att gå till bilen. Köra fem km. Och kliva ur bilen. Nej, det gick inte.

I morgon är det sjukgymnasten igen. Då ska vi nog starta upp med akupunkturen igen. Har haft en uppehåll över sommaren. Och jag saknar den. Den lättade mot den brännande smärtan samt gav ett lugn i kroppen. Och det är fantastiskt. Att bli avslappnad när nacke, axlar och rygg spänner sig av sig själv.

I morgon ska jag nog ta med kameran till dagis. För jag har väldens sötaste barn som står jämte varandra i vinkfönstret och vinkar så glatt till mamma som lämnat. Tänk. TVÅ dagisbarn. Har Jag.

Hur gick det till?

Puss och Kram